Lovad vare du, min Herre, 
för vår syster, moder Jord,
 som föder oss och bär oss och framalstrar allehanda frukter
 och färgrika blomster och örter.

Våren är här! I Lund har nästan alla träd nu slagit ut och vad kan vara lämpligare då än att tala om Franciskus.

Den helige Franciskus av Assisi (1182-1226) är sedan 1200-talet ett av alla tiders mest älskade helgon och idag även aktuell då den nuvarande påven valt att ta dennes namn. Som nutida andlig ledare gjorde han detta för att i Franciskus fotspår peka på några av vår tids viktigaste frågor: fattigdomsbekämpningen,  fredsstiftandet och ekologin. Guds lille fattige, som Franciskus också brukar kallas, anses som ett av de mest Kristuslika helgonen och hans tidlösa budskap som en skapelsens präst och medeltida profetgestalt när det gäller såväl fattigdom och fred som ekologi är idag högaktuellt.

Jag hade själv 1985 förmånen att under några månader ha Assisi som bas för studier av medeltida italiensk konst och då också av den imponerande samling fresker av Giotto, Cimabue och Simone Martini som i Basilica di San Francesco inte minst skildrar Franciskus liv. Här hade jag också tillfälle att närmare bekanta mig med detta stora helgon och några år senare fick jag i uppdrag att måla en Franciskusikon. Jag valde att då utifrån några anekdoter ur hans liv ta fasta på Franciskus som fredsmäklare och den högst ekologiskt sinnade person han var.

I den ikon som här visas – densamma som nämnda, fast målad förra året och i den teknik jag senare utvecklade – ser vi honom avbildad bland kullar, träd och floder i Umbrien, det vackert böljande landskap i mellersta Italien där staden Assisi är belägen. Uppvaktad av allehanda fåglar, som han hyste särskild kärlek till, står han framför porten till den lilla San Damianokyrkan, där han fick kallelsen att restaurera Guds hus. Från det målade krucifixet i koret – en underbart vacker ikon som idag finns att se i Basilica di Santa Chiara – hörde han Kristus säga: Franciskus, sätt igång och återställ mitt hus, som faller i ruiner! Men det var inte bara detta förfallna lilla kapell Herren ville att han skulle ta itu med, utan den katolska kyrkan i stort.

Med en innerlighet som inte går att ta miste på ser vi hur Franciskus, efter att nyss ha talat till sina vänner fåglarna och fiskarna, i denna ikon tar sig an den fruktade vargen från Gubbio, som efter Franciskus stränga förmaningar gav upp sin blodtörst på människorna – ett av många tecken och under som är förknippade med honom.

I enlighet med Franciskus synnerligen personliga förhållande till naturens alla inbyggare och det radikala freds- och kärleksbudskap han och hans bröder predikade och levde i enlighet med, är grundstämningen i denna ikon präglad av pastoral vila. En sådan känsla av harmoni och förnöjsamhet inställer sig hos dem som med handen på hjärtat kan säga frid och allt gott!

Dessa hälsningsord – på latin: pax et bonum! – var för Franciskus och hans medvandrare långt ifrån tomma ord. Och vi kan se hur denna självuppoffrande godhet och värme strålar från hans ansikte, låter hans händer ömsint omsluta den leende bestens huvud. Franciskus är glad och tillfreds trots att han ingenting äger – eller snarare just därför. Han är gift med fru Fattigdom som låter hans inre blomma och med sin kärleksfulla närvaro har öppnat hans ögon för livets verkliga rikedomar.

Precis som Moder Teresa och hennes medsystrar långt senare tog sig an de döende spädbarnen på Calcuttas gator och alltjämt gör så på olika platser i världen, eller de som idag gör detsamma i svält- och krigsdrabbade områden och gentemot dagens båtflyktingar, kunde Franciskus, i den barmhärtige samaritens efterföljd, se den gudomliga rikedomen i de fattiga och utslagna och ta sig an dessa (Luk 10: 25-37). Ja, han kunde till och med se det latent heliga och goda i den mest skräckinjagande och förfallna brottsling. De våldsbenägna, utstötta, människorna såväl som de idag politiskt och religiöst förvirrade och hatiska, får i denna bild symboliseras av den varg som innan han genom helgonet mötte Guds godhet var en sådan skräck för samhället.

Hela Franciskus liv och den klosterorden han grundade, som snart fick stor spridning och än idag spelar en viktig roll på många platser i världen, utmärks av denna radikala, evangeliska fattigdom i Kristi efterföljelse där freds- och försoningsbudskapet är av stor betydelse.

Och Franciskus själv – också en naturmystiker som i allt levande vördade Guds goda – skulle med säkerhet idag även gått i spetsen för oss som protesterar mot de miljöfarliga utsläppen, den hänsynslösa rovdriften på naturen, inklusive skövlandet av regnskogarna och den ofta oetiska djurhållning profithungriga kapitalister med all saknad av respekt för naturens skönhet och helighet gör sig skyldiga till. Han skulle säkert på ett radikalt sätt även tagit till orda i frågan om klimatförändringen, orsakad av vårt ansvarslösa, moderna sätt att leva, som om ingen snart görs äventyrar den ekologiska balansen i hela skapelsen på, vad jag förstår, ett närmast irreparabelt sätt.

Med några citat ur Franciskus underbara hymn Il Cantico del Sole (Solsången) skriven bara några år innan hans död, ber jag en stilla bön om att det för oss alla livsviktiga detta helgon stod för som ekologins och fredens beskyddare för alltfler ska bli uppenbart.

Lovad vare du, min Herre
 med hela din skapelse,
 särskilt för broder Sol,
 som skänker oss dagen och ljuset.
 Vacker är han i sin väldiga glans.
 Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd.



Lovad vare du, min Herre för syster Måne och stjärnorna.
 På himmelen har du gjort dem lysande, tindrande och sköna.



Lovad vare du, min Herre
 för broder vind och för luften
 och regnet och den klara himmelen, 
ja för all väderlek,
 genom vilken du uppehåller din skapelse.



Lovad vare du, min Herre för syster Vatten.
 Mäkta nyttig är hon, ödmjuk, kostbar och kysk.



Lovad vare du, min Herre 
för broder Eld, genom vilken du upplyser natten åt oss.
 Skön är han, lekfull, mäktig och stark.



Lovad vare du, min Herre,
 för vår syster, moder Jord,
 som föder oss och bär oss 
och framalstrar allehanda frukter
och färgrika blomster och örter.

Döden skall inte finnas mer, ingen sorg eller klagan och ingen smärta skall finnas mer (Uppenbarelseboken 21:4).

I denna ikon ser vi den lyckliga upplösningen av frälsningsdramat, hur Kristus efter döden på Golgota i strålande ljus och omgiven av gammaltestamentliga kungar och profeter har uppstått och gripit tag i Adams och Evas händer – en mäktig symbolbild för hela mänsklighetens räddning från synd och död.

Den lille Johannes – enligt traditionen bara i tolv-årsålder när han av Jesus kallades till apostel – som avbildas i ikonerna av korsfästelsen och nedtagandet (se förra blogginlägget), sprang vid tredje dagens gryning för allt vad benen tålde till den grav där man lagt hans vän och mästare, såg den övergivna svepningen och förstod så småningom att han hade uppstått! Tillsammans med de övriga apostlarna fick han senare möta Jesus, bevittna hur den tvivlande Thomas stack handen i hans sida och fingret i såren efter spikarna, äta tillsammans med honom och ta farväl av honom vid hans ärorika himmelsfärd.

Men ingen såg själva ögonblicket då Jesus fick livet tillbaka och uppstod och detta skildras därför heller inte i ikonkonsten. Istället avbildas den tredje dagens mysterium och uppståndelsens faktum med den scen då Kristus enligt Petrus nedstiger i dödsriket – på grekiska Anastasis – en i metafysisk och andlig mening reell händelse som dock sker oberoende av den fysiska tiden och rummet.

I denna ikon ser vi hur hur den uppståndne räddar Adam och Eva och med dem oss var och en och hela mänskligheten upp ur dödsrikets mörker, in i det eviga ljus han alltid har delat med sin Fader i himlen. Den harmoniska, blå-turkosa mandorlan – den ovala formen bakom Kristus – symboliserar det himmelska goda och står i stark kontrast till det becksvarta, disharmoniska bildfältet i förgrunden, som gestaltar en bottenlös avgrund, symbolen för ondskan i alla dess former, kaos och död.

Stående på dödsrikets portar, som symboliserar att han övervunnit döden och förgängelsen, drar han människan in sin underbara, lysande verklighet, bort från syndens och ondskans mörker och förnedring, upp till andlig mognad och värdighet.

Vid mandorlans överkant ser vi två små änglar glatt lyfta det tomma korset upp mot höjden. Korset har blivit ett segertecken, tecknet på frälsningen, befrielsen från syndens och dödens trauma.

Tillsammans med  Adam och Eva, som har sträckt upp sina händer mot Frälsaren och här representerar alla dem som aktivt vill samverka med Gud, göra gemensam sak med det sanna, sköna och goda i hans rike, kan vi inför denna strålande och glädjebringande ikon instämma i lovsången till den uppståndne, han som är kosmos konung och frälsare!

Men är då detta med uppståndelsen och vår samverkan med den Osynlige, Treenige Guden, bortom gränsen för vår jordiska, fysiska tillvaro verkligen sant och möjligt och inte bara religiös mytologi, i strid med sunt förnuft och rationellt tänkande? Det senare verkar ju rätt så till vida att det strider mot empiriskt tänkande och fysikens lagar att någon som dött och begravts kan få liv igen. Och inte heller kan vi fysiskt, ens om vi haft tillgång till en oändligt utsträckt kosmisk viber-telefoni rationellt sett stå i förbindelse med den Evige, som existerar bortom allt vad vi kan föreställa oss. Men den Gud som själv i begynnelsen ur intet, innan något alls av universum fanns till, skapade det fysiska kosmos och naturen med dess lagar, är förstås även i stånd att handla enligt egna, för oss okända lagar i en andlig verklighet, som inte låter sig fångas eller beskrivas med den empiriska vetenskapens begränsade redskap. Och om vi vågar sätta vår fysiska världsbild, så långt vi känner till denna, i direkt förhållande till den metafysiska, andliga och till upphovet – Urkällan-Gud – som man enligt upplyst kristen tro och erfarenhet är i stånd till, är det som hände på påskmorgonen alls inte så omöjligt att förstå som det i förstone kan tyckas. Tro och empiriskt vetande står inte i något motsatsförhållande, men med enbart det senare till hands som förklaringsmodell för vår världsbild blir tillvaron och existensen absurd och obegriplig.

Kyrkan vittnar från allra första början om sanningshalten i denna världshistoriska händelse och de kristnas första enkla bekännelse var just detta att Jesus har uppstått. Ett argument till försvar för detta faktum, som jag på denna påskdag gärna vill framhålla, är att samtliga apostlar utom Johannes blev martyrer för sin tro på Jesus och hans uppståndelse. Minns hur de alla drog sig tillbaka efter hans korsfästelse. Hur kunde det komma sig att dessa, efter det deprimerande nederlaget för deras mästare och den bittra antiklimax och sorg denna offentliga förnedring och avrättning måste ha inneburit för dem, ändå med risk för sina liv vågade ge sig ut och vittna om tron på Jesus, en del, som den tidigare fiskaren Petrus, ända till Rom, och med entusiasm började lägga grunden för kyrkan? Svar: Kristus har uppstått ifrån de döda. Inget annat – om man inte menar att de alla led av svåra vanföreställningar – kan rimligen förklara att de repade mod och att så skedde. Det är såväl min intellektuella som andliga övertygelse – och denna delar jag med generationer av kristna alltsedan Jesu samtid och med miljarder systrar och bröder idag – att detta verkligen har hänt, att det är ett historiskt faktum: Kristus har uppstått ifrån de döda, korset som han dog på har blivit ett segertecken, och tillsammans med honom kommer alla som vill leva i Guds gemenskap att uppstå till evigt liv!

Korsfästelsen

I denna ikon avbildas Jesu offerdöd, den händelse som vid sidan av hans födelse av Jungfru Maria – Guds människoblivande – och uppståndelsen ifrån de döda, är den viktigaste för den kristna tron. Tragiken kan i förstone tyckas outhärdlig, meningslös. Guds egen son – den andra personen i Treenigheten – som genom sina ord och gärningar visade oss människor så stor kärlek och omsorg, hänger fastspikad och förnedrad på ett kors. Trots det hör denna ikon till de mest upphöjda och vördade.

Jesus – Gud själv i mänsklig gestalt – lät sig för våra synders skull korsfästas. Hela världens synd och skuld tog han med sig upp på korset vid sitt gudomliga och kosmiska försoningsoffer. Gud  försonade världen med sig själv, säger Paulus (2 Kor 5:19). Genom detta öppnades vägen för vår frälsning, för syndernas förlåtelse och det eviga livet i gemenskap med Gud och med varandra, hans söner och döttrar.

De närmast sörjande – förblindade av tårar – har väntat ut hans lidande och  insomnande. Och vi stannar till i eftertanke inför Guds moder Maria till vänster i purpurrött, som trots outhärdlig smärta höjer sina händer i vördnad; Maria Magdalena som ser upp mot Jesu döda ansikte; den lille Johannes som efter allt fantastiskt han varit med om tillsammans med sin mästare innan detta bestialiska, obegripliga, nu står här uppgiven, stel av ångest; och den nyomvände romerske soldaten Longinus, som höjer sin hand i beundran för Jesu mod i insikt om att denne, trots all denna förnedring, måste vara Guds son.

Det vi här ser avbildat är ett fysiskt och metafysiskt drama och mysterium som både sker i tiden och i evigheten och som utspelas mellan den himmelske Fadern och den mänsklighet som han, trots all vår ondska och synder, både små och stora, aldrig upphör att älska. Inför denna ikon kan vi betrakta frälsningsdramat, förstå vår egen delaktighet i världens ondska och ta avstånd från denna, meditera över denna händelses betydelse för hela mänskligheten och oss själva personligen och nå insikt om den kärlek Gud här har visat oss.

Den insomnade Frälsaren på korset är också en vacker bild av den dödens sömn som för oss alla som vill leva i Guds gemenskap skall följas av ett lyckligt uppvaknande på ”andra sidan”. I denna ikon betraktar vi Kristus – den värdebeständiga skönhetens inkarnation – som i djupet av mänsklig ondska och förnedring i kraft uppståndelsen snart skall förkunna gudsmänniskans seger.

Nedtagandet från korset

I denna ikon ser vi hur några av de närmast sörjande med stor ömhet tar hand om Jesu kropp. Scenen utspelar sig mot bakgrund av Jerusalems murar, som här är symbolen för den blinda maktens elände.

Korset, som snart ska att hälsas som ett segertecken, höjer sig mäktigt över murarna. Sedan kyrkans början är korset tecknet för hur Kristus med sin offergärning och ärorika uppståndelse bröt syndens och ondskans trauma och övervann dödens makt.

Trots den tyngd och den djupa sorg vi här ställs inför, gestaltas i denna ikon en skönhet och innerlighet som är gripande. Inför dödens faktum sammanfattas en människas hela liv och gärning, i detta fall gudsmänniskans vandring här på jorden.

På en stege står Josef från Arimatea. Han håller i Jesu kropp och tittar sorgset ut i intet, som sökte han efter ord för att uttrycka sin smärta. Guds moder Maria, med dödskampen hon delat alltjämt inskriven i sitt ansikte, omfamnar sin son under tårar. Och Maria Magdalena, som Kristus räddade från döden genom stening, har i djupaste ömhet fört hans hand till sina läppar. Alla är förkrossade, ledsna och besvikna. Johannes, den blivande evangelisten, står ensam och tittar på, isolerad, handlingsförlamad och uppgiven.

Inför denna ikon kan vi delta i sorgen över att den människoblivne Guden – Fridsfursten – förnedrades och dödades. Detta är också en sorg över ondskans och våldets konsekvenser i alla dess former, som här framstår i dess fullständiga absurditet.

Om den tredje dagens mysterium – Uppståndelsen – och dramats lyckliga upplösning återkommer jag på Påskdagen.

Människan äger förmågan att skapa. Denna kan ta sig de mest skiftande uttryck. Vanligtvis förknippar vi ordet skapa med det som har att göra med konst, musik och litteratur etc och på denna blogg handlar det hittills nästan för mycket om det som bara rör ikonkonsten. Den betydelse jag nu tänker på är emellertid i första hand bestämd av hur vi till vårt inre är beskaffade. Detta inre kan visserligen komma till uttryck i praktiskt skapande. Men de kreativa processer jag nu avses sker endast på ett inre plan.

I kraft av våra sinnen, förbundna med vårt intellekt och den fria viljan, äger vi – oavsett om något eller några av våra sinnen inte fungerar – förmågan att med förnuft, känsla och fantasi förstå och tillägna oss det som är och blir vår verklighet. Denna process blir djupast meningsfull på det personliga planet, vilket i vårt sammanhang kunde uttryckas med orden: ”att se med egna ögon”, något som kan förstöras av det för själen skadliga extrema bild- och informationsinflöde vi numera ofta utsätter oss för via diverse artificiella media.

Det är genom människans närmast obegränsade förmåga att som självständig individ fritt uppfatta, värdera och omfatta den sammansatta och nyansrika tillvaro hon lever i som hon, trots sin litenhet, äger likheter med sin Skapare och kan kallas hans medskapare. Denna förmåga kan störas eller helt omintetgöras av att vi alltför mycket tar intryck av tillfälliga, ofta banala trender och ideal, vill göra som alla andra och tror att andra, framför allt ”kändisar” inom kultur och idrott, förstår allt bättre än vi själva. Medskapare är de som i samverkan med Skaparen av kosmos och vår planet, “han däruppe”, Gud, den evige Konstnären, besvarar den kärleksförklaring hans skapelse (naturen) är och i dess förlängning antar den utmaning kulturen och det sociala projektet innebär.

För den troende människan är allt skapat, inklusive henne själv, uttryck för Guds generositet. För henne framstår livet – trots partiella brister och det lidande detta också innebär – som en storartad gåva av sanning, skönhet och godhet, ett allkonstverk signerat Gud, Skaparen. I skapelsen är människan själv, även om hon äger en fri vilja som innebär att hon kan välja att vara ond, ja vidrig, det vackraste och främsta verket, utan att detta för den skull kastar någon skugga över alla andra varelser som lever, andas och är till. Människans storhet och värdighet utmärks av hennes förmåga att förstå, känna, vilja, skapa, kommunicera, älska etc. Och det är hennes personliga själ som gör att hon kan vara en självständig medskapare och det är i denna mening människan, till skillnad från alla andra skapade varelser, är Guds avbild.

I den mån människan förstår sig själv vara Guds avbild och medskapare framstår i allt skapat och i det sociala projektet, inklusive det gemensamma demokratiska samhällsbyggandet, samspelet på arbetet, inom familjeliv och vänner emellan ett myller av mening. Detta får identitet och relevans i hennes ande – den inre katedralen – som bär den unika personens sigill. Här strålar den himmelske Faderns avsikter samman med människans frihet och personliga mognad. I detta inre, obegränsade rum försiggår ständiga kreativa processer. Människans egenskap av fri ande, förlänar henne en central och upphöjd roll i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Som ett självständigt mikrokosmos och en personlig samtalspartner med Gud, utrustad med andliga, symbolskapande egenskaper som vida överträffar den lagbundna av instinkt och revir bestämda naturen, kan hon nå personlig frihet och mognad.

Att ”se med egna ögon”, alltså helt självständigt utan att snegla på hur andra gör, kan man förstås också göra i bokstavlig mening.  Detta gäller inte minst allt vackert och fascinerande i naturen från det minsta till det största. Själv såg jag för några år sedan ”med egna ögon” och fotograferade sådant i Simien Mountains i Etiopien tillsammans med några vänner som bilderna i denna artikel ger exempel på.