På Anafora – en internationell mötes- och reträttplats i koptisk kristen regi, belägen ca 7 mil norr om Kairo – är den fysiska och andliga skönheten påtaglig.

Man möter den redan i byggnaderna som sådana, med dess anspråkslöst rundade formspråk, och i den omgivande miljön, med palmträd, vatten och blommande buskar, belyst av solens strålar vid dagens olika tider, såväl som vid det vackert dukade matbordet i villan och i den opretentiösa möbleringen i gästhus och gemensamma lokaler, på terrasser och ute i det fria, som inbjuder till möten och verksamheter av olika slag, såväl som till enskild reflektion och vila.

Hjärtat i det hela är den stora kyrkan, på dagarna dränkt i solljus och på kvällarna, vid aftonbönen, upplyst av en mängd varmt strålande vaxljus. Här hälsas man välkommen av två stora ikoner av Kristus och Maria med Jesusbarnet, inför vars ansikten koptiska hymner sjungs och andra lovsånger, framförda på olika språk av tillresta grupper eller enskilda personer från skilda delar av världen.

Men tydligast blir för mig skönheten på Anafora i mötet människor emellan, en oförställd och personlig skönhet, som finns i de leenden och blickar som här utbyts, som djupast sett är Guds ansikte och leende inkarnerat, i vår personliga individualitet, som hans älskade avbilder – ikoner – vänner och medarbetare, som i samverkan, var och en på sitt sätt, bidrar till uppbyggandet av det nya, andliga Jerusalem.

Som grund för detta projekt över nationella och konfessionella gränser ligger den mänskliga värdigheten och identiteten som sådan, den positiva självbild Gud med sitt människoblivande genom Jesus Kristus inpräglat i oss och som i samvaron på denna plats blir så tydlig. Och jag tänker nu osökt på de liljor på ängen Jesus pekar på i sin berömda liknelse om vad det innebär att i Guds ögon vara människa och person – utan tanke på prestation eller tillkämpad yttre förträfflighet – som med dess enkla och alldeles självklara lyskraft och doft där i gräset i dess mångfald är en så underbar symbolbild för vad vi är och blir genom inre, personlig mognad, vända mot Jesus – Rättfärdighetens sol.

Denna skönhet, präglad av de kristna dygderna och den nedärvda fromhet som här odlas, är i sin tur inspirerad från den uråldriga monastiska kulturen i detta land, inte minst av visdomen från ökenfäderna, eller öknens stjärnor, som de kristna eremiter kallas som redan på 300-talet slogs sig ned i bland annat just dessa trakter – Wadi el Natrun – och som har spelat en så stor roll för hela kristenhetens utveckling. Men också av den innerliga fromhet som utmärkte livet på de kloster och andliga centra som så småningom växte fram här och på andra platser i Egypten och alltjämt lever vidare. Detta från Jesu tid genom århundradena utmejslade sköna och goda, för vår personliga andliga mognad så betydelsefulla, är på Anafora på många sätt närvarande.

Det förmedlas här också genom ord och liknelser som anknyter till samma tradition, inte minst av biskop Thomas, den andlige ledaren på platsen, som med glimten i ögat på sitt eget charmerande och intelligenta sätt ger vägledning.

En uråldrig men alltjämt relevant fromhetstradition förs på Anafora på så sätt vidare, mognar till skönhet och blommar på platsen i dess helhet, såväl som i enskilda hjärtan. Från denna andliga oas kan den sedan föras vidare ut till de skilda platser och sammanhang vi besökare kommer ifrån, till ”storstadsöknen” och till den moderna andligt undernärda människan, på jakt efter fördjupad identitet och livets mening, bortom den sekulariserade kulturens skenbilder och banaliteter.

Här fick jag som ikonmålare, inbjuden av bishop Thomas, glädjen att under några månader 2009/10 visa min vandringsutställning Ansikte mot ansikte. Att bland levande ikoner – gudsavbilder – vare sig det nu gäller personer som redan förstått att de är detta eller bara anar det visa ikonmålningar, oavsett om det sker genom utsmyckningar i kyrkor och för privata andaktsplatser eller som nu på en utställning, är alltid lika utmanande. På Anafora, där skönheten redan är så tydlig och människor från så vitt skilda sammanhang möts, visade sig detta vara särskilt meningsfullt.

Väggarna var nykalkade i den sal där ikonerna i linjer, färger och anletsdrag – ansikte mot ansikte – skulle komma besökarna tillmötes och pryddes med grönskande kvistar, som på sitt enkla vis nu förde tankarna till andlig vår och det eviga Paradis dit vi alla är på väg.

Ikonerna var tolv och återberättade väsentliga delar av frälsningshistorien från Guds människoblivande – inkarnationen – via Kristi förklaring, korsfästelse och uppståndelse fram till det stora Kristusansiktet och den tronande Kristus i himmelen. Men här visades också några ikoner av gammaltestamentliga gestalter: Rut med sonen Obed, Jakob och hans dröm om stegen – den fasta förbindelsen mellan himmel och jord – och av Sankt Göran i kamp mot draken, såväl som ikoner föreställande två av kristenhetens största helgon: Sankt Franciskus av Assisi – Guds lille fattige – och Sankta Birgitta av Vadstena, den stora profeten från medeltidens Sverige, som sedan 2003 också är ett av Europas fem skyddshelgon – Compatrona Europae.

Vackra speglar i olika format sattes nu också upp för att göra besökaren själv till en del av det som visades, och korta citat från stora andliga vägledare i kyrkans historia fick tjäna som ledord och kommentarer till vad det innebär att själv vara en ikon på väg mot fördjupad personlig identitet och mognad.

Så blev budskapet i denna utställning en del av själva grundtanken med Anafora – att lyfta upp – ett andligt upplyftande av var och en med sitt odödliga dopnamn av Gud själv osynligt tecknat i eldskrift på sin panna. De utställda ikonerna i samspel med spegelbilderna och kommentarerna gav på så sätt besökarna på Anafora tillfälle till reflektion och eftertanke inför den eviga skönhet och personliga originalitet vi, tillsammans med helgonen och änglarna, i egenskap av Guds söner och döttrar äger.

Jesus – den gudomliga skönhetens inkarnation – avspeglad i så många älskvärda ibland allvarliga, ibland leende eller skrattande ansikten på Anafora, är synliggjord och bor i oss alla genom Guds födelse i människan. Genom denna utställning gavs det tillfälle att inför heliga bilder av honom själv och hans vänner fördjupa sin egen erfarenhet av vad andlig skönhet och mognad handlar om och av vad det innebär att vara levande ikoner i tillblivelse på vårt eget högst personliga sätt, i gemenskap med varandra och med Gud som är närmare människan än människan själv (Augustinus).

P.S. Välkommen att också läsa två tidigare artiklar med anknytning till Anafora och koptisk ikonkonst, se vänstermarginalen och Uncategorized: Mama Helena och work in progress på Anafora samt Ikonens estetik: Ett koptiskt mästerverk i världsklass.