Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det (Luk. 10:23-24).

Det ljus som strömmar fram från ikonernas människor vittnar om den personliga värdighet som hör till livet i Guds gemenskap. Den heliga bildens uppgift är att öppna våra ögon mot den nya livsgrund Gud har erbjudit oss genom att stiga ned från sitt himmelska majestät, anta kött och bli människa. Den krasst materialistiska kulturens åsidosättande av Guds existens och den sekulariserade syn på tillvaron och sig själv som i dess spår har drabbat den moderna människan, förtar på intet sätt giltigheten i denna händelse. Ikonernas budskap framstår i detta sammanhang istället som en utmaning och ett alternativt synsätt till en alltmer profaniserad verklighetsuppfattning.

Den andliga skönhet och de svindlande djup av mystik och gudomlig närvaro vi finner inom denna konst har kommit att fascinera den moderna, andligt undernärda människan, på jakt efter fördjupad identitet och livets mening, bortom den sekulariserade kulturens alla skenbilder och banaliteter.

Man bör inte förringa den andliga brist en bildfattig kyrka innebär. Inte heller bör man underskatta den betydelse de heliga ikonerna har för fromhetslivet, för vår förmåga att leva oss in i och ta till oss trons verklighet. Detta kan inte nog understrykas i en tid då den kommersiellt präglade profana bildkulturen håller många i ett järngrepp. Kyrkan har ingen anledning att stå tomhänt inför detta. Istället bör vi bära fram vår bild av människan och verkligheten, bilden av det djup av rikedomar vi förvaltar.

Ikonens konstnärliga och symbolskapande uttrycksmedel gör de bibliska händelserna och dess gestalter levande inför våra ögon. Från hjärta, intellekt och inbillningskraft tar den gestalt i linjer, färger och former, ljusmåleri och modelleringar, mimik och symbolik (Not). Vid sidan av Ordets förkunnelse under gudstjänsten blir ikonen till en sinnebild och dialogbild, som med skönheten som kommunikationsmedel inspirerar oss och låter oss stå i förbindelse med trons verklighet. Det är förståelsen av den inre logiken, samspelet mellan andlig mening och skönhet inom denna konst och förmågan att på ett djärvt och självständigt sätt uttrycka egna erfarenheter inom ramen för denna, som gör ikonmåleriet till en levande del av den kristna traditionen. Och det är också detta som gör ikonerna till fungerande andaktsbilder och god konst såväl i hemmet som det liturgiska sammanhanget.

Ikonen och bibeln är på många sätt parallellföreteelser. När dessa samspelar i det andliga och liturgiska livet ställs betraktaren, så långt möjligt, i samma förhållande till frälsningshistorien som var fallet för Jesu apostlar och lärjungar. Därför kallas den ibland också evangelium för ögat, något som syftar på vår möjlighet att genom denna göra oss en konkret föreställning om den kristna uppenbarelsen.

Det finns idag ett växande intresse för ikonen och dess förmåga att med sitt appellerande bildspråk förmedla det essentiella i den kristna tron. Min uppgift som en företrädare för denna konst är i detta sammanhang att måla ikoner och bildprogram av skilda slag, ikoner för hem och kapell, såväl som för kyrkorum i större skala. Ett altarskåp (i stil med ovan visade), en svit med skilda motiv i samspel, eller en ikon i monumentalformat av Jakobs stege, Kristi förklaring, eller Maria och Elisabeths möte väl placerad kan ha stor betydelse för det andliga livet i en församling.

Med penslar, färger och ikonens tidlösa uttrycksformer vill jag tala till den moderna människans innersta – hela, uppbygga och befria. I denna konst kan hon finna den heliga närvaron, respekten, kärleken, renheten och värmen. Inför ikonen kan hon låta maskerna falla. Här får hon tillfälle att möta den verkliga verkligheten och den oförställda värdigheten. Här kan hon återfinna den härlighet som finns i djupet av hennes väsen, den härlighet Kristus var beredd att lida döden för och som han har odödliggjort genom sin uppståndelse. I denna bild möter hon den äkta skönheten som hålls tillbaka och ignoreras till förmån för klichéer och halvlögner. Detta är den strålande avbilden – Guds ikon – den underbara lilja Jesus talar om, som är långt skönare än kung Salomo i all hans prakt, det vackra och ståtliga, som i världens blinda jakt på föregiven lycka så ofta förringas, nonchaleras eller än värre förtrampas.

Not. Ikonens uttrycksmedel har i tidigare inlägg delvis presenterats, något jag kommer att fortsätta med i senare.

För den som vill verka för en ikonutsmyckning  för kyrka eller kapell eller önskar en ikon för eget  privat bruk kan man här bekanta sig med ett urval av mina ikoner: http://larsgerdmar.se

Vår Skapare måste ha humor annars hade inte Chaplin, Rowan Atkinson och Hasse & Tage funnits. Även om de inte står i helgonens rad är de tveklöst Guds avbilder – ikoner – och då förstås också genom sin förmåga att få oss att skratta.

När vi har det riktigt roligt, som då vi tittar på Chaplins Diktatorn eller Moderna tider, för att inte tala om Atkinsons Bean: The Ultimate Disaster Movie eller själva på ett mer eller mindre framgångsrikt sätt skämtar, är det för att vi är Guds avbilder utrustade med humor. Denna gör livet mindre pretentiöst och är en gåva från vår enligt min mening långt ifrån gravallvarlige Skapare. Lika säkert som att den Evige är all skönhets och kärleks källa – med smaken av moget vin – är Gud glädjens källa. Det komiska hos ovan nämnda stjärnor och det skratt vi själva frivilligt eller ofrivilligt då och då lyckas framkalla är hälsosamt och visar att vår Skapare i sitt sammansatta väsen även har plats för ett stort mått av humor.

Gud är ingen tråkig Gud. Och när vi i Fader vår ber: ”…tillkomme  Ditt rike, såsom i himlen så ock på jorden” vågar jag påstå – och jag är över 18 år och därmed i min fulla rätt att göra så – att till allt det goda som genom denna bön tar plats på jorden också hör det komiska. Humorn är både en gåva och ett vapen och den som inte kan skratta åt sig själv, kan heller inte ta sig själv på allvar.

Men är då inte påståendet att Gud har humor hädiskt och fjärran ifrån det teologiskt rumsrena? Nej, tvärtom berikar detta bara reflektionen kring Gudsbilden och synen på oss själva och gör denna mer komplett och trovärdig. Vi är ju, även om vi ofta tar oss själva på väldigt stort allvar, ibland mycket komiska. Och förutom allt annat gott och för själen nyttigt som Gud har gett oss bör humorn och allt vi kan hänföra till kategorin det roliga ingå i vår självbild.

Människan på väg mot andlig mognad är i bästa fall inte bara den dygderika, som likt Sankt Göran med sitt spjut dödar ondskans drake, utan också den skrattande ikonen. Skrattet är inte bara befriande och stärkande, utan gynnar också den sanna ödmjukhet som förstår att inte alltid ta sig själv och egen tillkämpad förträfflighet på så stort allvar.

Är Gud även musikalisk? Ja, självfallet. Annars hade inte Mozart, Bach och Ella Fitzgerald kunnat få ur sig all den instrumentala och vokala skönhet de har skänkt oss. För att inte tala om den underbart sjungande Alice Babs och formidabla ensemblen under Charlie Normans ledning som jag för lite sedan hade glädjen att lyssna på – en fantastisk tv-konsert återsänd med anledning av hennes bortgång (finns på SVT play fram till 9/3).

Gud är källan till allt detta, till musiken och konsten, som i likhet med humorn är så berikande. Dessa är ett utryck för Guds generositet och ingår bland mycket annat gott och meningsfullt i den okalkylerande kärlekens mysterium. Att tillsammans med Hasse & Tage Under dubbelgöken ha det riktigt skoj, eller hänföras av himmelsk musik, som Mozarts Ave verum corpus, Bachs Erbarme dich, mein Gott i Matteuspassionen eller Ella Fitzgeralds musikaliskt lekfulla och charmiga ever-greens, är lika roande och vackert som att möta vårens skönhet som vi snart på nytt ska göra och uppleva det kärleksfulla samspelet människor emellan – och nu tänker jag särskilt på den empati människor av god vilja visar de flyktingar som undan krig och förföljelse kommer till vårt land.

Den skrattande och sjungande ikonen avspeglar tveklöst något mycket viktigt i Guds väsen och avsikter med livet. Själen hos var och en av oss är unik och odödlig. I Himmelriket, det Nya paradiset, eller vad vi nu väljer att med olika bilder kalla det liv efter detta Jesus har inbjudit oss till, kommer allt det goda i denna världen fullbordas. Och väl där kommer vi bland de frälsta säkert också få återse ovan nämnda vänner och detta kommer att göra det eviga livet så mycket mer roande och berikande.

Mozarts Ave verum corpus: https://www.youtube.com/watch?v=HXjn6srhAlY

Bachs Erbarme dich, mein Gott: https://www.youtube.com/watch?v=0WLedpz9a40

Ella Fitzgeralds Pure Ella (1954) full album: https://www.youtube.com/watch?v=sjiNWZrQGZI

Helige Göran och draken: http://larsgerdmar.se/Helige-Goran-och-draken

Vid mitt första besök i Egypten 2002 på jakt efter fördjupad kunskap om koptiskt (egyptisk-ortodoxt) ikonmåleri – en uråldrig tradition och fascinerande del av ikonernas värld – hade jag förmånen att vid flera tillfällen träffa Isaac Fanous (1919-2007).

Jag hade då redan hunnit besöka några av de för ikonerna berömda klostren och då förstås också det viktigaste av dem alla: Monastery of Saint Antony at the Red Sea, med dess enastående, medeltida muralmålningar, såväl som The Coptic Museum i Kairo.

Egyptiskt ikonmåleri präglas av en påfallande enkelhet när det gäller såväl komposition och porträttmåleri som formspråk och linjär gestaltning och är till övervägande delen naivistiskt på ett omedelbart tilltalande och entusiasmerande sätt. (Jag har senare tänkt blogga om det unika och mycket färgstarka bildprogrammet i ovan nämnda kloster.)

Det måleri vi här har att göra med gestaltar de centrala bibliska händelserna, men också anekdoter och porträtt ur det monastiska livets historia. Dessa ikoner, oavsett om de utförts på trä eller mur, avspeglar den oförställda charm och innerliga fromhet som präglar denna del av kristenheten.

I en tid av ekumenik och fördjupad insikt om det vi har gemensamt kristna emellan från skilda konfessioner är den fromhet och bildvärld vi här möter både lärorik och inspirerande.

Efter att ha sett en del av det äldre koptiska måleriet var det en stor upplevelse att få träffa Isaac Fanous, en nutida mästare och kollega och tillika mycket älskvärd person. Man kan med rätta kalla honom den moderna koptiska ikonens fader och var också känd för sin omsorg om sina elever, som han med stor entusiasm och sitt ständigt varma leende på läpparna kritiserade och uppmuntrade. Han har i Egypten bildad skola för samtida ikonkonst, som kommit att spela en stor roll för dagens koptiska ikonmåleri.

Vi möttes i hans stora ateljé i det koptiska patriarkatets lokaler, alldeles intill Markuskatedralen, belägen i centrala Kairo. Jag överlämnade två större reproduktioner av egna ikoner och blev bjuden på te och presenterad för några av hans elever. Vårt samtal om ikonkonsten i allmänhet ur måleriteknisk och estetisk synpunkt och i synnerhet om den koptiska ikonen var mycket givande och han visade mig också en del av egna och elevers verk. Han var en expressiv och högst charmerande person, kallade mig ”the great fisher man” och stämningen var mycket kollegial. Jag visade honom foton av egna ikoner i medtagen mapp och vid vårt nästa möte några dagar senare föreslog han att vi skulle ha gemensamma utställningar, något som tyvärr dock inte hann bli av innan han några år senare gick ur tiden.

Isaac Fanous fick sin grundläggande utbildning av den i Paris boende ikonmålaren Leonid Ouspensky, ansedd som en av 1900-talets främsta företrädare för den klassiska ryska stilen som denna tog sig uttryck under 1400- och 1500-talet. Även om man inte ser några spår av detta måleri i Fanous eget bildskapande hade han förstås stor glädje av att av Ouspensky lära sig behärska måleritekniken och säkert också av den djupgående bildning och personliga reflektion denna framstående ikonmålare och teoretiker på området hade kring konstartens estetik och teologi. Han berättade att Ouspensky när utbildningen var klar hade föreslagit honom att lämna det ryska bakom sig och istället börja måla i sin egen tradition.

Det vi möter i Fanous ikoner anknyter när det gäller komposition och porträtt i viss mån till äldre tiders koptiska, men är framför allt hans egen skapelse. Den naivism som karaktäriserar hans ikoner påminner visserligen om den klassiska koptiska, men hans abstrakta och grafiska gestaltning såväl som färgerna är Fanous egna. Hans sätt att tolka de många scenerna ur gamla och nya testamentet och helgonens historia är kompositionellt begåvat och uppfinningsrikt, även om ansiktena ibland saknar den inre dynamik och sammansatthet som präglar en del av porträttmåleriet inom tidigare egyptisk ikonkonst.

Isaac Fanous är som koptisk ikonmålare en mästare i sin stil, med en i långa stycken egen palett och estetik och en skaparglädje som inte går att ta miste på. Hans ikoner finns att se i en lång rad kyrkor i Egypten och på andra platser i världen och har stor betydelse för de gudstjänstfirandes förmåga att leva sig in i trons verklighet.