Ett uråldrigt Johannesporträtt – ikonens historia II

Ikonkonstens födelse förklaras av det inre behovet hos de första kristna att gestalta och till eftervärlden förmedla det kristna mysteriet, att med adekvata bilder för den nya tron ersätta de heliga ting som tidigare varit föremål för vördnad och manifesterat den gamla tron, synliggöra det på många sätt spektakulära och omvälvande de med egna ögon hade bevittnat.

1. Jesu dop
Detalj ur Jesu Dop, den händelse då Jesus – den människoblivne guden – för första gången framträdde offentligt. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Under gammaltestamentlig tid var Gud osynlig för människans öga och uppenbarade sig endast på ett fördolt sätt, genom tecken och under. Men genom Guds människoblivande – inkarnationen – visade sig Gud i synlig gestalt genom Jesus Kristus.

Även om fysiska bevis i form av bevarade målningar saknas, finns det skriftliga belägg för att ikoner av enklare slag fanns redan i Jesu samtid. Och med tanke på den utbredda användningen av bilder för kultiskt bruk i andra länder kring Medelhavet på denna tid var de konstnärliga förutsättningarna goda för framväxten av en kristen bildkultur. Denna tog framför allt sin utgångspunkt i den grekisk-romerska konsten. Men i den estetik som inom denna konst genom övermänskligt skönhets- och styrkeideal förkroppsligade den antika mytologins uppdiktade gudar, hjältar och undersköna gudinnor ingjuts nu ett helt nytt tänkesätt. Detta präglas av den kristna verklighetsuppfattningen, manifesterad genom dramatiska kompositioner inspirerade från Bibeln och helgonberättelserna samt i porträtt av mer oförställt slag. (Se not efter denna artikel.)

2. Johannes Teologen kopia 2
Helige Johannes Teologen. Ett nutida porträtt av evangelisten, sufflerad av Vishetens ängel. Ikon målad av Lars Gerdmar.   30 x 24 cm. Foto: Bo Wiberg.

Det vi initialt, i Jesu samtid har att göra med är ett enkelt, om än nog så intressant porträttmåleri. De mer avancerade motiven uppkommer senare i ikonens historia. I Johannesakterna, som tillhör de icke-kanoniska, nytestamentliga apokryferna, finner vi en intressant berättelse, som på ett illustrativt sätt stöder tesen om ikonens tidiga uppkomst. Dessa texter är funna i Egypten och kan dateras till mitten av 100-talet.

Här berättas det om hur Lyckomedes, en lärjunge till Johannes, fick idén låta göra ett porträtt av den helige aposteln. En skicklig målare, som var god vän till Lyckomedes, tillfrågades om han utan apostelns vetskap kunde åta sig uppdraget. Lyckomedes pekade sedan ut Johannes för målaren och visade honom ett rum i huset där denne i smyg kunde studera aposteln utan att själv bli upptäckt (avsnitt 26).

Första dagen ägnade målaren åt skissen och under den andra dagen utförde han själva målningen. När porträttet var färdigt överlämnade han det till Lyckomedes, som glädjestrålande tog emot det. Lyckomedes förde sedan målningen till sitt sovrum och smyckade det med blommor (avsnitt 27).

3. Johannes Teologen kopia 3
Johannes är det gudomliga ljusets och kärlekens teolog iklädd strålande vitt och rött. Hans kroppsspråk är enkelt och monumentalt, anletsdragen obeslöjade, innerliga och eftertänksamma. Vishetens ängel personifierar här inspirationen.

Även om texten (som här inte får plats att referera i sin helhet) beskriver en bildkult som liknar den hedniska och den till kristendomen nyomvände Lyckomedes alltjämt delvis lever kvar i sin gamla tro, visar den inte desto mindre att porträtt av detta slag förekom redan i Johannes samtid.

Och även Eusebius verifierar i sin berömda kyrkohistoria från 300-talet – en av de viktigaste källskrifterna för den som intresserar sig för kyrkans utveckling under de första århundradena – att ikonporträtt funnits redan i Jesu samtid:

“Det är inte alls förvånande”, säger Eusebius då han beskriver den bronsskulptur av Jesus som i Caecarea uppförts efter Jesu botande av kvinnan med blödningar [jfr Mark. 5:25–34], “att hedningar, som på den tiden mottog sådana välgärningar från vår Frälsare, på detta sätt [genom skulpturen] skulle ha visat sin tacksamhet. För anletsdragen av hans apostlar Petrus och Paulus och faktiskt av Kristus själv, har bevarats i målade porträtt, som jag själv har undersökt (Eusebius, The History of the Church, Harmondsworth 1983, s. 301–302).

Redan av dessa skriftliga belägg kan vi sluta oss till att vissa kristna redan från början fann det naturligt att ge konkret uttryck för den synliga aspekten av gudsuppenbarelsen. Den människoblivne Guden: Jesus från Nasaret, hade ju blivit sedd och berörd och ansågs av alltfler större än både Farao och Zeus, Mithras, Platon och kejsaren, större än alla de uppdiktade gudar och gudinnor som under denna tid på skilda sätt avbildades och vördades.

4. Johannes Teologen
Värmen i blicken och munuttrycket kompletteras av den intellektuella skärpan och koncentrationen över ögonbryn och panna, en återhållen stränghet, som tycks stå i förhållande till de ord han söker formulera.

Hur spännande hade det inte varit att se det porträtt av Johannes som det berättas om i anekdoten om Lyckomedes eller originalporträtten till de målningar av Petrus, Paulus och Kristus som Eusebius nämner? Som bekant var Israel vid denna tid under romersk ockupation och vi får föreställa oss att upphovsmannen till Johannesporträttet var en romersk målare bosatt i Jerusalem, som på uppdrag av den romerska aristokratin avbildade betydelsefulla personer. Vi vet att porträttmåleriet var utbrett i det romerska riket och att porträttet här också spelade en central roll i förfäderskulten. Kanske liknade detta porträtt de egyptisk-romerska mumieporträtt från århundradena strax före och efter Jesu födelse som utgör en så viktig inspirationskälla för det allra tidigaste ikonmåleriet.

I nästa artikel bland de då och då här återkommande inläggen om ikonens historia ska jag berätta om dessa målningar, även kallade Fayum-porträtt, såväl som om den äldsta bevarade Kristusikonen, som numera finns att beskåda på Katarinaklostret i Sinai.

Not: I artikeln Ikonen och det grekisk-romerska arvet, beskrivs denna utveckling närmare med utgångspunkt från den pompejanska målningen Uppvaktningen av Venus och Mars. Se under kategorier: ”Ikonens historia” här i vänstermarginalen.

En ny ikon av Maria och Elisabeths möte

Från att ur konstvetenskaplig synpunkt tidigare betraktats med något styvmoderliga ögon räknas ikonkonsten när den är som bäst, vid sidan av bland annat renässanskonsten, numera till en av de främsta bildkulturerna. Samtidens seriösa ikonmåleri är en modern fortsättning och utveckling av det äldsta ur orientalisk, antik och romersk konst inspirerade kristna bildspråket.

1. P1020098
Detaljmåleri i ikonen Uppståndelsen. Foto: Mattias Piltz.

När jag själv på tidigt 2000-tal målar mina ikoner arbetar jag i en sammansatt konstnärlig och andlig tradition, som från mästare till elev förts vidare från åtminstone 300-talet. Bilderna kommer till i spänningsfältet mellan tradition och innovation, en fascinerande aspekt av konstarten jag i en senare artikel ska återkomma till.  Och det storartade kulturarv denna konst utgör, med dess breda motivkrets och estetiska rikedom, såväl  som personlig kreativitet och nyskapande präglar mitt arbete.

Det är förståelsen av den inre logiken, samspelet mellan andlig mening och skönhet inom denna konst, och förmågan att på ett djärvt och självständigt sätt uttrycka personliga erfarenheter i egna linjer, färger, former och porträtt som gör ikonmåleriet till levande och autentisk konst.

Som en företrädare för denna har jag fått tillfälle att också skapa helt nya motiv, som jag här på bloggen då och då ska återkomma till. Den Franciskus-ikon som tidigare kommmenterats tillhör dessa och jag ska nu presentera motivet Maria och Elisabeths möte.

När Elisabeth hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i henne och hon uppfylldes av helig Ande (Luk 1:41).

2
Maria och Elisabeths möte. 42 x 33 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Denna ikon hyllar moderskapets välsignelse, den gudomliga nådens förkroppsligande och oss alla som en gång levde i en värld lik den i vilken vi här ser den lille Johannes Döparen och Guds son Jesus.

Den händelse som här skildras är ständigt relevant, då den ljuvliga mognad vi ser i dessa kvinnors inre delas av systrar världen över. Den havande Gudsmoderns och profetmoderns omfamning är en omfamning av livet självt. Vi ser dem avbildade i en vårdoftande stad ute i det fria i Juda bergsbygd. Elisabeth höjer handen i vördnad inför Herrens moder, som snart skall föda Messias – världens Frälsare. Lukas berättar om hur detta möte gick till:

Några dagar efteråt begav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabeth. När Elisabeth hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig Ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat är det barn du bär inom om dig”. Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig. När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.

3. Foto Bo Wiberg
Johannesbarnet och Jesusbarenet.

De barn vi ser i denna ikon bär båda guldgloria runt sina huvuden, tecknet för helighet, värdighet och gudomlig nåd – två små ikoner inneboende i det kvinnliga köttets varma tabernakel.

Två små ansikten, två skötebarn, två världar i tillblivelse. Lägg märke till hur den lille Johannes sparkar till med foten, precis som Lukas berättar, medan Jesusbarnet verkar ta det hela med jämnmod och passar på att vila sig lite. Det skulle dröja många år innan Jesus hade blivit så stor att profetiorna kunde gå i uppfyllelse. Tryggt vilar han ännu inne i sin moders kropp.

5
Elisabeth och Maria.

Två ansikten, två kvinnor, två världar. Leendena och blickarnas samförstånd gestaltar den djupa glädje och förväntan de delar, den ömsesidiga respekt de hyser för det som sker och snart skall fullbordas i deras kroppar. De är två israelitiska kvinnor, båda fromma, båda redo att gå in i den krävande roll och det entusiasmerande ansvar det innebär att föda och uppfostra två små personligheter, en helig profet och Guds son Messias.

4. Ny version
Fiktivt landskap och den helige Andes duva.

Bakom Maria ser vi ett böljande landskap och en flod, där ett nyutslaget träd står planterat. Över trädet flyger en fågel, en sjungande duva, vars vingar rör sig över himlavalvet. Landskapet är fiktivt och pekar fram emot det som skall komma, då Johannes och Jesus vuxit till sig och gått in i sina respektive uppgifter. Elisabeth bär ju på den Högstes profet och Maria på Gud själv i mänsklig gestalt, som vid stranden av floden Jordan trettio år senare för första gången ska framträda offentligt. Duvan är symbolen för den helige Ande och trädet för Livets träd och de frukter som döljer sig i lövverket för de livgivande, andliga gåvor Kristus erbjuder oss genom sin kyrka. Vid denna tid döper den stränge profeten Johannes med tillnamnet Döparen människor till bot och bättring. Se, Guds lamm, som tar bort världens synd! utropar han när han ser Jesus nalkas Jordanflodens strand.

6
Den helige Johannes Döparen.

Tanken förs nu också osökt till den hundratrettionionde psalmen i Psaltaren, med rubriken ”Guds fullkomliga kunskap och omsorg”: Benen in min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad, mina dagar blev uppskrivna i din bok…

Guds kärleksfulla blick vilade på var och en av oss redan från början. Och på samma vis som rosens knopp är vacker då vi ser tillbaka på den fullt utvecklade blommans förhistoria, var vi redan som mycket små, men högst personliga ägg och knappt lillfingerstora foster, heliga i hans ögon som skapar allt det sköna och det goda och som såg på oss med ömhet redan när vi ännu knappast var formade.

7
Guds son Jesus.

Johannesbarnet och i lika hög grad Jesusbarnet förkunnar detta skapelsens under, den djupaste och mest fundamentala processen i vårt liv. Vår Gud suger på tummen. Kan han komma närmare oss människor än så?