Ikonkonstens födelse förklaras av det inre behovet hos de första kristna att gestalta och till eftervärlden förmedla det kristna mysteriet, att med adekvata bilder för den nya tron ersätta de heliga ting som tidigare varit föremål för vördnad och manifesterat den gamla tron, synliggöra det på många sätt spektakulära och omvälvande de med egna ögon hade bevittnat.

Under gammaltestamentlig tid var Gud osynlig för människans öga och uppenbarade sig endast på ett fördolt sätt, genom tecken och under. Men genom Guds människoblivande – inkarnationen – visade sig Gud i synlig gestalt genom Jesus Kristus.

Även om fysiska bevis i form av bevarade målningar saknas, finns det skriftliga belägg för att ikoner av enklare slag fanns redan i Jesu samtid. Och med tanke på den utbredda användningen av bilder för kultiskt bruk i andra länder kring Medelhavet på denna tid var de konstnärliga förutsättningarna goda för framväxten av en kristen bildkultur. Denna tog framför allt sin utgångspunkt i den grekisk-romerska konsten. Men i den estetik som inom denna konst genom övermänskligt skönhets- och styrkeideal förkroppsligade den antika mytologins uppdiktade gudar, hjältar och undersköna gudinnor ingjuts nu ett helt nytt tänkesätt. Detta präglas av den kristna verklighetsuppfattningen, manifesterad genom dramatiska kompositioner inspirerade från Bibeln och helgonberättelserna samt i porträtt av mer oförställt slag. (Se not efter denna artikel.)

Det vi initialt, i Jesu samtid har att göra med är ett enkelt, om än nog så intressant porträttmåleri. De mer avancerade motiven uppkommer senare i ikonens historia. I Johannesakterna, som tillhör de icke-kanoniska, nytestamentliga apokryferna, finner vi en intressant berättelse, som på ett illustrativt sätt stöder tesen om ikonens tidiga uppkomst. Dessa texter är funna i Egypten och kan dateras till mitten av 100-talet.

Här berättas det om hur Lyckomedes, en lärjunge till Johannes, fick idén låta göra ett porträtt av den helige aposteln. En skicklig målare, som var god vän till Lyckomedes, tillfrågades om han utan apostelns vetskap kunde åta sig uppdraget. Lyckomedes pekade sedan ut Johannes för målaren och visade honom ett rum i huset där denne i smyg kunde studera aposteln utan att själv bli upptäckt (avsnitt 26).

Första dagen ägnade målaren åt skissen och under den andra dagen utförde han själva målningen. När porträttet var färdigt överlämnade han det till Lyckomedes, som glädjestrålande tog emot det. Lyckomedes förde sedan målningen till sitt sovrum och smyckade det med blommor (avsnitt 27).

Även om texten (som här inte får plats att referera i sin helhet) beskriver en bildkult som liknar den hedniska och den till kristendomen nyomvände Lyckomedes alltjämt delvis lever kvar i sin gamla tro, visar den inte desto mindre att porträtt av detta slag förekom redan i Johannes samtid.

Och även Eusebius verifierar i sin berömda kyrkohistoria från 300-talet – en av de viktigaste källskrifterna för den som intresserar sig för kyrkans utveckling under de första århundradena – att ikonporträtt funnits redan i Jesu samtid:

“Det är inte alls förvånande”, säger Eusebius då han beskriver den bronsskulptur av Jesus som i Caecarea uppförts efter Jesu botande av kvinnan med blödningar [jfr Mark. 5:25–34], “att hedningar, som på den tiden mottog sådana välgärningar från vår Frälsare, på detta sätt [genom skulpturen] skulle ha visat sin tacksamhet. För anletsdragen av hans apostlar Petrus och Paulus och faktiskt av Kristus själv, har bevarats i målade porträtt, som jag själv har undersökt (Eusebius, The History of the Church, Harmondsworth 1983, s. 301–302).

Redan av dessa skriftliga belägg kan vi sluta oss till att vissa kristna redan från början fann det naturligt att ge konkret uttryck för den synliga aspekten av gudsuppenbarelsen. Den människoblivne Guden: Jesus från Nasaret, hade ju blivit sedd och berörd och ansågs av alltfler större än både Farao och Zeus, Mithras, Platon och kejsaren, större än alla de uppdiktade gudar och gudinnor som under denna tid på skilda sätt avbildades och vördades.

Hur spännande hade det inte varit att se det porträtt av Johannes som det berättas om i anekdoten om Lyckomedes eller originalporträtten till de målningar av Petrus, Paulus och Kristus som Eusebius nämner? Som bekant var Israel vid denna tid under romersk ockupation och vi får föreställa oss att upphovsmannen till Johannesporträttet var en romersk målare bosatt i Jerusalem, som på uppdrag av den romerska aristokratin avbildade betydelsefulla personer. Vi vet att porträttmåleriet var utbrett i det romerska riket och att porträttet här också spelade en central roll i förfäderskulten. Kanske liknade detta porträtt de egyptisk-romerska mumieporträtt från århundradena strax före och efter Jesu födelse som utgör en så viktig inspirationskälla för det allra tidigaste ikonmåleriet.

I nästa artikel bland de då och då här återkommande inläggen om ikonens historia ska jag berätta om dessa målningar, även kallade Fayum-porträtt, såväl som om den äldsta bevarade Kristusikonen, som numera finns att beskåda på Katarinaklostret i Sinai.

Not: I artikeln Ikonen och det grekisk-romerska arvet, beskrivs denna utveckling närmare med utgångspunkt från den pompejanska målningen Uppvaktningen av Venus och Mars. Se under kategorier: ”Ikonens historia” här i vänstermarginalen.