Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Matt 17:2
För att anknyta till mitt förra inlägg om ikonens förmåga att genom precisa, symboliska koncept fånga den andliga och teologiska innebörden i de bibliska händelserna utan att ge avkall på det självupplevda och personliga, låt oss se hur detta låter sig göras i Kristi förklaring – transfigurationen – ett av de mest centrala och intressanta motiven i konstarten.
Precis som i flera andra motiv är Kristus här inskriven i en mandorla som i denna ikon gestaltas av en cirkel bestående av tre koncentriskt ordnade bildfält, en grafisk form utan början eller slut, symbolen för det rike som inte är av denna världen – det metafysiska, himmelska. Men mandorlan betecknar i detta motiv också det mystiska moln ur vilket Fadern vid detta tillfälle talade och sade: Detta är min älskade son. Lyssna till honom (Mark 9:7).
Det innersta, mörkblå bildfältet symboliserar Gud fördold i sitt eget vara, en övernaturlig verklighet, onåbar för varje mänsklig tanke eller astronomisk spekulation, en andlig närvaro så förtätad och ett oskapat ljus så bländande starkt att det här har förklätts i mörker. Detta bildfält gestaltar den gudomliga verklighet som fanns före all tid och före allt skapat, som alltjämt existerar och trotsar våra begrepp och kategorier – Guds eget mysterium.
Här duger bara den s k apofatiska, negativa teologin, en mystisk teologi enligt vilken fullständig kunskap om Gud är ouppnåelig. Galaxerna skapare – den Evige och Outgrundlige – är omöjlig att beskriva i positiva termer, att han skulle vara på det eller det sättet, och varje utsaga om hurdan Gud är enligt detta sätt att tänka är därför otillräcklig och förfelad. Han kan endast beskrivas med negationer: Gud är inte si eller så.
Och samtidigt är Gud den som Är mer än någon eller något kan vara. Med Linné anar vi honom i allt, kan vi se Gud på ryggen, som denne store botanist uttryckte det. Och genom skönheten i allt från den småblommiga blåklockan – min favorit – till noshörningen, fåglarna, sjöarna och bergen kan vi ändå förstå något av vem Gud är som Skaparen och glädjas med honom över allt vackert. Han är kraften i all kraft, livet i allt liv, den mystiska, teokosmiska energi som gäckar vetenskapen och dess mätinstrument, som genomströmmar alla de underliga substanser som i naturen ständigt sluter sig samman, modelleras och besjälas, briljant framträder i form, färg och rörelse, den Evige som sammanhåller kosmos med sina naturlagar.
Men lika fullt döljer han sig i sitt eget vara, trotsar varje försök att genomskådas. Och mandorlans abstrakta och svindlande, mörkblå bildfält är därför det enda adekvata sättet att gestalta den Osynlige, Urbilden och Urkällan till allt, som är och bor bortom det fysiska, tiden och rummet.
Mot bakgrund av denna abstrakta form ser vi Kristus förvandlas och i ett bländande ljus som strålade fram ifrån hans mantel och ansikte avslöja sin gudomliga natur. Här framställd lätt leviterad ser vi honom svävande ett stycke ovanför klippkanten, som visar att han nu befinner sig i både himlen och på jorden.
Förklaringsikonen är upphöjd och vacker, överflödande av ljus och energi. I linjer, färger, former och porträttmåleri återberättas här den händelse i evangeliet som vid sidan av Jesu dop, uppståndelse och himmelsfärd, tydligast förkunnar Guds avsikt att förena oss människor med sig själv. Så formar sig bilden av transfigurationen till en stor komplimang till oss alla var och en och pekar på vår möjlighet att bli delaktiga av gudomlig natur, den andliga verklighet som gestaltas av cirkeln och strålar fram i Kristi ansikte.
Med den stränge profeten Elias på sin högra sida och den mildare Moses på sin vänstra, det gamla Israels ledare som vid denna händelse materialiserades, framstår han som lagens och profeternas fullbordan: gudsmänniskan som genom sitt exempel, sin död och sin uppståndelse för oss genom mörkret till sitt underbara ljus.
Detta ljus, som här strålar och slår blixtar från cirkeln och från Kristi person, fortplantar sig över hela berget, som ville denna bild förkunna att även materien i sig är buren av gudomlig energi, genomströmmad av det eviga, oskapade ljus som tillhör den Gud som bor bortom allt vad vi kan föreställa oss.
Och i skräckblandad förtjusning över det dramatiska som sker har de tre lärjungarna kastat sig till marken. Petrus till vänster, lätt förvirrad, försöker, som det berättas om i bibeltexten, sig på ett samtal med Jesus. Jakob i grönt, drabbad av strålglansen, håller på att svimma och den lille Johannes i rött i mitten – här bara i tolv-trettonårsåldern – med ett lika chockat som roat ansiktsuttryck, kastar sig handlöst till marken.
Så formar sig denna ikon till en hyllning av Guds mysterium – den fördolde och den synlige Guden – som också är människans mysterium i förening med sin Skapare. Och i Jesu ansikte möter vi det himmelskt goda. Av hans stränga men kärleksfulla blick blir vi sedda som dem vi är, av vår gudomlige vän, som säger: där jag är – i det eviga ljuset – där skall du också vara med mig, för alltid.
