Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Matt 17:2

För att anknyta till mitt förra inlägg om ikonens förmåga att genom precisa, symboliska koncept fånga den andliga och teologiska innebörden i de bibliska händelserna utan att ge avkall på det självupplevda och personliga, låt oss se hur detta låter sig göras i Kristi förklaring – transfigurationen – ett av de mest centrala och intressanta motiven i konstarten.

Precis som i flera andra motiv är Kristus här inskriven i en mandorla som i denna ikon gestaltas av en cirkel bestående av tre koncentriskt ordnade bildfält, en grafisk form utan början eller slut, symbolen för det rike som inte är av denna världen – det metafysiska, himmelska. Men mandorlan betecknar i detta motiv också det mystiska moln ur vilket Fadern vid detta tillfälle talade och sade: Detta är min älskade son. Lyssna till honom (Mark 9:7).

Det innersta, mörkblå bildfältet symboliserar Gud fördold i sitt eget vara, en övernaturlig verklighet, onåbar för varje mänsklig tanke eller astronomisk spekulation, en andlig närvaro så förtätad och ett oskapat ljus så bländande starkt att det här har förklätts i mörker. Detta bildfält gestaltar den gudomliga verklighet som fanns före all tid och före allt skapat, som alltjämt existerar och trotsar våra begrepp och kategorier – Guds eget mysterium.

Här duger bara den s k apofatiska, negativa teologin, en mystisk teologi enligt vilken fullständig kunskap om Gud är ouppnåelig. Galaxerna skapare – den Evige och Outgrundlige – är omöjlig att beskriva i positiva termer, att han skulle vara på det eller det sättet, och varje utsaga om hurdan Gud är enligt detta sätt att tänka är därför otillräcklig och förfelad. Han kan endast beskrivas med negationer: Gud är inte si eller så.

Och samtidigt är Gud den som Är mer än någon eller något kan vara. Med Linné anar vi honom i allt, kan vi se Gud på ryggen, som denne store botanist uttryckte det. Och genom skönheten i allt från den småblommiga blåklockan – min favorit – till noshörningen, fåglarna, sjöarna och bergen kan vi ändå förstå något av vem Gud är som Skaparen och glädjas med honom över allt vackert. Han är kraften i all kraft, livet i allt liv, den mystiska, teokosmiska energi som gäckar vetenskapen och dess mätinstrument, som genomströmmar alla de underliga substanser som i naturen ständigt sluter sig samman, modelleras och besjälas, briljant framträder i form, färg och rörelse, den Evige som sammanhåller kosmos med sina naturlagar.

Men lika fullt döljer han sig i sitt eget vara, trotsar varje försök att genomskådas. Och mandorlans abstrakta och svindlande, mörkblå bildfält är därför det enda adekvata sättet att gestalta den Osynlige, Urbilden och Urkällan till allt, som är och bor bortom det fysiska, tiden och rummet.

Mot bakgrund av denna abstrakta form ser vi Kristus förvandlas och i ett bländande ljus som strålade fram ifrån hans mantel och ansikte avslöja sin gudomliga natur. Här framställd lätt leviterad ser vi honom svävande ett stycke ovanför klippkanten, som visar att han nu befinner sig i både himlen och på jorden.

Förklaringsikonen är upphöjd och vacker, överflödande av ljus och energi. I linjer, färger, former och porträttmåleri återberättas här den händelse i evangeliet som vid sidan av Jesu dop, uppståndelse och himmelsfärd, tydligast förkunnar Guds avsikt att förena oss människor med sig själv. Så formar sig bilden av transfigurationen till en stor komplimang till oss alla var och en och pekar på vår möjlighet att bli delaktiga av gudomlig natur, den andliga verklighet som gestaltas av cirkeln och strålar fram i Kristi ansikte.

Med den stränge profeten Elias på sin högra sida och den mildare Moses på sin vänstra, det gamla Israels ledare som vid denna händelse materialiserades, framstår han som lagens och profeternas fullbordan: gudsmänniskan som genom sitt exempel, sin död och sin uppståndelse för oss genom mörkret till sitt underbara ljus.

Detta ljus, som här strålar och slår blixtar från cirkeln och från Kristi person, fortplantar sig över hela berget, som ville denna bild förkunna att även materien i sig är buren av gudomlig energi, genomströmmad av det eviga, oskapade ljus som tillhör den Gud som bor bortom allt vad vi kan föreställa oss.

Och i skräckblandad förtjusning över det dramatiska som sker har de tre lärjungarna kastat sig till marken. Petrus till vänster, lätt förvirrad, försöker, som det berättas om i bibeltexten, sig på ett samtal med Jesus. Jakob i grönt, drabbad av strålglansen, håller på att svimma och den lille Johannes i rött i mitten – här bara i tolv-trettonårsåldern – med ett lika chockat som roat ansiktsuttryck, kastar sig handlöst till marken.

Så formar sig denna ikon till en hyllning av Guds mysterium – den fördolde och den synlige Guden – som också är människans mysterium i förening med sin Skapare. Och i Jesu ansikte möter vi det himmelskt goda. Av hans stränga men kärleksfulla blick blir vi sedda som dem vi är, av vår gudomlige vän, som säger: där jag är – i det eviga ljuset – där skall du också vara med mig, för alltid.

Den ryske ikonmålaren Andrej Rubljov – en av konstartens största mästare – har i sin berömda ikon Den gammaltestamentliga Treenigheten framställt en underbar bild av Guds mysterium. Den är ansedd som ett mästerverk i höjd med renässanskonstens främsta och ger prov på vad de ryska ikonmålarna under 1400- och 1500-talen – den s.k. guldåldern – kunde åstadkomma.

Enligt en vacker text ur första Moseboken ser vi här de tre änglar som besökte Abraham och Sara vid Mamres terebintlund (1 Mos 18:1-15). Änglarna talar i denna text i ömsom singularis och pluralis och kyrkan har i denna händelse velat se de tre som en bild av den heliga Treenigheten.

Att fullt ut förstå Treenighetens mysterium är en omöjlighet. Men genom att betrakta de tre personerna var för sig: Fadern–Skaparen, Anden–Livgivaren och Sonen–Frälsaren, hur de förhåller sig till varandra genom sina respektive egenskaper, skilda sätt att uppenbara sig och agera i relation till världen och människan, kan vi ändå begripa det mest väsentliga. Inför Rubljovs snillrika målning, där geometri, teologi och poesi samverkar, kan vi stanna till och meditera över detta stora mysterium.

Kompositionen är enkel, genial, inskriven i en cirkel, den äldsta symbolen för det gudomliga och eviga. Denna går lätt att urskilja om man följer de linjer som bildas av fötternas placering på den vänstra respektive högra ängeln upp längst deras ytterkonturer, ryggar och huvuden, mot Kristusängelns huvud, som bildar cirkelns krön. Inom ramen för denna osynliga cirkel ser vi de tre vackra änglarna sitta.

Till hållningen majestätiskt resliga, vilande i stolt ödmjukhet och till anletsdragen djupt försjunkna i gemensam ömsesidig, meditativ, rörelse, mjukt bugande med ansiktena vända emot varandra, gestaltar de närvaron av det sanna, det sköna och det goda. Ögon och munuttryck talar ett gemensamt språk av kärlek, frid och oförställd värdighet. Den cirkulära bilduppbyggnaden är i sig i detta verk monumental och rik på tankesprång och inbjuder till parallella, varandra överlappande tolkningar.

Det lika harmoniska som dynamiska formspråket, ackompanjerat av symbolskapande kontraster mellan mörka, dovt lysande och lätta, milda färger, tillsammans med det livliga, organiskt sammanlänkade linjespelet i mantlarna, som uppfångas i det lugna, stabila kroppsspråket, förlänar detta verk en poetisk precision som inbjuder till meditation och andligt skådande.

Följsamhet och enkelhet av magnifikt slag samspelar i denna ikon med en oerhörd kraft och resning. På ett intensivt sätt synes de tre vara sammanbundna med starka och oupplösliga band, band som dock alls inte verkar hindrande, utan snarare understryker den respektfulla frihet och ödmjukhet som råder dem emellan. Det vi här ser är en gåtfull hemlighet som djupast sett bara Gud själv känner, ett svindlande mysterium, som  vi dock på ett trefaldigt sätt inbjuds att ta del av.

Ängeln till vänster från vårt håll sett representerar Fadern och till höger sitter den ängel som gestaltar Anden. I mitten ser vi Sonen. Sonen och Anden vänder sig lyhörda, bugande mot Fadern, som av evighet är deras ursprung. De tre strålande gestalterna manifesterar det jordiska livets ursprung. Detta är en symbolbild för hela skapelsens mysterium, det eviga rådslut med vilket Fadern–Skaparen genom Sonen–Ordet och Anden–Livgivaren frambringar alltet och gör människan till sin avbild (1 Mos 1, Joh 1:1-5, 14). Och trädet bakom Kristusängeln är enligt Rubljovs tolkning inte bara ett av dem i terebintlunden i berättelsen, utan också symbolen för Livets träd, som vid Jesu dop planterades i Jordans strömmar.

Eftersom Fadern lika ödmjukt vänder sig mot Sonen och Anden, som han sänder ut för att vi skall bli räddade och kunna infogas i den gudomliga gemenskapen, symboliserar också denna bild hela Guds frälsningsplan.

Den mittersta ängeln – Sonen–Frälsaren – är iklädd rött och blått, som betecknar Guds människoblivande, Kristi gudomliga och mänskliga natur (Joh 1:14). Vid sidan av den cirkelform som omsluter de tre är Kristusängeln själv inskriven i den osynliga formen av en stor kalk. Denna bildas mellan ängeln till höger och vänster och går lätt att urskilja om man följer de inre konturerna av deras kroppar från fötterna upp mot ansiktena. Denna mäktiga form låter oss skåda Kristus som det himmelska vin och bröd som Fadern genom Anden dukar fram på kyrkans altare.

Andens ängel bär en grön mantel, lika skir och genomsläpplig för ljuset som vårträdens första blad i solen – som nu i april gör oss alla så glada. Den gröna färgen symboliserar växt och mognad, naturens ständiga återfödelse och den friskhet och frukt som genom Andens välsignelser i människans inre skjuter skott och blommar. Den gröna klädnaden och den ungdomliga sensibilitet som avspeglas i denna ängels anletsdrag, låter oss också ana den fröjd och fägring som är förknippad med den eviga vår som är i antågande, ger oss en försmak av det nya och oförgängliga Paradis den korsfäste Frälsaren lovade den botfärdige rövaren att få se.

De tre personerna sitter kring ett altare och på detta står en kalk under vilken konstnären målat bilden av en slaktad kalv, för oss betraktare dock osynlig. Det var denna den glade fadern i berättelsen om den förlorade sonen lät slakta då den fattige och utblottade sonen återvände till fadershuset (Luk 15:11-32). Med detta vill Rubljov peka på den uttolkning berättelsen får i ljuset av frälsningsmysteriet och den eukaristiska måltiden – nattvarden. Som Faderns söner och döttrar inbjuds vi här till Guds och Lammets måltid. När Anden vid gudstjänsten nedkallas över brödet och vinet och vi mottar Kristi kropp och blod, innesluts vi i Treenighetens mysterium, som i denna ikon alltså symboliseras av de tre änglarna i cirkeln kring kalken. På så sätt öppnas tolkningen av denna ikon – som för sin konstnärliga och andliga briljans brukar kallas ikonernas ikon – mot kyrkan och enhetens mysterium.

Klippan bakom Andens ängel för tankarna till klippan Moses klöv med sin stav så att Israels folk ur det vatten som från denna bröt fram kunde dricka sig otörstiga (2 Mos 17:6). Den är här symbolen för det liv och den kraft människan mottar från Anden. Och huset bakom Faderns ängel är såväl det hus där Abraham och Sara bodde, som symbolen för Guds hus, den himmelska och jordiska kyrkan.

Inför Rubljovs Treenighetsikon – ett av Ryssland skönaste konstverk – kan man länge reflektera över vem Gud är och vårt förhållande till honom.

Dogmerna grönskar och blommar i den dunkelt, dovt lysande purpurröda – betecknande det gudomliga – och djupaste blått, som kromatiskt stegras mot allt livligare färgklang – symboliserande det mänskliga – dränkta i påskens glädjerika ljus. Det majestätiska, varmt gyllene i Jesusbarnets ena mantel kontrasteras mot det blekvita i den andra, som tonalt, entusiasmerande övergår i allt klarare vitt, strålar och slår blixtar, förkunnar den härlighet Jesus – gudsmänniskan – ger som gåva till Guds söner och döttrar, allt detta sanna, sköna och goda som av evighet tillhör honom, som  blir en del av våra liv, till andlig mognad på djupet – en lek med ord om färger och ljus som illustrerar en betydelsefull aspekt av ikonens symbolik.

Ikonens sammansatta realism har i tidigare inlägg i någon mån berörts. Den synliggör och återberättar det kristna dramat med fokus på de personer som här förekommer. Men lika viktigt inom denna konst är den symbolik med vilken samma drama uttolkas och förklaras.

Ordet symbol, av grekiskans symballein, kasta samman, sammanfoga är för denna konst central. En separat icke-föreställande form, eller den konkreta form som bildas av en persons kroppsspråk, en viss färg, en talande gest eller en medveten placering av personerna sinsemellan i ett motiv eller en motivsvit, äger här i olika hög grad symbolisk betydelse. Tillsammans ger den skiftande användningen av symbolen som uttrycksmedel i de skilda motiven den rikedom på innebörd, det sammanfogade djup och den dynamiska spänning mellan det tillfälliga, direkt uppenbara och det tidlöst sammansatta, som är ett av konstartens främsta kännetecken.

En betydelsefull del av denna symbolik är färgsymboliken. Den kan också kallas encyklopedisk symbolik, detta då de symboliska färgerna inbegriper en så omfattande och djupgående teologisk reflexion att det skulle behövas ett helt bibliotek för att fullt ut göra dem rättvisa. Denna aspekt av ikonens uttrycksmedel – teologi i färger – som i en kort blogg bara kan antydas, gestaltar en sammansatt och mystisk teologi, som på ett djupt verklighetsförankrat och appellerande sätt bryter gränsen för den ensidigt materiella förklaringen av livet, besvarar frågor av existentiell och identitetsskapande betydelse för vem jag är som person och evighetsvarelse, alltmer förenad med Gud.

Med dogmer – de kristna trossanningarna – menar vi de korta lärosatser som på ett kärnfullt och uttömmande vis sammanfattar trons innebörd. Ordet dogm har i dagens språkbruk på oförkänt sätt ibland fått negativ klang. Men inget kan vara mer missvisande. Dessa dogmer är resultatet av ett imponerande, kollektivt tankearbete av en rad skarpsinniga teologer, vars reflexioner – i likhet med filosofernas kring andra av livets väsentliga spörsmål – har bidragit till att skapa en fast och väl argumenterad grund för den kristna tron.

Under de sju stora ekumeniska konsilierna, som samlade representanter från hela dåtidens kristenhet, fastställdes dogmerna som officiell doktrin. Och det var under dessa både andligt och intellektuellt mycket kreativa århundraden, från början av 300-talet till slutet av 700-talet, den trosbekännelse som alltjämt omfattas av såväl de ortodoxa och katolska som protestantiska kyrkorna kom till, och en lång rad andra för det andliga livet betydelsefulla doktriner.

De symboliska färgerna – som alltså står i dynamiskt samspel med den realistiska framställningen av det kristna dramat och det övergripande bildspråket av linjer, färger och former – förekommer uteslutande vid framställningen av Kristus och Guds moder Maria. Då vi betraktar dessa färger, vad de i sig är bärare av och vad som sker i samspelet dem emellan, förklaras några av trons hemligheter. Här kan nu bara i få meningar detta förklaras, medan den teologiskt bevandrade vet att hyllmeter av kvalificerad teologi av giganter som Ireneus, Athanasius och Augustinus, för bara nämna några, har ägnats åt att på det mest fascinerande och djuplodande sätt reflektera över detta – insikter i det kristna mysteriet som i allt ryms inom nämnda encyklopediska färgsymbolik.

Nu sägs därför bara att den röda färgen i porträtten av Kristus betecknar det gudomliga, och allt det vi och teologerna kan säga om Gud och det gudomliga inryms i denna färg, så att det röda på ett symboliskt sätt kommer att betyda allt detta. Och på samma encyklopediska vis är det med Kristi blå färg, som symboliskt inrymmer allt vi kan säga om det mänskliga, förstått i bemärkelsen den av Jesus frälsta och gudomliggjorda människan.

Den människoblivne guden – Jesus från Nasaret – är sann Gud och sann människa. Och i det porträtt som här reproduceras, som i de flesta andra av honom i de många händelser ur evangelierna som ingår ikonens motivkrets, bär han en röd undermantel – det gudomliga – och en blå övermantel – det mänskliga. För Maria, Guds moder, gäller det omvända. Färgsymboliken här korresponderar visserligen med den Kristus-röda färgen. Men Kristus är till naturen av evighet Gud, medan Maria genom den helige Ande blivit gudomliggjord, iklädd det gudomliga. Och tillsammans med henne blir vi i förening med Kristus genom sakramenten iklädda samma Maria-röda. Maria är alltid människa – den blå färgen – men har, genom att bejaka Guds vilja att födas genom henne och den helige Ande blivit ett med honom – den röda färgen. Och när vi som hon säger ja till Guds erbjudande och i tro mottar de kristna mysterierna – sakramenten – återupprepas Guds födelse i människan, förenas vår mänskliga natur med den gudomliga naturen för evigt.

Den strålande vita färg Jesus bär i motiv som Kristi förklaring och Uppståndelsen, såväl som i de många olika typerna av ikoner som avbildar Maria med Jesusbarnet – som i Ömhetens Gudsmoder på fotot här uppe i vänstermarginalen – här matchat med den konungsliga, gyllene färgen, betecknar den förhärligade Kristus, såväl som den härlighet och kungliga värdighet vi som Guds barn i andlig bemärkelse genom bönen och de kristna mysterierna i gemenskap med honom får del av.

Dessa kortkorta kommentarer av det teologiska innehållet i ikonens färgsymbolik hoppas jag åtminstone ger en antydan om vad som ryms inom denna.

Här länkar till två  ikonmotiv där denna symbolik spelar stor roll: http://larsgerdmar.se/Kristus-med-den-brinnande-blicken http://larsgerdmar.se/Omhetens-Gudsmoder

Följande liknelse från Paulus brev till de kristna i Korint är vid sidan av några andra i Bibeln viktig för ikonkonstens teologi såväl som för vår förståelse av vad det innebär att själva vara Guds avbilder, ikoner: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte (Kor 13:12). Men då detta alltså är en liknelse blir det som sägs om det tolkas bokstavligt och lösryckt ur sitt sammanhang obegripligt. Förklaringen får vi i nästföljande mening: Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Även om det här talas om en ”spegelbild” och om att ”se ansikte mot ansikte” handlar detta egentligen inte om att se i rent fysisk mening utan om identitet och de konsekvenser denna identitet får för vårt sätt att uppfatta och behandla varandra. Som Guds barn – den Eviges söner och döttrar – behöver vi förstås inte skämmas över vår egen spegelbild och bör vi med respekt och tillgivenhet vända våra ansikten mot varandra. Men det är nu inte synsinnet, om än så viktigt, detta rör sig om.

Paulus vackra liknelse handlar om frågan om vem Gud har ämnat oss att vara, om fördjupad självkännedom och andlig mognad som i sin tur leder till insikt om vem ”den andre”, min medmänniska är och vad detta får för konsekvenser för mitt sätt att förhålla mig till mig själv och till andra människor – en idag högaktuell fråga i ett mångkulturellt samhälle när vi ställs inför hur vi med äran i behåll bör förhålla oss till varandra och då inte minst till de många flyktingar som i nöd kommer till vårt land.

Enligt kristen tro är människan skapad till Guds avbild – ikon – och likhet och detta utgör hennes grundläggande identitet. ( Not) Och genom sitt människoblivande – julnattens mysterium – öppnade Gud vägen för människans förening med sig själv (Joh 1:1-14).

”Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord”, säger den helige Athanasios (ca 298–373), patriark av Alexandria och en av kyrkans främsta inkarnationsteologer, ord som i ett nötskal sammanfattar radikaliteten i den kristna tron och människosynen.

Ikonen är sinnebilden för människans förening med det gudomliga – alltings ursprung och mål. Här skådar vi enheten mellan Gud, som i begynnelsen i en för tanken svindlande akt ur intet genom sina naturlagar skapade alltet, och människan, som han gjorde till sin avbild. När vi låter ikonernas budskap drabba vårt innersta förstår vi att denna intima, innerliga förening mellan Gud och människa är en realitet som erbjuds oss alla, vid närmare eftertanke något hisnande. Mötet med ikonerna låter oss ana Guds härlighet och samtidigt människans egen höghet och värdighet som Guds son och dotter. Här finner vi de djup och den skönhet Skaparen har nedlagt i vårt väsen.

Det var kännedomen om detta oändligt värdefulla och okränkbara varje människan är som Moder Teresa av Calcutta hade om de fattiga och utstötta och hennes Sisters of charity delar med henne och motiverar dem till det självuppoffrande och heroiska barmhärighetsarbete de utför på en lång rad platser i världen.

Trots de brister på andlig mognad vi kan uppleva inför porträtten av Kristus, Guds moder Maria och helgonen, vill ikonen inte desto mindre skänka oss visshet om släktskapet med dessa, om vår plats i Guds familj och medborgarskapet i Guds rike. Nåden och ljuset som strömmar fram från ikonernas människor riktar sig till betraktarens hjärta. Bildernas uppgift är att öppna dennes ögon mot den alltigenom nya livsgrund den Högste erbjudit henne genom att stiga ned från sitt himmelska majestät, anta kött och bli människa.

Det är först och främst kunskapen om vår grundläggande identitet och värdighet som Guds avbilder och den himmelska Faderns söner och döttrar ikonen som sinnebild och dialogbild vid sidan av Bibeln och teologin förkunnar. I kyrkans gemenskap – Guds stora familj – får vi tillfälle att upptäcka och tillägna oss allt det som ryms i den gåtfulla spegelbild aposteln talar om, det sanna och goda Jesus har uppenbarat och genom sin undervisning har förklarat för oss. Genom att göra så och på ett radikalt sätt ta avstånd från allt ont i både smått och stort och verka för det goda blir den kunskap och andliga insikt Paulus talar om allt rikare och därmed också vår förmåga att som Guds vänner på ett kärleksfullt sätt förhålla oss till oss själva och varandra.

Not. Det kristna begreppet ikon som också är benämningen på de bilder som tillhör ikonkonsten kommer av det grekiska ordet eikón som på svenska kan översättas till bild eller avbild. Avbild syftar här på skapelseberättelsens ord: Och Gud sade: “Låt oss göra människor till till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26).

Jesu födelse av Jungfru Maria – Guds människoblivande – som vi återigen snart ska fira, skedde för att vi inte bara skulle vara lika Gud, utan kunna bli helt förenade med honom och varandra i Kyrkans gemenskap. Denna underbara händelse som tog plats i stallet i Betlehem kallas ibland också för Guds födelse i människan.

Om detta talar Jesaja i sin berömda profetia: ”Så skall då Herren själv ge er ett tecken: Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” (Jesaja 7:14)

Tecknets Gudsmoder tillhör ett av de mest centrala och älskade motiven inom ikonkonsten. Kanske beror detta på att denna ikon är lika mycket en Kristusikon som en Mariaikon, att den ger så rika tillfällen till reflektion kring såväl mariologin och kristologin som ecklesiologin (se not). Eller beror det på kompositionen som sådan, dess stabila formspråk och sparsmakade linjer, den känsla av betryggande frid och upphöjda glädje som vilar över denna ikon.

Detta är en konstnärlig gestaltning av julens glada budskap och en symbolbild för Kyrkan mysterium, där vi genom Jesus Kristus – Immanuel – blir förenade till ett folk: det nya och eviga Israel.

Jag ber nu lite om ursäkt om följande kommentar för den i den kristna tron okunnige i vissa stycken kan verka svårbegriplig, men tror ändå att alla med intresse av att närmare förstå betydelsen av julnattens händelse kan ha glädje av den.

Maria avbildas i detta motiv som tecknet och portalgestalten för Kyrkan och Guds folks mysterium. Framställd utan all sentimentalitet, skön och rakryggad utan alla åthävor frambär hon Ordet i barnets gestalt (Joh. 1:1-5, 14). Med öppet hjärta vänder sig Maria mot det himmelska och eviga. Med heligt mod har hon tackat ja till att bli gudsmänniskans och Kyrkans moder. Som en nyutslagen blomma öppnar hon sig för den eviga vårsolens glans och som en sång från tusen munnar tillber hon den Okroppslige och Evige, som på ett för tanken obegripligt sätt har stigit ned i hennes kropp och blivit ett foster i hennes livmoder. Genom en befruktning av evighet har den Omätlige blivit ett kött med henne, fått ögon, händer och ett människohjärta, lika sårbart som hennes eget.

Mitt på Maria ser vi en mäktig cirkel, med koncentriskt ordnade cirklar, från svindlande blått till turkosvitt. Dess form är densamma som oblatens, det bröd i vilket den Evige nedstiger och i andlig mening blir ett kött med oss när vi firar mässa. Namnet Immanuel betyder Gud med oss och Jesus, som profetian om Immanuel syftar på, kan inte bli mer med oss och i oss än så.

I denna ikon möter oss ett ungdomligt porträtt av den person i Gudomen som tillsammans med Fadern och Anden regerar alltet. Men då det är en symbolbild för vad som hände under julnatten är förstås detta inte något historiskt porträtt.  Framställd mot bakgrund av en stjärnhimmel symboliseras här hur Gud genom naturlagarnas krafter sammanhåller hela Kosmos och pojken själv den gudomliga närvaro som genom inkarnationens mysterium tagit plats i människan.

Jesus – Immanuel –  är medlaren mellan Gud och människa, den som utplånat den avgrund som rådde mellan vår existens och Guds. Den liljevita färgen i hans undermantel besjunger hans fullkomliga renhet. Det är han som genom sin död och uppståndelse avkläder människan syndens och dödens dunkla slöja och ikläder oss sin oförgängliga andliga skönhet och härlighet. I hans ljus ser vi ljus! Den gyllene övermanteln tillsammans med den skinande vita undermanteln pekar symboliskt fram emot hans förhärligande: uppståndelsen, himmelsfärden och hans bestigande av den himmelska tronen, nu som Konungen och Domaren, huvudet för Kyrkan – hans mystiska kropp – den stridande på jorden och den triumferande i himmelen!

De två brinnande seraferna manifesterar den himmelska världens lovsång inför detta mysterium och den underbara händelse som tog plats under julnatten.

Not. Läran om Kristus, Maria och Kyrkan (Ecclesia på latin). Den reflektion Kyrkans teologer, vägledda av den helige Ande, har kring dessa spörsmål.