Följande liknelse från Paulus brev till de kristna i Korint är vid sidan av några andra i Bibeln viktig för ikonkonstens teologi såväl som för vår förståelse av vad det innebär att själva vara Guds avbilder, ikoner: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte (Kor 13:12). Men då detta alltså är en liknelse blir det som sägs om det tolkas bokstavligt och lösryckt ur sitt sammanhang obegripligt. Förklaringen får vi i nästföljande mening: Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Även om det här talas om en ”spegelbild” och om att ”se ansikte mot ansikte” handlar detta egentligen inte om att se i rent fysisk mening utan om identitet och de konsekvenser denna identitet får för vårt sätt att uppfatta och behandla varandra. Som Guds barn – den Eviges söner och döttrar – behöver vi förstås inte skämmas över vår egen spegelbild och bör vi med respekt och tillgivenhet vända våra ansikten mot varandra. Men det är nu inte synsinnet, om än så viktigt, detta rör sig om.
Paulus vackra liknelse handlar om frågan om vem Gud har ämnat oss att vara, om fördjupad självkännedom och andlig mognad som i sin tur leder till insikt om vem ”den andre”, min medmänniska är och vad detta får för konsekvenser för mitt sätt att förhålla mig till mig själv och till andra människor – en idag högaktuell fråga i ett mångkulturellt samhälle när vi ställs inför hur vi med äran i behåll bör förhålla oss till varandra och då inte minst till de många flyktingar som i nöd kommer till vårt land.
Enligt kristen tro är människan skapad till Guds avbild – ikon – och likhet och detta utgör hennes grundläggande identitet. ( Not) Och genom sitt människoblivande – julnattens mysterium – öppnade Gud vägen för människans förening med sig själv (Joh 1:1-14).
”Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord”, säger den helige Athanasios (ca 298–373), patriark av Alexandria och en av kyrkans främsta inkarnationsteologer, ord som i ett nötskal sammanfattar radikaliteten i den kristna tron och människosynen.
Ikonen är sinnebilden för människans förening med det gudomliga – alltings ursprung och mål. Här skådar vi enheten mellan Gud, som i begynnelsen i en för tanken svindlande akt ur intet genom sina naturlagar skapade alltet, och människan, som han gjorde till sin avbild. När vi låter ikonernas budskap drabba vårt innersta förstår vi att denna intima, innerliga förening mellan Gud och människa är en realitet som erbjuds oss alla, vid närmare eftertanke något hisnande. Mötet med ikonerna låter oss ana Guds härlighet och samtidigt människans egen höghet och värdighet som Guds son och dotter. Här finner vi de djup och den skönhet Skaparen har nedlagt i vårt väsen.
Det var kännedomen om detta oändligt värdefulla och okränkbara varje människan är som Moder Teresa av Calcutta hade om de fattiga och utstötta och hennes Sisters of charity delar med henne och motiverar dem till det självuppoffrande och heroiska barmhärighetsarbete de utför på en lång rad platser i världen.
Trots de brister på andlig mognad vi kan uppleva inför porträtten av Kristus, Guds moder Maria och helgonen, vill ikonen inte desto mindre skänka oss visshet om släktskapet med dessa, om vår plats i Guds familj och medborgarskapet i Guds rike. Nåden och ljuset som strömmar fram från ikonernas människor riktar sig till betraktarens hjärta. Bildernas uppgift är att öppna dennes ögon mot den alltigenom nya livsgrund den Högste erbjudit henne genom att stiga ned från sitt himmelska majestät, anta kött och bli människa.
Det är först och främst kunskapen om vår grundläggande identitet och värdighet som Guds avbilder och den himmelska Faderns söner och döttrar ikonen som sinnebild och dialogbild vid sidan av Bibeln och teologin förkunnar. I kyrkans gemenskap – Guds stora familj – får vi tillfälle att upptäcka och tillägna oss allt det som ryms i den gåtfulla spegelbild aposteln talar om, det sanna och goda Jesus har uppenbarat och genom sin undervisning har förklarat för oss. Genom att göra så och på ett radikalt sätt ta avstånd från allt ont i både smått och stort och verka för det goda blir den kunskap och andliga insikt Paulus talar om allt rikare och därmed också vår förmåga att som Guds vänner på ett kärleksfullt sätt förhålla oss till oss själva och varandra.
Not. Det kristna begreppet ikon som också är benämningen på de bilder som tillhör ikonkonsten kommer av det grekiska ordet eikón som på svenska kan översättas till bild eller avbild. Avbild syftar här på skapelseberättelsens ord: Och Gud sade: “Låt oss göra människor till till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26).