Människan äger förmågan att skapa. Denna kan ta sig de mest skiftande uttryck. Vanligtvis förknippar vi ordet skapa med det som har att göra med konst, musik och litteratur etc och på denna blogg handlar det hittills nästan för mycket om det som bara rör ikonkonsten. Den betydelse jag nu tänker på är emellertid i första hand bestämd av hur vi till vårt inre är beskaffade. Detta inre kan visserligen komma till uttryck i praktiskt skapande. Men de kreativa processer jag nu avses sker endast på ett inre plan.
I kraft av våra sinnen, förbundna med vårt intellekt och den fria viljan, äger vi – oavsett om något eller några av våra sinnen inte fungerar – förmågan att med förnuft, känsla och fantasi förstå och tillägna oss det som är och blir vår verklighet. Denna process blir djupast meningsfull på det personliga planet, vilket i vårt sammanhang kunde uttryckas med orden: ”att se med egna ögon”, något som kan förstöras av det för själen skadliga extrema bild- och informationsinflöde vi numera ofta utsätter oss för via diverse artificiella media.
Det är genom människans närmast obegränsade förmåga att som självständig individ fritt uppfatta, värdera och omfatta den sammansatta och nyansrika tillvaro hon lever i som hon, trots sin litenhet, äger likheter med sin Skapare och kan kallas hans medskapare. Denna förmåga kan störas eller helt omintetgöras av att vi alltför mycket tar intryck av tillfälliga, ofta banala trender och ideal, vill göra som alla andra och tror att andra, framför allt ”kändisar” inom kultur och idrott, förstår allt bättre än vi själva. Medskapare är de som i samverkan med Skaparen av kosmos och vår planet, “han däruppe”, Gud, den evige Konstnären, besvarar den kärleksförklaring hans skapelse (naturen) är och i dess förlängning antar den utmaning kulturen och det sociala projektet innebär.
För den troende människan är allt skapat, inklusive henne själv, uttryck för Guds generositet. För henne framstår livet – trots partiella brister och det lidande detta också innebär – som en storartad gåva av sanning, skönhet och godhet, ett allkonstverk signerat Gud, Skaparen. I skapelsen är människan själv, även om hon äger en fri vilja som innebär att hon kan välja att vara ond, ja vidrig, det vackraste och främsta verket, utan att detta för den skull kastar någon skugga över alla andra varelser som lever, andas och är till. Människans storhet och värdighet utmärks av hennes förmåga att förstå, känna, vilja, skapa, kommunicera, älska etc. Och det är hennes personliga själ som gör att hon kan vara en självständig medskapare och det är i denna mening människan, till skillnad från alla andra skapade varelser, är Guds avbild.
I den mån människan förstår sig själv vara Guds avbild och medskapare framstår i allt skapat och i det sociala projektet, inklusive det gemensamma demokratiska samhällsbyggandet, samspelet på arbetet, inom familjeliv och vänner emellan ett myller av mening. Detta får identitet och relevans i hennes ande – den inre katedralen – som bär den unika personens sigill. Här strålar den himmelske Faderns avsikter samman med människans frihet och personliga mognad. I detta inre, obegränsade rum försiggår ständiga kreativa processer. Människans egenskap av fri ande, förlänar henne en central och upphöjd roll i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Som ett självständigt mikrokosmos och en personlig samtalspartner med Gud, utrustad med andliga, symbolskapande egenskaper som vida överträffar den lagbundna av instinkt och revir bestämda naturen, kan hon nå personlig frihet och mognad.
Att ”se med egna ögon”, alltså helt självständigt utan att snegla på hur andra gör, kan man förstås också göra i bokstavlig mening. Detta gäller inte minst allt vackert och fascinerande i naturen från det minsta till det största. Själv såg jag för några år sedan ”med egna ögon” och fotograferade sådant i Simien Mountains i Etiopien tillsammans med några vänner som bilderna i denna artikel ger exempel på.
