Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och klagan och ingen smärta skall finnas mer. Upp 21:4
”Uppståndelsens bild är inskriven i naturen”, säger teologen Sergius Bulgakov, ”och dess tecken är vårens uppståndelse. Efter vinterns dvala bringar våren fram växtlighet ur jorden. Nya gröna ax uppfylls av livets kraft. Våren smyckar sig i uppståndelsens mångfärgade skrud under solens livgivande strålar.
Varje vår profeterar om den vår som är i antågande för hela världen. Naturens död är övervunnen av livets värme och naturens påsk ger plats för den kristna påsken.” (A Bulgakov Anthology: Divine gladness, London 1976, s. 180-181.)
På ett symboliskt realistiskt vis och med stor dramatik gestaltas i denna ikon de kosmiska aspekterna av uppståndelsen. Här ser vi hur Frälsaren, under den tid som spänner mellan döden på korset och den tomma gravens faktum, efter nedstigande i dödsriket, i kraft av sin odödliga, gudomliga natur befriar mänskligheten ur syndens och dödens våld. Här står ljuset och mörkret i starkt motsatsförhållande. Kristusgestalten och det lysande ovala, väl sammanhållna bildfältet, kontrasteras mot det becksvarta, oroligt formade därunder – kosmos står mot kaos.
För det ensidigt, rationellt skolade intellektet kan detta motiv förfalla alltigenom mytologiskt. Men enligt kristen uppfattning om verklighetens både materiella och andliga dimensioner är det vi här ser, i likhet med Guds människoblivande i Jungfru Maria, Jesu tecken och under och hans ärorika himmelsfärd, en i metafysisk mening alldeles verklig händelse.
Den uppståndne är inskriven i en mandorla – symbolen för det himmelska och eviga – och iklädd en magnifikt lysande mantel. Detta vita, som strålar och slår blixtar, talar om hans transcendens, att han nu framträder i sin upphöjda, övernaturliga gestalt, den härlighetskropp som liknar hans jordiska, men med sin oförgängliga natur är av en annan och högre existens än den fysiska och nedbrytbara. Och vi ser här hur han – omgiven av gammaltestamentliga kungar och profeter – gripit tag i Adams och Evas händer och med väldig kraft drar dem upp ur dödsrikets mörker, in i det eviga ljus han delar med sin Fader.
För att han ska lyckas rädda dessa båda – som här representerar hela mänskligheten – och dra dem upp ur mörkret, har de själva sträckt sina händer mot honom. Att de gjort det och aktivt samverkar med Gud är en förutsättning för frälsningen från synd och ondska, som genom botens sakrament är en fortgående process, och från döden, som här besegras.
Det disharmoniska, kaotiskt formade svarta bildfältet symboliserar allt som har med synd och död, ondska, ofullkomlighet, ångest, bitterhet och självförnekelse att göra. Och synden skall här även förstås som underlåtenheten att sprida Guds ljus i världen, genom att inte aktivt göra det goda, som bidrar till att ondska och andligt vakuum får breda ut sig. Den harmoniskt rundade, från den mörkblåa och ljusblåa till strålande vita mandorlan och Kristi expressiva, fullkomligt balanserade kroppsspråk, symboliserar allt gott som hör till Guds rike, de gudomliga energier som sammanhåller Kosmos och den helige Andes kraft.
Med tyngden vilande på höger ben och fot som ansatspunkt och med vänster fot som stödjepunkt och med styrkan av gudomligt herravälde över all slags mänsklig svaghet, ondska och förgänglighet – i samverkan med dem som i radikal mening vill leva i Guds rike – drar oss Kristus upp till sig och in i den gudomliga verkligheten.
Hans appellerande ansikte bär dragen av den gode herden och barmhärtige samariten, såväl som domarens, som ser in i våra kluvna hjärtan med ofullbordade ansatser till det goda. Men hans blick är vädjande, inte fördömande.
Längst upp i bilden ser vi två små änglar glatt upphöja det tomma korset. Korset har blivit ett segertecken, tecknet på vår väg i Jesu efterföljd, från mörkret till det underbara ljuset.
