Vid mitt första besök i Egypten 2002 på jakt efter fördjupad kunskap om koptiskt (egyptisk-ortodoxt) ikonmåleri – en uråldrig tradition och fascinerande del av ikonernas värld – hade jag förmånen att vid flera tillfällen träffa Isaac Fanous (1919-2007).

Jag hade då redan hunnit besöka några av de för ikonerna berömda klostren och då förstås också det viktigaste av dem alla: Monastery of Saint Antony at the Red Sea, med dess enastående, medeltida muralmålningar, såväl som The Coptic Museum i Kairo.

Egyptiskt ikonmåleri präglas av en påfallande enkelhet när det gäller såväl komposition och porträttmåleri som formspråk och linjär gestaltning och är till övervägande delen naivistiskt på ett omedelbart tilltalande och entusiasmerande sätt. (Jag har senare tänkt blogga om det unika och mycket färgstarka bildprogrammet i ovan nämnda kloster.)

Det måleri vi här har att göra med gestaltar de centrala bibliska händelserna, men också anekdoter och porträtt ur det monastiska livets historia. Dessa ikoner, oavsett om de utförts på trä eller mur, avspeglar den oförställda charm och innerliga fromhet som präglar denna del av kristenheten.

I en tid av ekumenik och fördjupad insikt om det vi har gemensamt kristna emellan från skilda konfessioner är den fromhet och bildvärld vi här möter både lärorik och inspirerande.

Efter att ha sett en del av det äldre koptiska måleriet var det en stor upplevelse att få träffa Isaac Fanous, en nutida mästare och kollega och tillika mycket älskvärd person. Man kan med rätta kalla honom den moderna koptiska ikonens fader och var också känd för sin omsorg om sina elever, som han med stor entusiasm och sitt ständigt varma leende på läpparna kritiserade och uppmuntrade. Han har i Egypten bildad skola för samtida ikonkonst, som kommit att spela en stor roll för dagens koptiska ikonmåleri.

Vi möttes i hans stora ateljé i det koptiska patriarkatets lokaler, alldeles intill Markuskatedralen, belägen i centrala Kairo. Jag överlämnade två större reproduktioner av egna ikoner och blev bjuden på te och presenterad för några av hans elever. Vårt samtal om ikonkonsten i allmänhet ur måleriteknisk och estetisk synpunkt och i synnerhet om den koptiska ikonen var mycket givande och han visade mig också en del av egna och elevers verk. Han var en expressiv och högst charmerande person, kallade mig ”the great fisher man” och stämningen var mycket kollegial. Jag visade honom foton av egna ikoner i medtagen mapp och vid vårt nästa möte några dagar senare föreslog han att vi skulle ha gemensamma utställningar, något som tyvärr dock inte hann bli av innan han några år senare gick ur tiden.

Isaac Fanous fick sin grundläggande utbildning av den i Paris boende ikonmålaren Leonid Ouspensky, ansedd som en av 1900-talets främsta företrädare för den klassiska ryska stilen som denna tog sig uttryck under 1400- och 1500-talet. Även om man inte ser några spår av detta måleri i Fanous eget bildskapande hade han förstås stor glädje av att av Ouspensky lära sig behärska måleritekniken och säkert också av den djupgående bildning och personliga reflektion denna framstående ikonmålare och teoretiker på området hade kring konstartens estetik och teologi. Han berättade att Ouspensky när utbildningen var klar hade föreslagit honom att lämna det ryska bakom sig och istället börja måla i sin egen tradition.

Det vi möter i Fanous ikoner anknyter när det gäller komposition och porträtt i viss mån till äldre tiders koptiska, men är framför allt hans egen skapelse. Den naivism som karaktäriserar hans ikoner påminner visserligen om den klassiska koptiska, men hans abstrakta och grafiska gestaltning såväl som färgerna är Fanous egna. Hans sätt att tolka de många scenerna ur gamla och nya testamentet och helgonens historia är kompositionellt begåvat och uppfinningsrikt, även om ansiktena ibland saknar den inre dynamik och sammansatthet som präglar en del av porträttmåleriet inom tidigare egyptisk ikonkonst.

Isaac Fanous är som koptisk ikonmålare en mästare i sin stil, med en i långa stycken egen palett och estetik och en skaparglädje som inte går att ta miste på. Hans ikoner finns att se i en lång rad kyrkor i Egypten och på andra platser i världen och har stor betydelse för de gudstjänstfirandes förmåga att leva sig in i trons verklighet.