Jag ber att de alla skall bli ett… Joh 17:21

Ikonen som liturgisk konst och personlig dialogbild synliggör det mest essentiella i den kristna tron, den tro som förenar bröder och systrar över nationella och konfessionella gränser.

Detta blev än en gång tydligt då en större ikon benämnd Kristus med den brinnande blicken i torsdags invigdes av biskop Johan Tyrberg, som beställt denna för Kapitelhusets entré vid Lunds stiftskansli, beläget strax bakom domkyrkan.

Ikonen som ett uttryck för den gemensamma tron på inkarnationens och frälsningens mysterium blev redan synligt i den tidiga kristna kulturen och manifesterades på det Sjunde Ekumeniska Kyrkomötet i Nicaea 787, som samlade representanter från hela den dåtida kyrkan. Jag ska senare i artikelserien om ikonens historia närmare presentera det som föregick och ledde fram till detta mycket viktiga kyrkomöte, helt ägnat åt bildfrågan.

Förutom grunden för ikonens teologi: inkarnationens faktum – Guds människoblivande – möter vi i texterna från detta en rad spännande synpunkter på ikonen, som betraktas som en visuell motsvarighet till den Heliga Skrift: Ikonen och Bibeln, fastslår man här, hänvisar till och förklarar varandra på ett ömsesidigt belysande vis.

Och vad är egentligen mer självklart? Den kristna tron är ju inte bara ordets religion – trots att Bibeln för den kristne såsom Gamla testamentet och Koranen för juden och muslimen är av största betydelse – utan lika mycket bildens religion, synliggjort genom den andra personen i Treenigheten, gudsmänniskan Jesus Kristus.

Man bör inte förringa den andliga brist ett bildfattigt kyrkorum innebär. Inte heller bör man underskatta den betydelse ikonerna har för fromhetslivet, för vår förmåga att leva oss in i och ta till oss trons verklighet. Detta kan inte nog understrykas i en tid då den kommersiellt präglade profana bildkulturen håller många i ett järngrepp. Kristenheten har ingen anledning att stå tomhänt inför detta. Istället borde vi reagera och bära fram vår bild av människan och verkligheten, bilden av det djup av rikedomar vi förvaltar.

Det andliga budskap vi möter i ikonen – och jag tänker nu särskilt på de centrala motiven inom konstarten – är i hög grad ekumeniskt. Och den kristologi och antropologi, de vill säga läran om Kristus och människan för att tala normalsvenska, kan utan problem omfattas av såväl ortodoxa och katolska som protestantiska kristna, något som ger de heliga ikonerna i dagens ekumeniska sammanhang hög relevans och en väl motiverad plats i samtliga dessa samfund.

Jag har alltsedan min kallelse att bli ikonmålare betraktat mitt konstnärliga arbete och författarskap i anslutning till detta som ett brobyggande. Och Jesu översteprästerliga förbön, som han ber i egenskap mönsterbilden för oss alla som Guds avbilder – ikoner under mognad – har för mig alltid varit vägledande: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh 17:21).

Det gemensamma vittnesbördet från oss kristna och det gemensamma agerandet i den barmhärtige samaritens efterföljd i vår globaliserade tid är av största betydelse. Ikonen är i detta sammanhang ett vackert och inspirerande uttryck för ett gemensamt credo, för det allra mest väsentliga i vår kristna tro, som denna – vägledd av den helige Ande – formulerades på de sju ekumeniska kyrkomöten som hölls innan kristenheten på 1000-talet splittrades i öst och väst och på 1500-talet genom reformationen ytterligare föll i bitar. Det var därför just i år, då vi i en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka ska högtidlighålla reformationen, så ovanlig glädjande att för Lunds stiftskansli få måla ett stort ikonporträtt av Jesus – vår gemensamme överstepräst och vän!

 

Kristus med den brinnande blicken

Jag är vägen, sanningen och livet. Joh 14:16

Denna ikon är i en och samma bild porträttet av den förkroppsligade Guden – Guds födelse i människan – och mannen från Nasaret. Här möter vi i lika hög grad den gode Herdens blick som vår andlige Domares och Frälsares, som genom sin stränga mildhet vill få oss att förstå vad det innebär att vara Guds ikoner (avbilder) och att i gemenskap med Jesus vara Faderns älskade söner och döttrar. Inför detta heliga ansikte kan vi med de medeltida teologerna säga: det sanna är lika med det sköna och det goda och omvänt. Jesus är mönsterbilden för dessa tre egenskaper.

När Dostojevskij säger att skönheten skall frälsa världen handlar det inte om den yttre skönhet som vi kanske först lägger märke till i detta porträtt, utan om skönheten i djupt humanistisk och andlig mening, som inte kan bli mer sann och god än den vi möter i Kristus.

Skönheten är förenad med kärleken, så att man med kärlekens öga kan se den bakom det yttre – utseendet – med sitt förnuft och sina själsförmögenheter kan mäta det omätliga och med blick för det andligt sköna bli varse det heliga Du som bor i alla, som är alltings källa, existens och mål.

Jesus är lika skön vid sin ångest i Getsemane, när han står inför Pilatus, hånas, gisslas och bespottas, som en brottsling avklädd all mänsklig och gudomlig värdighet bär korset han senare lider och dör på, som när vi ser honom på förklaringsberget, vid intåget i Jerusalem, vid uppståndelsen och i detta porträtt.

Läs mer om denna ikon och klicka på bilden för att se närbilder: http://larsgerdmar.se/Kristus-med-den-brinnande-blicken

Efter senare tiders händelser med oräkneliga flyktingar på vandring genom Europa faller det sig naturligt att under kommande helgers firande av Jesu födelse och den heliga familjen inte bara stanna till inför dessa underbara begivenheter och Ömhetens Gudsmoder utan också Flykten till Egypten. Därför blir detta blogginlägg något längre än vad det brukar.

 

Ömhetens Gudmoder

Kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Första Johannesbrevet 4:7

I denna Mariaikon möter vi den gudomliga kärleken så utlämnande ömsint att den fyller våra hjärtan med tacksamhet. Varje linje, form, färg och rörelse sammanfaller här till en dynamisk enhet av ljus, harmoni, intimitet och varm uppmärksamhet. Marias leende ansikte, kind emot kind med Jesusbarnets lika öppna, oförställda, gestaltar deras glädje och närhet, den värme och tillgivenhet också vi som Guds söner och döttrar får uppleva i Kyrkans famn.

Genom Guds människoblivande, julnattens mysterium, möts himmel och jord. Inkarnationen – paradoxens faktum – evigheten, tiden, det gudomliga och mänskliga blir ett. Maria bär i denna ikon en blå undermantel som betecknar det mänskliga och en röd övermantel som betecknar det gudomliga, att hon genom den Eviges övernaturliga befruktning blivit Guds moder. Jesus bär en vit och gyllene mantel som talar om friheten från synd och ondska och om hans konungsliga herravälde över kosmos.

”I begynnelsen fanns Ordet”, säger Johannes i inledningen av sitt evangelium, enstaka ord av svindlande djup och mening. ”Och Ordet fanns hos Gud och var Gud. Allt blev till genom det”, fortsätter han, ”och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss” (Joh 1:1-3, 14). “Såsom järnet glödgas av elden” (Irenaeus) kan vi förenade  med Jesus – Ordet som blev människa – genom de heliga sakramenten och Andens eld bli delaktiga av gudomlig natur. ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud”, säger den store teologen Athanasios av Alexandria, ord som i ett nötskal fångar radikaliteten i Guds människoblivande.

I den kristna gemenskapen, som i denna ikon också gestaltas, omfamnas vi och tröstas, lyfts vi upp, kan vi känna oss trygga, får vi den andliga näring och uppmuntran vi behöver för att mogna och orka leva.

Som Guds älskade är vi förenade med Jesus, här framställd som en vuxen i ett barns gestalt. Och genom dopet och tron är vi iklädda hans härlighets strålande klädnad. I det vita och det gyllene skådar vi vår värdighet och vår konungsliga kalles att tillsammans förvalta allt Guds goda i naturen, kulturen och det sociala projektet. Det rosa bandet på hans axel är för oss som Jesu syskon tecknet på vår prästerliga kallelse, att göra vardagslivet till en gudstjänst och den kristna verkligheten närvarande och synlig på den plats där vi är.

I vår hand håller vi, som Jesus på ikonen, den bokrulle som rymmer all den vishet vi finner i Bibeln och hos den kristna traditionens andliga vägledare. I denna kan vi läsa om det ansvar vi har som Jesu vänner och medarbetare och den härlighet som tillfaller oss som Guds söner och döttrar, förpliktande och bärkraftiga ord vi behöver på vägen genom livet, där vi vandrar tillsammans, men ofta skilda åt i olika uppgifter och ibland fysiskt långt ifrån varandra, mot det nya och eviga Jerusalem.

Och när vi då och då snubblar i livets uppförsbacke, blir trötta eller bekymrade, eller inser att vi har gått vilse, finns alltid Ömhetens Gudsmoder där och väntar på oss, lyfts vi åter upp i Kyrkans famn för att vila oss lite, för att omplåstrade och styrkta sedan glada kunna vandra vidare.

 

Flykten till Egypten

När de [stjärntydarna] hade gett sig av, visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten”.

Matteus 2:13

I denna högt älskade ikon, inte minst inom den koptiska (egyptisk-ortodoxa) kyrkan, ser vi den heliga familjen på väg genom öknen – en idag högaktuellt bild som illustrerar villkor under både Jesu tid och vår som dessvärre kommit att gälla många familjer.

Var exakt denna lilla familj befinner sig under sin exil framgår inte av bilden. Men att döma av Jesusbarnet kan vi konstatera att de tre nu varit på flykt under minst ett år.

Som bekant hade kung Herodes Agrippa (10 f.Kr – 44) av de tre österländska stjärntydarna fått veta att en ny judisk kung hade fötts. Han hade känt sin makt hotad och bestämt sig för att döda Jesus. Men Guds ängel hade i en dröm visat sig för Josef och sagt: Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten (Matt 2:13).

Som alla åsnor (tillika med kameler) är den Maria sitter på passgångare, och ett tjockt, mjukt tyg över åsnans rygg gör den långa ritten enklare. Maria är klädd i purpurrött som symboliserar det gudomliga moderskapet, och Jesusbarnet i pärlvitt, som här talar om att han är härlighetens son – Messias – som har kommit för att befria oss från synd och död och i andlig mening upprätta Guds rike. Han rör på sig som spädbarn brukar, och Maria – likt alla mödrar på flykt – har sitt fokus på den lille, och en blandning av förnöjd stolthet och allvarlig eftertänksamhet vilar över hennes ansikte.

När jag ser den gamle Josef på sin vandring med kappsäcken på ryggen och Maria med Jesus förs tanken osökt till alla flyktingar och emigranter på våra breddgrader och annanstans, förr i tiden och idag, som Kristina och Karl-Oskar i filmatiseringen av Mobergs Utvandrarna – på flykt undan 1800-talets hungersnöd i Småland. Men vad värre är ser jag nu återigen den stackars treåriga flicka från Syrien framför mig, som det rapporterades om – minns tyvärr inte namnet – som delar sitt öde med över 2 miljoner syriska barn på flykt undan den grymme al-Assads terrorregim, och hennes orolige far. Jag ser också de många jesidiska och kristna familjer på flykt undan det hänsynslösa IS. Och jag ber för alla dessa i förskingringen och beundrar de hårt arbetande UNICEF- och FN-anställda och Läkare utan gränser i fält, och hör Jesu ord: Sannerligen, vad helst ni har gjort för en av dessa minsta bröder, det har ni gjort för mig (Matt 25: 40).

Måtte vi i Sverige på ett värdigt och kärleksfullt sätt ta emot dem som i nöd knackar på vår dörr – det är ju Jesus som knackar på… Och ve de makthavare och de sammetsfascister som låtsas vara demokrater, men inte vill visa barmhärtighet, som i vårt rika land har mage att tala om att vi inte skulle ha råd!

När vi i denna ikon ser den heliga familjen och Jesusbarnet på flykt – med sina små armar, ben och ögon och med en orientalisk slöja över huvudet som mamma satt på honom som skydd mot ökensolen – blir den flyende människans öde konkret, får de förföljda och utelämnade ansikten, förvandlas de höga siffrorna på barn och vuxna på vägar och i läger till något heligt och ovärderligt, till personer vi kan förstå, identifiera oss med och visa ansvar för.

Hur länge den heliga familjen tvangs leva kvar i Egypten och om Jesus under denna tid lärde sig tala landets språk vet vi inte med säkerhet. Dock menar man i den koptiska kyrkan att de befann sig där i tre och ett halvt år. Och en rad platser i landet  pekas ut där de under denna tid sägs ha bott eller stannat till, bland dem det ställe i det koptiska Kairo där man idag finner kyrkan Babylon El-Darag (Den heliga Jungfruns kyrka).

När Herodes hade dött visade sig på nytt Guds ängel för Josef i drömmen och sade: Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda… Och där bosatte sig [den heliga familjen] i en stad som heter Nasaret (Matt 2: 19-23). Men dessa händelser är stoff för en helt annan ikon.

På Anafora – en internationell mötes- och reträttplats i koptisk kristen regi, belägen ca 7 mil norr om Kairo – är den fysiska och andliga skönheten påtaglig.

Man möter den redan i byggnaderna som sådana, med dess anspråkslöst rundade formspråk, och i den omgivande miljön, med palmträd, vatten och blommande buskar, belyst av solens strålar vid dagens olika tider, såväl som vid det vackert dukade matbordet i villan och i den opretentiösa möbleringen i gästhus och gemensamma lokaler, på terrasser och ute i det fria, som inbjuder till möten och verksamheter av olika slag, såväl som till enskild reflektion och vila.

Hjärtat i det hela är den stora kyrkan, på dagarna dränkt i solljus och på kvällarna, vid aftonbönen, upplyst av en mängd varmt strålande vaxljus. Här hälsas man välkommen av två stora ikoner av Kristus och Maria med Jesusbarnet, inför vars ansikten koptiska hymner sjungs och andra lovsånger, framförda på olika språk av tillresta grupper eller enskilda personer från skilda delar av världen.

Men tydligast blir för mig skönheten på Anafora i mötet människor emellan, en oförställd och personlig skönhet, som finns i de leenden och blickar som här utbyts, som djupast sett är Guds ansikte och leende inkarnerat, i vår personliga individualitet, som hans älskade avbilder – ikoner – vänner och medarbetare, som i samverkan, var och en på sitt sätt, bidrar till uppbyggandet av det nya, andliga Jerusalem.

Som grund för detta projekt över nationella och konfessionella gränser ligger den mänskliga värdigheten och identiteten som sådan, den positiva självbild Gud med sitt människoblivande genom Jesus Kristus inpräglat i oss och som i samvaron på denna plats blir så tydlig. Och jag tänker nu osökt på de liljor på ängen Jesus pekar på i sin berömda liknelse om vad det innebär att i Guds ögon vara människa och person – utan tanke på prestation eller tillkämpad yttre förträfflighet – som med dess enkla och alldeles självklara lyskraft och doft där i gräset i dess mångfald är en så underbar symbolbild för vad vi är och blir genom inre, personlig mognad, vända mot Jesus – Rättfärdighetens sol.

Denna skönhet, präglad av de kristna dygderna och den nedärvda fromhet som här odlas, är i sin tur inspirerad från den uråldriga monastiska kulturen i detta land, inte minst av visdomen från ökenfäderna, eller öknens stjärnor, som de kristna eremiter kallas som redan på 300-talet slogs sig ned i bland annat just dessa trakter – Wadi el Natrun – och som har spelat en så stor roll för hela kristenhetens utveckling. Men också av den innerliga fromhet som utmärkte livet på de kloster och andliga centra som så småningom växte fram här och på andra platser i Egypten och alltjämt lever vidare. Detta från Jesu tid genom århundradena utmejslade sköna och goda, för vår personliga andliga mognad så betydelsefulla, är på Anafora på många sätt närvarande.

Det förmedlas här också genom ord och liknelser som anknyter till samma tradition, inte minst av biskop Thomas, den andlige ledaren på platsen, som med glimten i ögat på sitt eget charmerande och intelligenta sätt ger vägledning.

En uråldrig men alltjämt relevant fromhetstradition förs på Anafora på så sätt vidare, mognar till skönhet och blommar på platsen i dess helhet, såväl som i enskilda hjärtan. Från denna andliga oas kan den sedan föras vidare ut till de skilda platser och sammanhang vi besökare kommer ifrån, till ”storstadsöknen” och till den moderna andligt undernärda människan, på jakt efter fördjupad identitet och livets mening, bortom den sekulariserade kulturens skenbilder och banaliteter.

Här fick jag som ikonmålare, inbjuden av bishop Thomas, glädjen att under några månader 2009/10 visa min vandringsutställning Ansikte mot ansikte. Att bland levande ikoner – gudsavbilder – vare sig det nu gäller personer som redan förstått att de är detta eller bara anar det visa ikonmålningar, oavsett om det sker genom utsmyckningar i kyrkor och för privata andaktsplatser eller som nu på en utställning, är alltid lika utmanande. På Anafora, där skönheten redan är så tydlig och människor från så vitt skilda sammanhang möts, visade sig detta vara särskilt meningsfullt.

Väggarna var nykalkade i den sal där ikonerna i linjer, färger och anletsdrag – ansikte mot ansikte – skulle komma besökarna tillmötes och pryddes med grönskande kvistar, som på sitt enkla vis nu förde tankarna till andlig vår och det eviga Paradis dit vi alla är på väg.

Ikonerna var tolv och återberättade väsentliga delar av frälsningshistorien från Guds människoblivande – inkarnationen – via Kristi förklaring, korsfästelse och uppståndelse fram till det stora Kristusansiktet och den tronande Kristus i himmelen. Men här visades också några ikoner av gammaltestamentliga gestalter: Rut med sonen Obed, Jakob och hans dröm om stegen – den fasta förbindelsen mellan himmel och jord – och av Sankt Göran i kamp mot draken, såväl som ikoner föreställande två av kristenhetens största helgon: Sankt Franciskus av Assisi – Guds lille fattige – och Sankta Birgitta av Vadstena, den stora profeten från medeltidens Sverige, som sedan 2003 också är ett av Europas fem skyddshelgon – Compatrona Europae.

Vackra speglar i olika format sattes nu också upp för att göra besökaren själv till en del av det som visades, och korta citat från stora andliga vägledare i kyrkans historia fick tjäna som ledord och kommentarer till vad det innebär att själv vara en ikon på väg mot fördjupad personlig identitet och mognad.

Så blev budskapet i denna utställning en del av själva grundtanken med Anafora – att lyfta upp – ett andligt upplyftande av var och en med sitt odödliga dopnamn av Gud själv osynligt tecknat i eldskrift på sin panna. De utställda ikonerna i samspel med spegelbilderna och kommentarerna gav på så sätt besökarna på Anafora tillfälle till reflektion och eftertanke inför den eviga skönhet och personliga originalitet vi, tillsammans med helgonen och änglarna, i egenskap av Guds söner och döttrar äger.

Jesus – den gudomliga skönhetens inkarnation – avspeglad i så många älskvärda ibland allvarliga, ibland leende eller skrattande ansikten på Anafora, är synliggjord och bor i oss alla genom Guds födelse i människan. Genom denna utställning gavs det tillfälle att inför heliga bilder av honom själv och hans vänner fördjupa sin egen erfarenhet av vad andlig skönhet och mognad handlar om och av vad det innebär att vara levande ikoner i tillblivelse på vårt eget högst personliga sätt, i gemenskap med varandra och med Gud som är närmare människan än människan själv (Augustinus).

P.S. Välkommen att också läsa två tidigare artiklar med anknytning till Anafora och koptisk ikonkonst, se vänstermarginalen och Uncategorized: Mama Helena och work in progress på Anafora samt Ikonens estetik: Ett koptiskt mästerverk i världsklass.

Kristusansiktet Icke av hand gjort, på grekiska acheiropoietos, är en av flera benämningar på denna ikon. Dess komposition är till ytterlighet enkel, monumental och appellerande. Cirkeln, linneduken och ansiktet gestaltar här varandra kompletterande sidor av den kristna verkligheten.

Den tomma cirkeln är symbolen för alltings början och slut, Guds makt över världsalltet, men betecknar också evighetens nu, vår existens såsom den framträder då vi bortser från det linjära tidsbegreppet och lever som om den innevarande dagen och stunden vore fullt tillräckliga.

Men först och främst är cirkeln symbolen för Gud själv, det för tanken outgrundliga mysterium som är källan till allt levande. För alla troende, oavsett om de är judar, kristna, eller muslimer är Gud som tillvarons yttersta grund i strikt mening ett mysterium. Hur vi än genom vetenskap, filosofi eller mystik söker klarhet rör vi oss ändå bara vid kanten av denna cirkel. Det är vid gränsen för vår mänskliga förmåga som i bästa fall ödmjukhet och tillbedjan kan ta vid. Med Chrysostomos (347– 404) kan vi då säga: ”Likväl anar vi i tillvarons begränsning alltets gränslöshet och Dig – Omätlige – som väcker kärlek.” Genom bön och meditation kan vi sträcka oss bortom det mätbara och tillfälliga mot det eviga och gudomliga Du som i skapelsen och människans hjärta ger sig till känna som den Levande. I denna akt av andlig reflektion över Guds existens, det gudomliga i tillvaron och skapelsen kan människan, trots hennes begränsningar, bortom det omedelbara och förgängliga uppfatta sin delaktighet i det eviga och gudomliga, finna sitt Jag i förhållande till Guds Du.

Som motpol till cirkeln står linneduken, som i denna ikon kan sägas beteckna det fysiska och förgängliga. Då vi tränger djupare in i betraktandet av detta möter vi ett komplicerat mikrokosmos, en komplex och imponerande uppenbarelse bestående av genom energi till atomhopar sammanbundna protoner och neutroner. Redan i ett av Sherlock Holmes gammaldags förstoringsglas förvandlades det till synes betydelselösa till storheter av fundamental betydelse för gåtans lösning. Och med den moderna atomfysikens tillgång till elektronmikroskopet, som uppfattar det som gränsar till det osynliga, kan vi färdas in i mikrokosmos.

Vid en ytterligare fördjupning i materiens hemligheter förvandlas det för lekmannen begripliga till något närmast obegripligt, som bara kan uttryckas i matematiska formler och genom grafiska modeller av högst sofistikerat slag. Utan att underskatta den fysiska vetenskapens upptäckter förefaller materiens djup av rikedom i sin oändliga utsträckning vetta mot det overifierbara och outsägliga. Vid empirisk vägs ände återstår bara hypoteser och spekulationer, och utan att upphöra att fascineras befinner vi oss återigen vid kanten av denna hemlighetsfulla cirkel. Detta är den moderna människans väg mot materiens gåta, en väg som vid krönet av vår kunskap i bästa fall leder till insikten om Guds mysterium och svindlande kreativitet. Mot bakgrund av detta resonemang kan den målade duken i denna ikon ses som tecknet för Guds skapelse ur intet – ex nihilo.

Den linneduk vi här ser har också en fascinerande historia förknippad med en viss kung vid namn Abgar av Edessa i Syrien (nuvarande Urfa). Enligt en gammal tradition, som i skrift inte finns nedtecknad förrän ganska långt fram i kyrkans historia, skulle denne kung ha lidit av en obotlig sjukdom. Då han fick kännedom om Jesus av Nasaret och hur denne botade alla slags sjukdomar, skickade han ett sändebud till Israel med ett brev där han bad Jesus komma till honom. Men Jesus avböjde att fara till Edessa. För att i någon mån ändå tillmötesgå kung Abgars önskan tvättade han nu istället sitt ansikte och torkade sig sedan med en handduk. Genom ett under avsattes då en bild av hans ansikte på duken. Med denna icke av människohand skapade bild – acheiropoietos – kunde kung Abgars sändebud återvända hem. När kungen hade sett Frälsarens bild på duken dröjde det inte länge innan han hade blivit botad. Enligt traditionen skall den första Kristusikonen av detta slag vara målad efter detta mirakulöst reproducerade ansikte.

I den komposition av motivet som vi här möter avbildas också två ärkeänglar: till vänster Gabriel och till höger Mikael. Dessa båda änglars närvaro erinrar oss om den nya tidens begynnelse – bebådelsen och inkarnationen – och dess fullbordan på den sista dagen vid den Yttersta domen, då den oförgängliga skapelsen står beredd att ersätta den förgängliga.

I centrum av motivet möter vi det heliga ansiktet, Jesus ansikte, ansiktet av Gud i mänsklig gestalt, vars blick vilar på varje enskild person, som om denne ensam vore den mest älskade. Var man än befinner sig i rummet och även om många är samlade, följer Guds blick den enskilde, så att denne kan känna sig evigt omsluten av Guds kärlek och välsignelse. Ansikte mot ansikte med Gud, den inkarnerade, människoblivne finner människan det eviga Du som är förutsättningen för hennes eviga Jag.

Med utgångspunkt från detta ikonmotiv talar Nicolaus Cusanus (1401–1464), en av de mest skarpsinniga kristna tänkarna, i sin berömda meditation Guds blick (De Visione Dei). Här citat av några stycken ur denna:

Min broder och betraktare av Guds ikon, träd fram och säg: Herre, i denna bild betraktar jag, i det som mina ögon erfar, din försyn. Du är lika nära vart och ett ting [i skapelsen] som dess egen existens, den existens utan vilken det inte kan finnas. Du som är alltings absoluta existens, är så nära allt, som om du inte brydde dig om något annat än just det…

Herre, du låter mig aldrig göra mig någon annan bild av dig än att du älskar mig högre än allt annat. Jag är den enda som din blick aldrig överger. Och eftersom blicken vilar där kärleken finns, så erfar jag din kärlek mot mig, ty dina ögon vilar på mig, din ringa tjänare, oavvänt…

Herre, din blick är ditt ansikte. Den som med kärleksfullt ansikte ser på dig, han finner inget annat än ditt ansikte, som kärleksfullt blickar på honom. Ju större kärlek som han strävar att se på dig med, med desto större kärlek finner han att du blickar på honom. Den som ser på dig med vrede, finner ditt ansikte vredgat. Den som ser på dig med glädje, finner ditt ansikte glatt. När ögat blickar genom rödfärgat glas, ser det allt i rött. Och när själens öga är invävt i inskränkningens och lidelsens slöja, då ser det dig som är föremålet för dess blick, på ett inskränkt och affekterat sätt….

Och Herre, vad är din blick, när du med kärlekens öga ser på mig, annat än att du blir sedd av mig?

Majestas Domini – den tronande Kristus i himmelen – eller Deesis – förbön –  som denna ikon också kallas, utgör centralmotivet i ett tredelat altarskåp som gestaltar några av de viktigaste händelserna i evangelierna. Detta kan i sin helhet ses i S:t Thomas kyrka i Lund eller via den länk som finns i slutet av  denna artikel. Kompositionen knyter an till en konstnärlig tradition med rötter i den tidiga kyrkans katakombmålningar och mosaiker. Detta motiv är av stor betydelse inom ikonkonstens samtliga stilarter, så också inom koptiskt ikonmåleri – ett vackert exempel på detta presenterades i mitt förra inlägg – såväl som inom romansk konst, och förekommer i flera medeltida kyrkor i Sverige. Utgångspunkten finner vi i Uppenbarelseboken (21:1–6) där det berättas om hur Kristus gör allting nytt, om den yttersta Domen och det nya Paradiset.

I min tolkning av motivet ser vi den uppståndne Frälsaren i himmelen  avbildad bland kullar, träd och floder, flankerad av Guds moder Maria och den helige Johannes Döparen, framställt mot bakgrund av det nya Jerusalems murar. Detta är en sinnebild för den eviga vår som är i antågande för hela skapelsen, bilden av alltings fullbordan, då Gud skall bli allt i alla. Då det på en blogg inte passar sig att skriva längre artiklar, begränsar jag mig nu till att kommentera den tronande Kristus och den omgivande miljön. Förstås finns det all anledning att också säga något om porträtten av Maria och Johannes Döparen, men till dessa återkommer jag i en senare artikel.

I denna ikon ser vi den lyckliga upplösningen av hela frälsningshistorien. Alla de händelser vi läser om i evangelierna syftar fram emot det vi här möter. Kristus har dött och uppstått och enligt Gabriels ord till Maria vid bebådelsen satt sig på Davids tron i himmelen. Detta är en metafor för det andliga rike Kristus har upprättat, en världsvid gemenskap buren av de rika sociala, etiska och andliga värden han genom sitt exempel, sin undervisning och sina liknelser har förklarat. Hans klädnad är liljevit och hans hållning majestätisk. Han som är Gud av Gud och Ljus av Ljus vänder sitt ansikte emot oss.

Glorian kring hans huvud är en av de tidigaste symbolerna för Gud – utan början och slut. I det gamla förbundet kan man säga att cirkeln var tom. Gud var osynlig för människans öga, fördold och oåtkomlig. Genom Guds människoblivande har cirkeln har fått ett ansikte, ansiktet av den Gud som har blivit vår livskamrat och medvandrare.

Hans klara blick söker sig förbi lögnens och självbedrägeriets dimridåer, tvärs igenom världens och historiens tröstlösa gråskalor, in i människornas kluvna hjärtan. För att möta denna blick måste man bli som ett barn, det andliga barn som förstår när det  har blivit genomskådat, som i uppriktig ånger över egen synd och omognad kan låta sig tröstas och upprättas till personlig mognad och värdighet.

Denne domare är i samma person vår frälsare och vän och torkar själv bort tårarna från våra kinder. Även om vi kommer till honom med de vidrigaste synder öppnar han sin famn. Till och med Stalin, Hitler och Bashar al-Assad – listan på dessa för mänskligheten självdestruktiva drömmare och despoter kunde göras lång – skulle, om det vågat möta denne domare och begråtit sitt elände, funnit nåd och barmhärtighet. Jesus skulle själv ha klätt av dem syndens mörka slöja och iklätt dem sin egen strålande värdighet.

När han ser på oss betraktar han oss som sina vänner och jämlika. Han är inte kung eller folkledare i världslig eller patriarkalisk mening. Han är hela Kosmos konung. Och i Guds rike är den störst som tjänar de andra, som älskar sin nästa lika mycket som sig själv. Jesus välsignar oss och respekterar oss och ser på mig som om jag ensam vore hans mest älskade.

Detta är också bilden av det himmelska Jerusalem och det andliga rike som står förberett, med grönskande kullar, där träden är planterade vid vattenbäckar och blommorna aldrig vissnar. Murarna i detta andliga Jerusalem är marmorgröna och erinrar oss om att Guds byggnadsverk långt ifrån är avslutat. I en böjd linje vänder de sig emot oss, som ville de omfamna oss och säga att här möts himmel och jord, att det vi bygger på här i tiden en dag med Jesus och alla heliga skall fullbordas.

I den mäktiga, mörkblå och smaragdgröna mandorlan – symbolen för det kosmiska och eviga – ser vi i transparent målade ljusblå och ljusgröna färger en mängd bevingade ansikten tona fram, serafer som gestaltar den himmelska lovsången och glädjen. Ur denna härlighet bryter fyra turkosblå paradisfloder fram. Dessa bäckar, där lekande fiskar glatt dyker upp ur vågorna, är frälsningens strömmar, nådens outsinliga källflöden. Svalt lysande vittnar de om Guds generositet, som uppenbaras i naturens myller av liv och de andliga rikedomar vi mottar såsom Guds barn, Jesu bröder och systrar. Som en explosion av eld och smärta bryts den harmoniska mandorlan upp av den röda formen som här symboliserar den dom som är ett ovillkorligt krav för människans tillträde till Evighetens land.

Och strax ovanför ett träd, till höger i bilden, ser vi Andens duva flyga fram. Duvan är på väg ut ur bilden och sjunger sången om hur Gud förnyar jordens ansikte, sången om den skönhet med vilken han välsignar allt skapat.

Vi kan nu också tala om ljuvligheten i hans högra hand. Denna är placerad nära centrum av kompositionen och ger oss nyckeln till förståelsen av hela verket. I den välsignande högra handen strålar all sanning och skönhet samman. I denna enkla gest förkunnas alltings fullbordan.

På korset genomborrades denna hand av världens ondska och efter uppståndelsen, vid himmelsfärden, sträckte han triumferande ut den mot de fyra väderstrecken och välsignade sitt verk. Nu vänder han handen mot sig själv, ja, han vänder den mot sitt hjärta. I stolt ödmjukhet vänder sig de heliga på bilden och alla de oräkneliga som innesluts i denna välsignelse med vördnadsbjudande gester mot Kristus, som om allt endast handlade om honom.

Men Kristus blev inte människa för sin egen skull, utan för att förena urbilden med avbilden, för att göra människan till ett med sig själv, Fadern och den helige Ande. När Kristus nu tycks välsigna sig själv är det i själva verket oss och allt han givit åt oss genom kyrkans sakrament han välsignar. Vi välsignas i hans kropp – den mystiska kropp som vi infogats i genom dopet, det sakrament som är porten till Treenighetens mysterium. Så betecknar ljuvligheten i hans högra hand all oförgänglig skönhet vi äger i gemenskap med Jesus Kristus, som är begynnelsen och änden. Denna skönhet skall fullbordas då Gud skapar nya himlar och en ny jord, där Gud ska bli allt i alla, i det eviga rike, som redan här i tiden blomstrar, i odelade hjärtat.

Länk till bilder av altarskåpet i dess helhet: http://larsgerdmar.se/Utsmyckning-av-kyrkor-och-kapell