Kategoriarkiv: Andlig reflektion

Den tredje dagens mysterium

Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg eller klagan och ingen smärta skall finnas mer. Upp 21:4

Påskens radikalitet och den tredje dagens mysterium – Jesu uppståndelse – föregreps i bildlig mening på förklaringsberget då Kristus i bländande, oskapat ljus i sin härlighetskropp visade vad konsekvenserna av hans människoblivande och frälsningsgärning blir för oss som genom dopet och tron är förenade med honom.

Den strålande och odödliga skönheten. På förklaringsberget visar Kristus sin gudomliga natur som han har förenat med vår mänskliga. Detalj ur Kristi förklaring. 61 x 45 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.
Den strålande och odödliga skönheten. På förklaringsberget visar Kristus sin gudomliga natur som han har förenat med vår mänskliga. Detalj ur Kristi förklaring. 61 x 45 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Men uppståndelsens härlighet föregicks av dess motsats: Jesu död på korset, då Gud i mänsklig gestalt genom sitt gudomliga och kosmiska försoningsoffer tog med sig all vår synd och skuld upp på korset, med Paulus ord: Gud försonade hela världen med sig genom Kristus (2 Kor 5:19).

Tragiken i denna händelse kan i förstone tyckas outhärdlig och meningslös. Guds son – den andra personen i Treenigheten – som med sina ord och gärningar visade oss så stor kärlek och omsorg förnedrades och spikades fast på ett kors. Men trots detta hör denna händelse till en av kyrkans mest upphöjda och vördade, detta då Gud genom denna öppnat vägen för våra själars frälsning, syndernas förlåtelse och det eviga livet tillsammans med Honom och varandra – hans söner och döttrar.

Det som skedde på korset var ett fysiskt och metafysiskt drama och ett mysterium som tog plats i både tiden och evigheten och som utspelades mellan den himmelske Fadern och den mänsklighet hans son, Jesus, genom inkarnationens mysterium ingått en fullständig och evig förening med. Några av de närmast sörjande har förblindade av tårar väntat ut hans lidande och insomnande.

nedtagandet-fran-korset-foto-bo-wiberg
Nedtaganddet från korset. Ikon målad av Lars Gerdmar, 37 x 31 cm, den XIII stationen i korsvägen, S:t Lars kyrka i Uppsala. Foto: Bo Wiberg.

I  ikonen av nedtagandet från korset ser vi hur dessa med stor ömhet nu tar hand om Jesu kropp. Längre ifrån hans strålande härlighetskropp på förklaringsberget kan denna bild av vår döde Frälsare inte vara. Men korset har blivit ett segertecken och reser sig mäktigt över Jerusalems murar, här symbolen för den blinda maktens elände. Korset vittnar om hur Kristus med sin offerdöd och ärorika uppståndelse bröt syndens trauma och övervann dödens makt.

Trots den tyngd och djupa sorg vi här ställs inför, gestaltas i denna ikon en skönhet och innerlighet som är gripande. Efter dödens faktum sammanfattas en människas hela liv och gärning, i detta fall gudsmänniskans vandring här på jorden.

På en stege står Josef från Arimataia, som åt Jesus upplät sin egen grav. Han håller i Jesu kropp och tittar sorgset ut i intet, som sökte han efter ord för att uttrycka sin smärta. Guds moder Maria, med dödskampen hon delat alltjämt inskriven i ansiktet, omfamnar sin son under tårar. Och Maria Magdalena, som Kristus räddade från döden genom stening, har i djupaste ömhet fört hans hand till sina läppar. Alla är förkrossade, ledsna och besvikna. Johannes, den blivande evangelisten, står ensam och tittar på, isolerad, handlingsförlamad och uppgiven.

Guds moder Maria och hennes son.

Inför denna ikon kan vi delta i sorgen över att den människoblivne Guden – Fridsfursten – förnedrades och dödades. Detta är också sorgen över ondskans och våldets konsekvenser i alla dess former, som här framstår i dess fullständiga absurditet.

Men när vi nu betraktar Jesu kropp, livlös och stel i den sörjande moderns armar, ser Johannes deprimerade ansikte och Maria Magdalenas tårar, kan vi ändå göra detta med förtröstan. Och så kan vi också göra när vi står vid dödsbädden till någon av våra närmaste vänner eller anhöriga. Döden är förvisso absurd och nattsvart och jag minns hur tydligt detta framstod vid min egen pappas död, hur han låg där kall och alldeles oigenkännlig. Men snart ska Johannes springa till graven där de lade hans vän och finna den tom. Kristus är uppstånden! Och som han ska vi alla en dag uppstå och få en härlighetskropp lik den han visade oss på förklaringsberget. Döden är inte längre det fasansfulla slutet, bara porten till Paradiset!

2. Naturens precision - mirakulöst vacker - den Eviges verk
Botaniska trädgården i Lund. Foto: Lars Gerdmar.

Apropå påsken och naturens återuppvaknande – den underbara tid vi nu lever i då den döda skapelsen mirakulöst steg för steg åter får liv och blomstrar – vill jag ur min bok ”Ansikte mot ansikte” citera den rysk-ortodoxe teologen Sergius Bulgakov:

Uppståndelsens bild är inskriven i naturen och dess tecken är vårens uppståndelse. Efter vinterns dvala bringar våren fram växtlighet från jorden, nya gröna ax uppfylls av livets kraft. Våren smyckar sig i uppståndelsens mångfärgade skrud under solens livgivande strålar. Varje vår profeterar om den vår som är i antågande för hela världen. Naturens död är övervunnen av livets värme och naturens påsk ger plats för den kristna påsken. […] Påsk är glädje över kyrkan; på grund av denna befinner vi oss inom kyrkan, i ett liv, en kropp, Kristi kropp. Det som vanligen endast förblir en kallelse och ett löfte, framstår nu för oss som högst verkligt.

Glad påsk!

 

 

 

Ikonen till påven – den förgrymmade ankan som föraktar oss syndare

Då min Franciskusikon till påven blivit aktuell genom att ha uppmärksammats i olika media i samband med hans besök i Sverige ska jag ägna några blogginlägg åt denna ikon.

Fransiskus till påven. Foto, Mattias Piltz
Saint Francis, 65 x 52 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar till påve Franciskus 2016, beställd av de svenska lutherska och katolska kyrkorna. Foto: Mattias Piltz här och nedan.

Jag börjar i denna artikelserie som ska lyfta fram olika detaljer och aspekter av denna ikon med att porträttera den arga ankan vid kyrkporten, en uppblåst dubbelmoralist som med sitt pladder och skvaller gör så mycket skada och fortsätter i följande blogginlägg med vargen från Gubbio, en före detta blodtörstig mördare som nu mött den stora kärleken: den helige Franciskus, som dock redan gift bort sig med fru Fattigdom.

Denna artikel handlar om brott mot det åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa och får tills vidare ersätta utlovade återstående två reflexioner kring detta onda utifrån ikonen av den helige Göran och draken som senare, när tid gives, kommer att skrivas. Här först en beskrivning av ikonen som sådan:

 

Den helige Franciskus – ekolog och fredsstiftare

Lovad vare du, min Herre med hela din skapelse, särskilt för broder Sol, skaldar Franciskus av Assisi (1182–1226), en av kristenheten mest älskade gestalter, i sin berömda hymn Il Cantico del Sole (”Solsången”) en vacker hyllning till Gud och hela skapelsen som sjungs i kyrkor världen över.

1. Franciskus halfigur

Avbildad bland gröna kullar, träd och blommor i ett soldränkt Umbrien – det landskap där han levde – och omgiven av fåglar av allehanda slag och blommor, ödmjukt bugande vid stranden till en sjö, med glada fiskar vid ett bergsparti intill, ser vi honom här, den ståtlige Franciskus – en medeltida profet och ekologins beskyddare – med innerliga anletsdrag i samspråk med allt levande.

Bakom honom står San Damianokyrkan (tidigare förfallen), där han från krucifixet hört Kristus ropa: Franciskus, bygg upp mitt hus, som faller i ruiner! Vargen från Gubbio, som var en skräck för samhället har i mötet med Franciskus blivit tam – en bild av freds- skapandet som en kallelse för alla kristna och av hur orosstiftare kan bli omvända. En förgrymmad anka – representant för de dubbelmoralister och baktalaren som bryter ned det andra bygger upp – blänger på Franciskus som förbarmar sig över en våldsverkare och tre små fåglar, högt upp i bilden, indikerar Guds heliga Treenighet, som på olika sätt bistår människor i det andliga livet.

2. Franciskus ansikte

Så formar sig denna ikon till en visuell hyllning av ekologins skönhet och okränkbarhet och en förkunnelse om fred med naturen och mellan alla människor, till ett slags skapelsens porträttgalleri med de gestalter och fenomen som Franciskus stod i så innerligt förhållande till – ett skapelsens unio mystica: fullbordad enhet med Gud i allt och i varje grässtrå, ett föregripet evig Paradis, där tiden verkar stannat upp och Guds frid råder.

 

Ankan – en karikatyr och samhällsfara

Tillbaka till ankan: en metaforisk och fiktiv gestalt som vi nedan ser på lite avstånd och vars enda likhet med Kalle Anka är att den ofta blir mycket upprörd. Ankan i denna ikon är en personifikation av dem som sätter i system att negativt granska, motarbeta och förtala andra personer och grupper och genom detta förvänder blicken på oss och sätter relationer och ibland hela samhällsystem på spel.

Den stolta ankan representerar människor med stort kontrollbehov och makthunger, som har problem med sig själva och sin omgivning, som den genom nedsättande ord, skvaller och iscensatta intriger – som ankan älskar att ägna sig åt – svartmålar och skadar. Den är en samhällsfara och ett mentalt  miljöhot, bryter ned och förgiftar det politiskt goda och det mellanmänskliga livet.

3. Ankan på avstånd

På högsta internationella och mellanstatliga nivå (i själva verket lägsta) som i presidentvalskampanjen i USA nyligen, kan det gå till på ett våldsamt obehagligt sätt när en nationalromantisk, sexistisk och främlingsfientlig  megaanka ohämmat får agera på den globala scenen, med allvarliga socialetiska och politiska följdverkningar. Denna löjeväckande, men farlig maktanka, som efter att ha lyckats förleda stora delar av USA:s befolkning nu snart sätter sig på tronen, är nära besläktad med andra politiskt högt uppsatta nationalistiska och högerextrema ankor, som på obefintlig moralisk och humanistisk nivå under senaste decennier i Europa och Sverige  genom  missnöjespolitik, lögner, förtal och skräckpropagande fått makten över många osäkra och lättlurade, skapat misstro, hat och fientlighet mellan människor och grupper av olika nationer, kulturer och religioner.

Men på normal nivå i vardagslivet sker förgiftningen i regel långsamt, närmast omärkligt. Plötsligt har vi ändrat inställning till en person, börjat se en massa fel och brister hos henne. Ankans små  elaka kommentarer då och då har som giftdroppar, ibland i form av små utläggningar om sitt offer, fått effekt. Både jag och offret har drabbats av mental förorening. Offret märker detta först genom förändrad attityd hos människor – det kan också gälla nära kolleger eller gamla vänner – sedan blir det allvarligare. Den mentala förgiftningen kan skada och på sikt i grunden förstöra en hel gemenskap, fördjupa motsättningar mellan personer, leda till psykisk ohälsa och dödsfall. Med sin giftiga tunga är Ankan farligare än mobbaren. Detta då hens pladder inte bara drabbar offret utan många runt omkring som med öppna ögon eller ofrivilligt från mun till mun för smutskastandet vidare, blir ankans agenter, delaktiga i detta moraliskt och socialt onda, medskyldiga till brott mot det åttonde budet .

5. Ankan nära

Om vi inte är vaksamma och ser till att inte ge lillfingret till denna sociala och politiska plågoande – denna demon och dess agenter – kan ankans ofta intelligenta och utstuderat destruktiva verksamhet få  förödande och ohjälpliga konsekvenser för såväl enskilda människor och relationer runtomkring  och grupper emellan som för Guds rike, för samhällslivet och vår värld i stort.

Ankan – man såväl som kvinna – tillhör ofta övre medelklassen eller överklassen, är oklanderligt klädd och saknar sällan bildning. Den tror sig besitta en högre moral, som hen dock ensam dikterar och i själva verket är en klockren dubbelmoral som när som helst kan drabba vem som helst i dess närhet. Den har råkoll på allt och alla – är ett slags hemvävd kontraspion – och skaffar sig information om vad andra har för sig på egen hand eller genom att nyfiket fråga sina vänner och arbetskamrater om andras görande och låtande – ett slags intrång på distans i andras privatliv.  Denna verksamhet inbringar det material som den förslagna ankan tar i bruk för att dra den utsatte eller utsatt grupp hen bestämt sig för att baktala ned i smutsen.

Här ser vi ankan stolt och högmodig stående på vakt framför porten till San Damianokyrkan alldeles intill den helige Franciskus. Den är mycket arg och sjuk av avund över att helgonet visar kärlek till en varg, en värsting barmhärtlighet, på samma vis som ankans  gelikar ser snett på och inte vill släppa in förbrytare, misbrukare eller helt enkelt dem de tycker opassande och störande i den kyrkliga eller samhälleliga gemenskapen.  Ankor lurar på många platser i vardagslivet i gestalt av vanliga människor som du och jag, som lider av samma syndfulla lust som den i denna ikon och utför mer eller mindre skada i många församlingar inom kyrkor och samfund, i lumpen och inom idrottslivet. Ja, precis var som helst. Och detta smutskastande kan kan när som helst pysa ut, i korridorer, under långa skogspromenader, under politiska möten,  på charterresan, i roddbåten eller på cyckeltur under våren. Och ganska ofta möter vi det på finare middagar mitt under civiliserade kulturella, intellektuella, ja, i bland i direkt spirituella samtal, vid efterrätten, eller över kaffet och den goda konjaken.

6. Ankan i helbild

Som kristen profil är denna anka identisk med fariseen i Jesu liknelse om fariseen och publikanen. Som en ond ande, ja, en kuslig demon kan den ta plats inom vem som helst, som en nattsvart persona, och bli en del av vår personlighet, ett ont karaktärsadrag och kan i ibland, som en cancersvulst växa och ta allt större plats inom oss. Ja, så illa kan det gå att vi i social och politisk schizofren mening övergår från att vara Guds strålande avbilder som vill vår medmänniska väl, till att bli något i likhet med den patetiska vrångbild och karikatyr av det moraliskt sköna och goda som den löjliga och uppbåsta ankan på ikonen personifierar.

Ankan är ofta grymt avundsjuk på andra. Den föraktar synden,  svagheten, det den uppfattar som ofullkomligt och avvikande hos sina offer. Dessa i hens ögon mycket störande saker förstorar ankan upp och på ett manipulativt sätt förser de andra genom sitt pladder med egenhändigt ihopkokade nidbilder som förstör vår uppfattning om och vår egen bild av den person eller den grupp som blir föremål för dess verksamhet. Ankan har noll förbarmande med den som den  delvis eller helt föraktar, som inte lever upp till det den menar vara normen och det kan gälla utseende, klädsel, yrke, hobby, intressen, såväl som sätt att uttrycka sig, vänner, vanor, kultur, beteende, religion… Vad som helst som går att göra något negativt av. Den är starkt manipulativ och kan få både social och politisk makt över själarna, få sina vrångbilder godtagna av andra och genom dessa – ofta intet ont anande eller lättlurade – mångfaldiga dessa missvisande bilder, få snurr på sitt pladder i värsta fall till hela menigheter som går på ankans onda och nedlåtande omdömen om andra personer och grupper.

På så sätt blir ankan och dess likasinnade som svartmålare betraktade i sin mörka och asociala kreativitet motsatsen till det ikonmålare eftersträvar och alla av god vilja som i sociala, religiösa och politiska gemenskaper anstränger sig för att vara, som genom att betrakta människor med Guds blick och humanistiska ögon, förlåtande och barmhärtiga försöker älska sin nästa, den andre och den andra gruppen – inklusive de olika kulturerna och religionerna – som sig själva och den egna gruppen, genom att bejaka, framhålla och respektera det genuint goda och heliga i andra och samverka för allas bästa.

7. Ankan i närbild

Ankan är ofta som person väl etablerad i olika sammanhang och röner i allmänhet stort förtroende i de kretsar den tillhör. Den kan därför ofta och genom sin manipulativa begåvning få nästan vem som helst att tro på det den säger och detta gör dess  verksamhet i samhällsgemenskapen och i Guds rike desto mer förödande. Som rådgivare till inflytelserika personer inom det religiösa och politiska livet kan dess aktivitet leda till ren katastrof. Ankan river ned det andra bygger upp, men har ingen chans på den helige Franciskus.

Som den som inte får nog av att göra det den älskar bryter den notoriskt mot det åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnesbörd om din nästa. Ankan är kort sagt en fara för oss alla. Varning för ankan!

Presentation av Franciskusikonen avslutad med den underbara hymnen ”Il Cantico del Sole”

Den helige Göran och draken

Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid med glädje vara uthålliga. Kol 1:11

Ikonen av den helige Göran och draken gestaltar den enskilda människans kamp och den kollektiva andliga kampen mot inre och yttre fiender.

1. Göran
Den helige Göran och draken. Ikon målad av Lars Gerdmar. 46 x 39 cm. Foto: Bo Wiberg.

Detta är bilden av de evangeliska dygderna och symbolbilden för det rena hjärtat. Göran är riddaren av det Sanna och Goda och hästen heter Trofasthet. På denna bländvita springare sitter Göran redo att med kraften av sin övertygelse göra upp med draken.

I tre artiklar – en i månaden – som inleds med denna kommer jag utifrån ikonen av den helige Göran och draken analysera en del av den ondska som varnas för i det åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnessbörd. Den som inte beaktar detta budord – baktalaren – förringar och förfalskar inför andra bilden och uppfattningen av sin medmänniska, offret för förvandlingsnumret, dig eller mig: Guds älskade avbild (ikon),  ibland till oigenkännlighet. Baktalaren skapar genom manipulation negativa och missvisande bilder som sprids genom skvaller. Den drabbades enda möjlighet att förvara sig mot detta är att på allt sätt genom sitt sätt att vara och agera försöka visa vem hon egentligen är. Ibland, men långtifrån alltid, lyckas hon med detta inför dem som svalt giftet från baktalaren och kan åtminstone i någon mån återställa den verkliga bilden av sig, brutna relationer:  kollegialitet, vänskap och släktband kan återupprättas.

Till denna förfalskning – som hänsynslöst missaktar det sanna, sköna och goda i människan – hör också den i Europa nu växande främlingsfientligheten, antisemitismen och fascismen. Denna ska  också analyseras, men senare i höst/vinter och då utifrån motiven Majestas Domini som gestaltar en god och inkluderande politisk och moralisk struktur och Frälsare med den brinnande blicken, som framhåller en sammansatt och högtstående bild av människan som person i all sin sammansatta skönhet. Men i följande artiklar kommer fokus att läggas på det förtal och skvaller som går att göra något åt på det moraliska planet utan politisk kamp, men genom mental och social skärpning, som kan få stopp på detta slags ondska som i samspelet människor emellan ofta skapar så mycket förvirring, osäkerhet och obehag – ibland djupaste förtvivlan hos den utsatte, så stark att hon inte längre vill finnas.

Draken – ett reptildjur från förhistorisk tid – är vidrig och vrider sig lömsk strax bakom honom. Den är ondskan personifierad i alla dess former, verklig ondska – inga hjärnspöken eller väderkvarnar som en annan berömd riddare ofta såg sig hindrad av – ondskan vi ser utanför oss som vi med mer eller mindre öppna ögon låter ta plats inom oss. Ondskan kan både vara mentalt och fysiskt upplevd och är inte mindre ond för att den är liten. Liten och stor ondska samverkar och förvandlar livets goda till dess motsats, något vi djupast sett redan känner till, men denna ikon inte desto mindre vill göra oss helt på det klara med. Alla vet vad ondska är, men Gud vet att vi sällan bryr oss! Drakens ondska är både bilden av den lilla gliringen och den nattsvarta fascismen. Trofasthet reser sig på bakbenen, men Göran sitter som gjuten kvar i sadeln.

2. Göran

Åttonde budordet: du skall inte bära falskt vittnesbörd [om din nästa], handlar om mellanmänsklig ondska, något draken älskar då denna synd stegvis bryter ner det goda i den mänskliga gemenskapen, byggd på respekt och tillgivenhet, destabiliserar Guds rike och samhällsgemenskapen genom långsam förgiftning i små, upprepade doser, som förmörkar vår rena, oförfalskade syn på varandra vi med Jesus borde dela. Den förvränger gudsbilden i den eller de drabbade till det förtalaren önskar – som alltid ser till att vara välinformerad om allt och alla – förfalskar och förpestar vår uppfattning.

Detta falska vittnesbörd om vår nästa får draken att slicka sig om munnen. Detta skvaller och de nedsättande orden liknar ofta nästan välmenande tal – omtänksamt baktalande – kan övergå i planerad konspiration och är förödande. Värre än mobbing är denna ondska då den inte bara drabbar enskilda, utan i kedjereaktioner många, destabiliserar, raserar relationer och förekommer dessvärre även bland kristna. Här krävs nolltolerans inför drakens frestelse till synd så fort vi ser skymten av den.

3. Göran

Drakens blick är ihålig och hypnotiserande. Den öppnar sitt stora gap och talar till Göran, först smickrande och inställsamt, som hade den kommit för att avlägga en artighetsvisit. Men snart blir syftet klarare. Precis som Satans orm i Paradiset kommer den med fagert tal och erbjudanden, löften som kan infrias, bara Göran förstår att vara lite smidig. Förstås är allt den säger på en låg, för att inte säga obefintlig moralisk nivå. Men dess övertalningsförmåga är stark. Skickligt svartmålar den och får bristerna kännas ohjälpliga. Dess styrka är den mörka och självförhärligande skönheten.

Den personifierar den kollektiva fegheten inom oss, som gör oss mesiga och handlingsförlamade. Ständigt vädjar den till Görans svagaste sidor: egoismen, oförmågan och bekvämligheten. Och med de behagliga drömbilder draken frammanar för Göran är han snart nära på att falla i sömn. Sekunden innan han helt förlorat fotfästet och nästan drullar ned från hästen och blir ett enkelt byte för det vidriga kräkets huggtänder piggnar han till. En stark röst ljuder: Se upp min vän! Det är lätt att falla, men mycket svårare att resa sig! Besinna din höga värdighet! Göran vänder huvudet uppåt och ser den Eviges starka hand välsigna honom. Strama åt tyglarna och skärp blicken mitt barn! – fortsätter den varmt klingande rösten – annars råkar du illa ut! Du är riddaren av det Goda hjärtat. Identifiera fienden och hugg ned honom!

4. Göran

Klarvaken och spänstig reser sig den helige Göran i stigbyglarna och höjer rättfärdighetens lans. Och med kraften av sin rena blick, obevekligt fäst i pupillerna på den ondskefulle besten och med ett enda välriktat hugg, djupt in i dennes käftar, vinner Göran striden. Stolt och glad över att ha dödat ännu en drake fortsätter han i lätt skritt mot nya djärva mål

Tankar om människan som fri ande i relation till allt skapat

Människan i egenskap av fri ande förlänar henne en central och upphöjd roll i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Som ett självständigt mikrokosmos, medskapare och en personlig samtalspartner med Gud är hon utrustad med andliga och symbolskapande egenskaper. Som sådan överträffar hon de lagbundna av instinkt och revir bestämda varelserna och genom att äga dessa egenskaper kan hon nå personlig frihet, mognad och identitet.

Helige Franciskus, NY
Den helige Franciskus av Assisi  är som naturmystiker i dialog med allt skapat ett bra exempel på vad människan är som fri ande och ett självständigt mikrokosmos (i ett tidigare inlägg presenteras han som en skapelsen präst och profetgestalt, se mappen ”Andlig reflektion”). Detalj ur Den helige Franciskus. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Mattias Piltz.

I kraft av våra sinnen, förbundna med vårt intellekt och den fria viljan, äger vi förmågan att med förnuft, känsla och fantasi förstå och tillägna oss det som är och blir vår verklighet. Denna process blir djupast meningsfull på det personliga planet, vilket i vårt sammanhang kunde uttryckas med orden: att se med egna ögon. Det är genom människans närmast obegränsade förmåga att som självständig individ fritt uppfatta, värdera och omfatta den oändligt sammansatta och nyansrika tillvaro hon lever i, som hon äger möjligheten att vara en medskapare. Medskapare är den som i samverkan med den evige Konstnären och den mäktiga kärleksförklaring skapelsen och livet innebär i sitt inre står i aktiv dialog med tillvarons Du.

3
Här står jag själv (osynlig i bild), som fri ande med  ögonen och kameran riktade mot ett vackert utsnitt ur skapelsens Du. Från den rika floran, med oräkneliga färger, former och ljus, ackompanjerat av fågelsång, i Simien mountains i Etiopien, tillsammans med goda vänner från Sverige, oktober 2009. Foto:  undertecknad

Den kristna antropologin (läran om människan) bärs av dessa insikter om människan som andlig varelse. Genom sin likhet med Skaparen och genom partnerskapet med kosmos Herre, har hon tillgång till oändliga djup. Erfarenheten av detta kreativa partnerskap ger henne värdighet, låter henne ana sin storhet i relation till den Störste, hjälper henne förstå existensens gåta.

Denna uppfattning står i bjärt kontrast till den ständigt hävdade naturvetenskapliga världsbilden, där människan som andlig varelse inte sällan finner sig utkastad i ett rotlöst kosmos, en absurd och djupast sett obegriplig tillvaro, ett självgenerande mekaniskt universum, i gestalt av ett gigantiskt frågetecken. Utan att här vilja undergräva betydelsen av forskning och vetenskapliga framsteg som sådana, blir den sekulariserade, ensidigt proklamerade empiristiska, evolutionära tolkningen av verkligheten för människans andliga vidkommande en främmande och identitetslös livsåskådning. När hon å andra sidan finner en eller flera av de nycklar som är förknippade med henne som Guds avbild och medskapare öppnas portarna till det gudomliga ursprunget, får tillvaron mening, skönhet och identitet. Enligt kristen uppfattning är det på denna väg människan djupast sett kan finna sanning, frihet och lycka.

1. Vatten, ljus och ksuggor, grönska i oräkneliga nyanser.
Vatten, speglingar, ljusdagrar och skuggor samt  grönska i mängder av nyanser. Från botaniska trädgården i Lund för några somrar sedan. Foto: undertecknad.

Livets andliga mening framträder på djupet av människans väsen, i ”den inre katedralen” (för att anknyta till Tranströmers ord i Romanska bågar) och i den inre dialogen mellan henne själv och Gud-Skaparen, i relationen till allt levande i naturen och mellan människa och människa. När människan har ett sådant förhållande till livet kan hon, innesluten i det kosmiska goda, besvara Guds kärleksfulla uppvaktning genom allt skapat och omfatta hans storartade verk av sanning och skönhet. Genom denna fortgående process av dialog och medskapande kan hon understundom – som nu när våren på nytt bryter ut och snart övergår i sommar – erfara det eviga livet i dynamisk förhållande till den okalkylerande kärlekens mysterium.

I denna Jag-Du-dialog, för att låna ett begrepp från den judiske filosofen Martin Buber, öppnas hennes andliga ögon. Med sin inre blick möter hon den verkliga verkligheten, synlig i skapelsens skilda gestalter och i det mänskliga livets Du. Hon kan nu träda i personlig dialog – upptäckande, igenkännande, besvarande – med allt Guds skapade goda. I denna dialog förvandlas det krasst objektiva till personliga subjekt och outbytbara du, som i dess högsta form förverkligas mellan människa och Gud och mellan människa och människa. Insikten om vår egen personliga delaktighet och roll i allt detta kosmiska goda, leder vidare till upptäckten av den andra personens storhet och helighet, i vars ansikte vi igenkänner det mänskligt svindlande sköna – Guds självporträtt.

Nedstigandet i dödsriket – Uppståndelsen

Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och klagan och ingen smärta skall finnas mer. Upp 21:4

”Uppståndelsens bild är inskriven i naturen”, säger teologen Sergius Bulgakov, ”och dess tecken är vårens uppståndelse. Efter vinterns dvala bringar våren fram växtlighet ur jorden. Nya gröna ax uppfylls av livets kraft. Våren smyckar sig i uppståndelsens mångfärgade skrud under solens livgivande strålar.

1. Uppståndelsen. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto, Bo Wiberg
Uppståndelsen. 46 x 36 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto här och nedan: Bo Wiberg.

Varje vår profeterar om den vår som är i antågande för hela världen. Naturens död är övervunnen av livets värme och naturens påsk ger plats för den kristna påsken.” (A Bulgakov Anthology: Divine gladness, London 1976, s. 180-181.)

På ett symboliskt realistiskt vis och med stor dramatik gestaltas i denna ikon de kosmiska aspekterna av uppståndelsen. Här ser vi hur Frälsaren, under den tid som spänner mellan döden på korset och den tomma gravens faktum, efter nedstigande i dödsriket, i kraft av sin odödliga, gudomliga natur befriar mänskligheten ur syndens och dödens våld. Här står ljuset och mörkret i starkt motsatsförhållande. Kristusgestalten och det lysande ovala, väl sammanhållna bildfältet, kontrasteras mot det becksvarta, oroligt formade därunder – kosmos står mot kaos.

För det ensidigt, rationellt skolade intellektet kan detta motiv förfalla alltigenom mytologiskt. Men enligt kristen uppfattning om verklighetens både materiella och andliga dimensioner är det vi här ser, i likhet med Guds människoblivande i Jungfru Maria, Jesu tecken och under och hans ärorika himmelsfärd, en i metafysisk mening alldeles verklig händelse.

2 Uppståndelsen. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto, Bo Wiberg kopia 2
Mörkret kan ibland i både kollektiv och individuell mening tyckas ogenomträngligt, bestialiskt och skrämmande. Men ”även om jag vandrar genom dödens mörka dal, behöver jag inte vara rädd” (Psalt. 23:4), då jag gripit tag i Frälsaren hand och i samverkan med Gud själv, i kraft av helige Ande konstruktivt och modigt bekämpar det onda och tillsammans med den uppståndne och alla änglar och människor av god vilja värnar om och bygger upp det kosmiska, goda: Guds rike.

Den uppståndne är inskriven i en mandorla – symbolen för det himmelska och eviga – och iklädd en magnifikt lysande mantel. Detta vita, som strålar och slår blixtar, talar om hans transcendens, att han nu framträder i sin upphöjda, övernaturliga gestalt, den härlighetskropp som liknar hans jordiska, men med sin oförgängliga natur är av en annan och högre existens än den fysiska och nedbrytbara. Och vi ser här hur han – omgiven av gammaltestamentliga kungar och profeter – gripit tag i Adams och Evas händer och med väldig kraft drar dem upp ur dödsrikets mörker, in i det eviga ljus han delar med sin Fader.

3. Uppståndelsen. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto, Bo Wiberg kopia
Till vänster uppifrån och ned: den helige Johannes Döparen, konungarna Salomo och David. Adam  har sträckt upp sin hand för att räddas av Kristus – människans aktiva samverkan med Gud för världens frälsning från synden, ondskan och döden.

För att han ska lyckas rädda dessa båda – som här representerar hela mänskligheten – och dra dem upp ur mörkret, har de själva sträckt sina händer mot honom. Att de gjort det och aktivt samverkar med Gud är en förutsättning för frälsningen från synd och ondska, som genom botens sakrament är en fortgående process, och från döden, som här besegras.

Det disharmoniska, kaotiskt formade svarta bildfältet symboliserar allt som har med synd och död, ondska, ofullkomlighet, ångest, bitterhet och självförnekelse att göra. Och synden skall här även förstås som underlåtenheten att sprida Guds ljus i världen, genom att inte aktivt göra det goda, som bidrar till att ondska och andligt vakuum får breda ut sig. Den harmoniskt rundade, från den mörkblåa och ljusblåa till strålande vita mandorlan och Kristi expressiva, fullkomligt balanserade kroppsspråk, symboliserar allt gott som hör till Guds rike, de gudomliga energier som sammanhåller Kosmos och den helige Andes kraft.

4. Uppståndelsen. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto, Bo Wiberg kopia 3
Frälsningen och vår samverkan med Gud är både en kollektiv och individuell akt i kampen mot alla slags kaoskrafter som hotar att bryta ned Guds goda och kosmiska. Detta är en dramatisk fortgående andlig  kamp manifesterad i goda gärningar och moraliskt-politiskt engagemang under mänsklighetens historia och den enskilda personens livstid mellan allt det vi förknippar med ljus och mörker – enligt vår tro är genom Kristi död och uppståndelse i metafysisk mening dock  segern redan vunnen och därför kampen aldrig  förlorad eller bitter: påskens mysterium!

Med tyngden vilande på höger ben och fot som ansatspunkt och med vänster fot som stödjepunkt och med styrkan av gudomligt herravälde över all slags mänsklig svaghet, ondska och förgänglighet – i samverkan med dem som i radikal mening vill leva i Guds rike – drar oss Kristus upp till sig och in i den gudomliga verkligheten.

Hans appellerande ansikte bär dragen av den gode herden och barmhärtige samariten, såväl som domarens, som ser in i våra kluvna hjärtan med ofullbordade ansatser till det goda. Men hans blick är vädjande, inte fördömande.

5. Uppståndelsen. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto, Bo Wiberg kopia 4

Längst upp i bilden ser vi två små änglar glatt upphöja det tomma korset. Korset har blivit ett segertecken, tecknet på vår väg i Jesu efterföljd, från mörkret till det underbara ljuset.