Människan i egenskap av fri ande förlänar henne en central och upphöjd roll i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Som ett självständigt mikrokosmos, medskapare och en personlig samtalspartner med Gud är hon utrustad med andliga och symbolskapande egenskaper. Som sådan överträffar hon de lagbundna av instinkt och revir bestämda varelserna och genom att äga dessa egenskaper kan hon nå personlig frihet, mognad och identitet.
I kraft av våra sinnen, förbundna med vårt intellekt och den fria viljan, äger vi förmågan att med förnuft, känsla och fantasi förstå och tillägna oss det som är och blir vår verklighet. Denna process blir djupast meningsfull på det personliga planet, vilket i vårt sammanhang kunde uttryckas med orden: att se med egna ögon. Det är genom människans närmast obegränsade förmåga att som självständig individ fritt uppfatta, värdera och omfatta den oändligt sammansatta och nyansrika tillvaro hon lever i, som hon äger möjligheten att vara en medskapare. Medskapare är den som i samverkan med den evige Konstnären och den mäktiga kärleksförklaring skapelsen och livet innebär i sitt inre står i aktiv dialog med tillvarons Du.
Den kristna antropologin (läran om människan) bärs av dessa insikter om människan som andlig varelse. Genom sin likhet med Skaparen och genom partnerskapet med kosmos Herre, har hon tillgång till oändliga djup. Erfarenheten av detta kreativa partnerskap ger henne värdighet, låter henne ana sin storhet i relation till den Störste, hjälper henne förstå existensens gåta.
Denna uppfattning står i bjärt kontrast till den ständigt hävdade naturvetenskapliga världsbilden, där människan som andlig varelse inte sällan finner sig utkastad i ett rotlöst kosmos, en absurd och djupast sett obegriplig tillvaro, ett självgenerande mekaniskt universum, i gestalt av ett gigantiskt frågetecken. Utan att här vilja undergräva betydelsen av forskning och vetenskapliga framsteg som sådana, blir den sekulariserade, ensidigt proklamerade empiristiska, evolutionära tolkningen av verkligheten för människans andliga vidkommande en främmande och identitetslös livsåskådning. När hon å andra sidan finner en eller flera av de nycklar som är förknippade med henne som Guds avbild och medskapare öppnas portarna till det gudomliga ursprunget, får tillvaron mening, skönhet och identitet. Enligt kristen uppfattning är det på denna väg människan djupast sett kan finna sanning, frihet och lycka.
Livets andliga mening framträder på djupet av människans väsen, i ”den inre katedralen” (för att anknyta till Tranströmers ord i Romanska bågar) och i den inre dialogen mellan henne själv och Gud-Skaparen, i relationen till allt levande i naturen och mellan människa och människa. När människan har ett sådant förhållande till livet kan hon, innesluten i det kosmiska goda, besvara Guds kärleksfulla uppvaktning genom allt skapat och omfatta hans storartade verk av sanning och skönhet. Genom denna fortgående process av dialog och medskapande kan hon understundom – som nu när våren på nytt bryter ut och snart övergår i sommar – erfara det eviga livet i dynamisk förhållande till den okalkylerande kärlekens mysterium.
I denna Jag-Du-dialog, för att låna ett begrepp från den judiske filosofen Martin Buber, öppnas hennes andliga ögon. Med sin inre blick möter hon den verkliga verkligheten, synlig i skapelsens skilda gestalter och i det mänskliga livets Du. Hon kan nu träda i personlig dialog – upptäckande, igenkännande, besvarande – med allt Guds skapade goda. I denna dialog förvandlas det krasst objektiva till personliga subjekt och outbytbara du, som i dess högsta form förverkligas mellan människa och Gud och mellan människa och människa. Insikten om vår egen personliga delaktighet och roll i allt detta kosmiska goda, leder vidare till upptäckten av den andra personens storhet och helighet, i vars ansikte vi igenkänner det mänskligt svindlande sköna – Guds självporträtt.