Ikonens symbolskapande roll i det andliga livet

Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det (Luk. 10:23-24).

Det ljus som strömmar fram från ikonernas människor vittnar om den personliga värdighet som hör till livet i Guds gemenskap. Den heliga bildens uppgift är att öppna våra ögon mot den nya livsgrund Gud har erbjudit oss genom att stiga ned från sitt himmelska majestät, anta kött och bli människa. Den krasst materialistiska kulturens åsidosättande av Guds existens och den sekulariserade syn på tillvaron och sig själv som i dess spår har drabbat den moderna människan, förtar på intet sätt giltigheten i denna händelse. Ikonernas budskap framstår i detta sammanhang istället som en utmaning och ett alternativt synsätt till en alltmer profaniserad verklighetsuppfattning.

3 Johannes, ansiktsdetalj
Detalj av den helige Johannes, kärlekens apostel – en bild av kristen värdighet. Ikon målad av Lars Gerdmar. 30 x 24 cm. Foto: Bo Wiberg.

Den andliga skönhet och de svindlande djup av mystik och gudomlig närvaro vi finner inom denna konst har kommit att fascinera den moderna, andligt undernärda människan, på jakt efter fördjupad identitet och livets mening, bortom den sekulariserade kulturens alla skenbilder och banaliteter.

Man bör inte förringa den andliga brist en bildfattig kyrka innebär. Inte heller bör man underskatta den betydelse de heliga ikonerna har för fromhetslivet, för vår förmåga att leva oss in i och ta till oss trons verklighet. Detta kan inte nog understrykas i en tid då den kommersiellt präglade profana bildkulturen håller många i ett järngrepp. Kyrkan har ingen anledning att stå tomhänt inför detta. Istället bör vi bära fram vår bild av människan och verkligheten, bilden av det djup av rikedomar vi förvaltar.

3.  St. Thomas kyrka. Lund. Interiör med altarskåpet, på när håll. Foto Bo Wiberg  kopia
Interiör från S:t Thomas kyrka i Lund med det av mig målade altarskåp, som i samspel med liturgins psalmer och böner gestaltar vår delaktighet i den kristna verkligheten. Foto: Bo Wiberg.

Ikonens konstnärliga och symbolskapande uttrycksmedel gör de bibliska händelserna och dess gestalter levande inför våra ögon. Från hjärta, intellekt och inbillningskraft tar den gestalt i linjer, färger och former, ljusmåleri och modelleringar, mimik och symbolik (Not). Vid sidan av Ordets förkunnelse under gudstjänsten blir ikonen till en sinnebild och dialogbild, som med skönheten som kommunikationsmedel inspirerar oss och låter oss stå i förbindelse med trons verklighet. Det är förståelsen av den inre logiken, samspelet mellan andlig mening och skönhet inom denna konst och förmågan att på ett djärvt och självständigt sätt uttrycka egna erfarenheter inom ramen för denna, som gör ikonmåleriet till en levande del av den kristna traditionen. Och det är också detta som gör ikonerna till fungerande andaktsbilder och god konst såväl i hemmet som det liturgiska sammanhanget.

Ikonen och bibeln är på många sätt parallellföreteelser. När dessa samspelar i det andliga och liturgiska livet ställs betraktaren, så långt möjligt, i samma förhållande till frälsningshistorien som var fallet för Jesu apostlar och lärjungar. Därför kallas den ibland också evangelium för ögat, något som syftar på vår möjlighet att genom denna göra oss en konkret föreställning om den kristna uppenbarelsen.

1.Ateljébild. Färger från Zecchi belle Arti e Restauro i Florens och mårdhårspenslar. Foto Mattias Piltz
Färger från Zecchi belle Arti e Restauro i Florens och mårdhårspenslar. Foto: Mattias Piltz

Det finns idag ett växande intresse för ikonen och dess förmåga att med sitt appellerande bildspråk förmedla det essentiella i den kristna tron. Min uppgift som en företrädare för denna konst är i detta sammanhang att måla ikoner och bildprogram av skilda slag, ikoner för hem och kapell, såväl som för kyrkorum i större skala. Ett altarskåp (i stil med ovan visade), en svit med skilda motiv i samspel, eller en ikon i monumentalformat av Jakobs stege, Kristi förklaring, eller Maria och Elisabeths möte väl placerad kan ha stor betydelse för det andliga livet i en församling.

Med penslar, färger och ikonens tidlösa uttrycksformer vill jag tala till den moderna människans innersta – hela, uppbygga och befria. I denna konst kan hon finna den heliga närvaron, respekten, kärleken, renheten och värmen. Inför ikonen kan hon låta maskerna falla. Här får hon tillfälle att möta den verkliga verkligheten och den oförställda värdigheten. Här kan hon återfinna den härlighet som finns i djupet av hennes väsen, den härlighet Kristus var beredd att lida döden för och som han har odödliggjort genom sin uppståndelse. I denna bild möter hon den äkta skönheten som hålls tillbaka och ignoreras till förmån för klichéer och halvlögner. Detta är den strålande avbilden – Guds ikon – den underbara lilja Jesus talar om, som är långt skönare än kung Salomo i all hans prakt, det vackra och ståtliga, som i världens blinda jakt på föregiven lycka så ofta förringas, nonchaleras eller än värre förtrampas.

Not. Ikonens uttrycksmedel har i tidigare inlägg delvis presenterats, något jag kommer att fortsätta med i senare.

För den som vill verka för en ikonutsmyckning  för kyrka eller kapell eller önskar en ikon för eget  privat bruk kan man här bekanta sig med ett urval av mina ikoner: http://larsgerdmar.se

Guds generositet och den skrattande ikonen

Vår Skapare måste ha humor annars hade inte Chaplin, Rowan Atkinson och Hasse & Tage funnits. Även om de inte står i helgonens rad är de tveklöst Guds avbilder – ikoner – och då förstås också genom sin förmåga att få oss att skratta.

När vi har det riktigt roligt, som då vi tittar på Chaplins Diktatorn eller Moderna tider, för att inte tala om Atkinsons Bean: The Ultimate Disaster Movie eller själva på ett mer eller mindre framgångsrikt sätt skämtar, är det för att vi är Guds avbilder utrustade med humor. Denna gör livet mindre pretentiöst och är en gåva från vår enligt min mening långt ifrån gravallvarlige Skapare. Lika säkert som att den Evige är all skönhets och kärleks källa – med smaken av moget vin – är Gud glädjens källa. Det komiska hos ovan nämnda stjärnor och det skratt vi själva frivilligt eller ofrivilligt då och då lyckas framkalla är hälsosamt och visar att vår Skapare i sitt sammansatta väsen även har plats för ett stort mått av humor.

1. Chaplin
Chaplin och hans pojke. Fotograf okänd.

Gud är ingen tråkig Gud. Och när vi i Fader vår ber: ”…tillkomme  Ditt rike, såsom i himlen så ock på jorden” vågar jag påstå – och jag är över 18 år och därmed i min fulla rätt att göra så – att till allt det goda som genom denna bön tar plats på jorden också hör det komiska. Humorn är både en gåva och ett vapen och den som inte kan skratta åt sig själv, kan heller inte ta sig själv på allvar.

Men är då inte påståendet att Gud har humor hädiskt och fjärran ifrån det teologiskt rumsrena? Nej, tvärtom berikar detta bara reflektionen kring Gudsbilden och synen på oss själva och gör denna mer komplett och trovärdig. Vi är ju, även om vi ofta tar oss själva på väldigt stort allvar, ibland mycket komiska. Och förutom allt annat gott och för själen nyttigt som Gud har gett oss bör humorn och allt vi kan hänföra till kategorin det roliga ingå i vår självbild.

Människan på väg mot andlig mognad är i bästa fall inte bara den dygderika, som likt Sankt Göran med sitt spjut dödar ondskans drake, utan också den skrattande ikonen. Skrattet är inte bara befriande och stärkande, utan gynnar också den sanna ödmjukhet som förstår att inte alltid ta sig själv och egen tillkämpad förträfflighet på så stort allvar.

2. Ella Fitzgerald
Den unga Ella Fitzgerald, ett lite oskarpt, men mycket talande foto på denna klart lysande stjärna. Fotograf okänd.

Är Gud även musikalisk? Ja, självfallet. Annars hade inte Mozart, Bach och Ella Fitzgerald kunnat få ur sig all den instrumentala och vokala skönhet de har skänkt oss. För att inte tala om den underbart sjungande Alice Babs och formidabla ensemblen under Charlie Normans ledning som jag för lite sedan hade glädjen att lyssna på – en fantastisk tv-konsert återsänd med anledning av hennes bortgång (finns på SVT play fram till 9/3).

Gud är källan till allt detta, till musiken och konsten, som i likhet med humorn är så berikande. Dessa är ett utryck för Guds generositet och ingår bland mycket annat gott och meningsfullt i den okalkylerande kärlekens mysterium. Att tillsammans med Hasse & Tage Under dubbelgöken ha det riktigt skoj, eller hänföras av himmelsk musik, som Mozarts Ave verum corpus, Bachs Erbarme dich, mein Gott i Matteuspassionen eller Ella Fitzgeralds musikaliskt lekfulla och charmiga ever-greens, är lika roande och vackert som att möta vårens skönhet som vi snart på nytt ska göra och uppleva det kärleksfulla samspelet människor emellan – och nu tänker jag särskilt på den empati människor av god vilja visar de flyktingar som undan krig och förföljelse kommer till vårt land.

Den skrattande och sjungande ikonen avspeglar tveklöst något mycket viktigt i Guds väsen och avsikter med livet. Själen hos var och en av oss är unik och odödlig. I Himmelriket, det Nya paradiset, eller vad vi nu väljer att med olika bilder kalla det liv efter detta Jesus har inbjudit oss till, kommer allt det goda i denna världen fullbordas. Och väl där kommer vi bland de frälsta säkert också få återse ovan nämnda vänner och detta kommer att göra det eviga livet så mycket mer roande och berikande.

Mozarts Ave verum corpus: https://www.youtube.com/watch?v=HXjn6srhAlY

Bachs Erbarme dich, mein Gott: https://www.youtube.com/watch?v=0WLedpz9a40

Ella Fitzgeralds Pure Ella (1954) full album: https://www.youtube.com/watch?v=sjiNWZrQGZI

Helige Göran och draken: http://larsgerdmar.se/Helige-Goran-och-draken

Möte med Isaac Fanous – den moderna koptiska ikonens fader

Vid mitt första besök i Egypten 2002 på jakt efter fördjupad kunskap om koptiskt (egyptisk-ortodoxt) ikonmåleri – en uråldrig tradition och fascinerande del av ikonernas värld – hade jag förmånen att vid flera tillfällen träffa Isaac Fanous (1919-2007).

1. Isaac Fanous
Isaac Fanous i sin ateljé i Kairo 2002. Foto: Lars Gerdmar

Jag hade då redan hunnit besöka några av de för ikonerna berömda klostren och då förstås också det viktigaste av dem alla: Monastery of Saint Antony at the Red Sea, med dess enastående, medeltida muralmålningar, såväl som The Coptic Museum i Kairo.

Egyptiskt ikonmåleri präglas av en påfallande enkelhet när det gäller såväl komposition och porträttmåleri som formspråk och linjär gestaltning och är till övervägande delen naivistiskt på ett omedelbart tilltalande och entusiasmerande sätt. (Jag har senare tänkt blogga om det unika och mycket färgstarka bildprogrammet i ovan nämnda kloster.)

2 Detalj från Antoniusklostret
Guds moder Maria med Jesusbarnet. Detalj från absidmålningen i Monastery of Saint Antony at the Red Sea. Foto: Lars Gerdmar.

Det måleri vi här har att göra med gestaltar de centrala bibliska händelserna, men också anekdoter och porträtt ur det monastiska livets historia. Dessa ikoner, oavsett om de utförts på trä eller mur, avspeglar den oförställda charm och innerliga fromhet som präglar denna del av kristenheten.

I en tid av ekumenik och fördjupad insikt om det vi har gemensamt kristna emellan från skilda konfessioner är den fromhet och bildvärld vi här möter både lärorik och inspirerande.

3. St Antonius. Ikon målad av Issac Fanous
Den helige Antonius den Store. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.

Efter att ha sett en del av det äldre koptiska måleriet var det en stor upplevelse att få träffa Isaac Fanous, en nutida mästare och kollega och tillika mycket älskvärd person. Man kan med rätta kalla honom den moderna koptiska ikonens fader och var också känd för sin omsorg om sina elever, som han med stor entusiasm och sitt ständigt varma leende på läpparna kritiserade och uppmuntrade. Han har i Egypten bildad skola för samtida ikonkonst, som kommit att spela en stor roll för dagens koptiska ikonmåleri.

4. Isaac F. och elever
Isaac och några av hans elever. Kairo 2002.  Foto: Lars Gerdmar.

Vi möttes i hans stora ateljé i det koptiska patriarkatets lokaler, alldeles intill Markuskatedralen, belägen i centrala Kairo. Jag överlämnade två större reproduktioner av egna ikoner och blev bjuden på te och presenterad för några av hans elever. Vårt samtal om ikonkonsten i allmänhet ur måleriteknisk och estetisk synpunkt och i synnerhet om den koptiska ikonen var mycket givande och han visade mig också en del av egna och elevers verk. Han var en expressiv och högst charmerande person, kallade mig ”the great fisher man” och stämningen var mycket kollegial. Jag visade honom foton av egna ikoner i medtagen mapp och vid vårt nästa möte några dagar senare föreslog han att vi skulle ha gemensamma utställningar, något som tyvärr dock inte hann bli av innan han några år senare gick ur tiden.

Isaac Fanous fick sin grundläggande utbildning av den i Paris boende ikonmålaren Leonid Ouspensky, ansedd som en av 1900-talets främsta företrädare för den klassiska ryska stilen som denna tog sig uttryck under 1400- och 1500-talet. Även om man inte ser några spår av detta måleri i Fanous eget bildskapande hade han förstås stor glädje av att av Ouspensky lära sig behärska måleritekniken och säkert också av den djupgående bildning och personliga reflektion denna framstående ikonmålare och teoretiker på området hade kring konstartens estetik och teologi. Han berättade att Ouspensky när utbildningen var klar hade föreslagit honom att lämna det ryska bakom sig och istället börja måla i sin egen tradition.

Ömhetens Gudsmoder. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.
Ömhetens Gudsmoder. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.

Det vi möter i Fanous ikoner anknyter när det gäller komposition och porträtt i viss mån till äldre tiders koptiska, men är framför allt hans egen skapelse. Den naivism som karaktäriserar hans ikoner påminner visserligen om den klassiska koptiska, men hans abstrakta och grafiska gestaltning såväl som färgerna är Fanous egna. Hans sätt att tolka de många scenerna ur gamla och nya testamentet och helgonens historia är kompositionellt begåvat och uppfinningsrikt, även om ansiktena ibland saknar den inre dynamik och sammansatthet som präglar en del av porträttmåleriet inom tidigare egyptisk ikonkonst.

Jesu Dop. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.
Jesu Dop. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.

Isaac Fanous är som koptisk ikonmålare en mästare i sin stil, med en i långa stycken egen palett och estetik och en skaparglädje som inte går att ta miste på. Hans ikoner finns att se i en lång rad kyrkor i Egypten och på andra platser i världen och har stor betydelse för de gudstjänstfirandes förmåga att leva sig in i trons verklighet.

Om teckningen och inbillningskraften

Teckningen, eller kartongen som denna i teknisk mening kallas, utförs när det är fråga om ikonmåleri på träpannå i blyerts på för ändamålet lämpligt papper. Kartongen utgör grunden för verket och görs skala 1:1 i förhållande till målningen. När denna är klar kopieras den till transparent papper. Kopian fästs därefter på den med animaliskt lim och krita grunderade pannån och ristas därefter med största noggrannhet så att inget av teckningen går förlorat in i densamma. Är det fråga om muralmåleri går överföringen av kartongen något annorlunda till.

1. Tom teckning
Tomt papper. Foto: Lars Gerdmar

Detta sätt att arbeta har ikonkonsten historisk sett gemensamt med snart sagt all bildkonst. Så gjorde man under medeltiden i både Öst- och Västeuropa när man med fresker och mosaiker i Rom, Konstantinopel och Moskva utsmyckade väggarna och taken i de stora katedralerna. Och så gick det också till under den ryska guldåldern när ikonmålare som Andrej Rubljov m fl mästare på 1400-talet skapade sina odödliga verk på pannå, som sedan placerades i ikonostasen, den rikt utsmyckade bildvägg som i ortodoxa kyrkor skiljer koret från mittskeppet. Även Rafael gjorde på liknande sätt när han utförde kartongen till ”Skolan i Aten” – ett av renässansens  mästerverk – och Matisse gick på tidigt 1900-tal ibland också så tillväga när han utförde sina stora målningar.

För ikonmålare – jag själv inkluderad – vars uppgift är att uttolka och levandegöra den kristna uppenbarelsen, de bibliska händelserna och den långa raden av heliga gestalter, är det när det gäller teckningen det tålmodiga arbetet och inbillningskraften som gäller. Med den senare avses förmågan att med fantasi och reflexion leva sig in i och göra sig en klar föreställning om något eller någon av betydelse.

2. Augustinus
Helige Augustinus. Teckning gjord av Lars Gerdmar. 38 x 31 cm.  Foto: Mattias Piltz.

Utmaningen är stor och det tomma pappret inbjudande. Så snart pennan börjat arbete, styrd av handen och nämnda inbillningskraft, som i sin tur är beroende av både tanke och känsla, börjar teckningen ta form. Med poetisk precision och fokus på det mest väsentliga i bilden tecknas porträttet av Kristus, Guds moder Maria eller en ängel, händelser och gestalter från det gamla eller nya testamentet och ur helgonens historia.

3. Detalj, Augustinus

I enkla linjer antyds först med lätt hand motivets grundkomposition. Även om ljus och skugga, volymbildning och färgspel i detta skede av den skapande processen utlämnas, tar ikonmålaren under hela skissarbetet hänsyn till hur detta kommer att falla ut i det färdiga verket. De skilda delarna och samspelet dem emellan träder långsamt fram. Abstrakt form balanseras mot det konkret anatomiska, och de specifika detaljer som hör till motivet och den eller de personer som här avbildas förs in i en kreativ process präglad av koncentration och inspirerat, ömsom lugnt och eftertänksamt, ömsom intensivt, intuitivt tecknande.

En mängd beslut fattas och tar form, och så småningom klarnar sammanhangen. Gång på gång avbryts tecknandet för reflexion, då man låter ögat pröva om det som hittills framträder håller måttet. Små förändringar företas. En konturlinje görs lite ledigare, en form vidgas något. Noggranna iakttagelser följs av justeringar.

4. Maria och Elisabeths möte
Maria och Elisabets möte. Teckning gjord av Lars Gerdmar. 42 x 33 cm. Foto: Mattias Piltz.

Ansikten och händer, de mest krävande momenten, återstår. Ytterkonturerna är redan tidigare markerade. Ögon, ögonbryn, näsa och mun antyds. De inbördes förhållandena till kinder, panna och haka fixeras. Ögonen, ögonbrynen och munnen, de mest uttrycksbärande delarna av ansiktet, görs tydliga och besjälas. Försiktigt, med ett känsligt tryck på pennan, söker man i detta moment finna helhetsuttrycket – personens inre speglat i dess yttre drag – som nu allt klarare börjar framträda. Jag har i ett tidigare blogginlägg: ”koncentrerad realism – det heliga ansiktet” (se ”Ikonen estetik”), beskrivit konsten att stilisera, som nu är det som gäller. Långsamt och med all energi riktad mot den som porträtteras, alltjämt med lätt hand och fina justeringar, får ansiktet liv, laddad närvaro och personlig karaktär. Inför det ofullgångna, alltmer levande uttrycket övergår det intuitiva sökandet i ett finnande. Ikonmålaren träder nu tillbaka till förmån för den avbildade. Långt mer än man från början hade kunnat föreställa sig om den person man tålmodigt sökt frammana med sin alltför trubbiga penna står nu plötsligt alldeles levande fram inför ens ögon.

5. M & E detalj

Från ansiktet till händer är steget ganska litet. Handens levande, mjukt intensiva linje tecknas med omsorg så att den kommer att korrespondera med det övergripande form- och linjespelet. Dess rörelse tolkas och fulländas.

Det är svårt att i ett kort blogginlägg närmare beskriva det som rör skissarbetet eller måleriet inom denna konst. Om hur skapandet av en ikon går till från det tomma pappret till färdigt verk har jag dock ganska ingående beskrivit i en rikt illustrerad artikel benämnd Den rättfärdiga Rut – tillblivelsen av en ny ikon: http://www.imagonova.com/sida.asp?ID=588

Via följande länk hälsas ni också välkomna att göra ett besök på en hemsida gjord av vänner till mitt konstnärskap där det förberedande arbetet med en ikon illustreras och där man även kan ta del av ett urval av mina ikoner samt korta kommentarer till dessa: http://larsgerdmar.se/En-ikon-blir-till

 

 

Symbolisk realism – något om ikonen som liturgisk bild och konstverk

Ikonen är en kultbild, ett föremål som har sin naturliga plats i centrum för den gemensamma tillbedjan och lovsången i samband med firandet av liturgin (gudstjänsten) såväl som vid den privata andaktsplatsen. Som sådan äger den stor betydelse. Dels är den en bild som synliggör det kristna evangeliet, förmedlar porträtt och händelser förankrade i en historisk verklighet. Ur denna synpunkt är den att betraktas som realistisk, som gårdagens motsvarighet till dagens sätt att i fotografier föreviga viktiga personer och händelser. Dels är den ett symboliskt tecken, genom vilket den kristna lärans andliga och teologiska djup gestaltas och görs tillgängligt för ögat. Dess konstidé kan därför sammanfattas i ordparet symbolism-realism.

Ordet symbol, av grekiskans symballein, kasta samman, sammanfoga är central för ikonkonsten. En separat icke-föreställande form, eller den konkreta form som bildas av en persons kroppsspråk, en viss färg, en talande gest eller en medveten placering av personerna sinsemellan i ett motiv eller en motivsvit, äger här i olika hög grad symbolisk betydelse. Tillsammans ger den skiftande användningen av symbolen som uttrycksmedel i de skilda motiven den rikedom på innebörd, det sammanfogade djup och den dynamiska spänning mellan det tillfälliga, direkt uppenbara och det tidlöst sammansatta, som är ett av konstartens främsta kännetecken.

Rubljovs treenighetsikon
Den gammaltestamentliga Treenigheten. Början av 1400-talet. Rysk ikon. Målad av Andrej Rubljov, 142 x 114 cm.

Den andra utmärkande sidan av konstarten är den koncentrerade realismen. Denna blir tydligast i de avbildades gester och ansikten. Den koncentrerade ansiktsteckningen, som både beskriver personens individuella karaktärsdrag, andliga djup och utstrålning, tillsammans med det sensuellt påtagliga hudmåleriet, bär fram oförställda och realistiska porträtt, som ofta blir så starkt närvarande i bilden att man kan uppleva det som om de avbildade stod levande inför en.

Ikonen och bibeln är på många sätt parallellföreteelser. När dessa samspelar i det andliga livet ställs mottagaren, så långt möjligt, i samma förhållande till frälsningshistorien som var fallet för Jesu apostlar och lärjungar. Ikonen kallas därför ibland också evangelium för ögat, något som syftar på vår möjlighet att genom denna göra oss en konkret föreställning om den kristna uppenbarelsen.

Som historiskt fenomen sträcker den sig från Jesu samtid i en oavbruten, rikt förgrenad tradition, från mästare till lärjunge, fram till vår egen tids ikonmåleri. Dess omfattande motivkrets och sammansatta konstidé, de många geografiskt och stilhistoriskt skiftande uttrycksformerna, har under århundradenas lopp vuxit fram och präglats under inflytande av en lång rad mästare och skolor. De skilda andliga, kulturella och intellektuella trender som i olika länder och historiska epoker kommit att inspirera ikonmålarna och genomsyrat deras verk, all den idérikedom, konstnärliga skicklighet, kreativitet och fantasi som inbegrips när vi talar om ikonens historia, skulle nu föra alltför långt att närmare gå in på.

Från att tidigare ur konstvetenskaplig synpunkt ha betraktats med något styvmoderliga ögon, räknas ikonkonsten idag, vid sidan av det västeuropeiska medeltida måleriet och renässanskonsten, som en tid löpt parallellt, till en av de främsta bildkulturerna. Samtidens ikonkonst är en modern fortsättning och utveckling av det äldsta ur orientalisk, antik och romersk bildkultur framsprungna kristna bildspråket. Detta ikonmåleri finner vi idag lite varstans. Egypten, Balkanhalvön, Ryssland, Frankrike, USA, Indien och Norden, är bara några exempel på dess internationella spridning.

Även inom modernismens under början av förra seklet förstod man att rätt värdera denna konst, och då med fokus på dess abstrakta kvaliteter, dess sammansatta skönhet av linje, färg och form. Det är bland annat mot bakgrund av detta intresse för ikonmåleriets icke föreställande aspekter, som går hand i hand med dess föreställande, som ikonerna som konstverk betraktade i modern tid kommit att faschinera alltfler.

Andrej Rubljovs berömda ikon av Treenighetens mysterium är i dess utstuderade abstrakta formspråk ett lysande exempel på detta, en ikon jag i ett senare inlägg närmare ska kommentera.