månadsarkiv: januari 2015

Från ateljén

Om teckningen och inbillningskraften

Teckningen, eller kartongen som denna i teknisk mening kallas, utförs när det är fråga om ikonmåleri på träpannå i blyerts på för ändamålet lämpligt papper. Kartongen utgör grunden för verket och görs skala 1:1 i förhållande till målningen. När denna är klar kopieras den till transparent papper. Kopian fästs därefter på den med animaliskt lim och krita grunderade pannån och ristas därefter med största noggrannhet så att inget av teckningen går förlorat in i densamma. Är det fråga om muralmåleri går överföringen av kartongen något annorlunda till.

1. Tom teckning
Tomt papper. Foto: Lars Gerdmar

Detta sätt att arbeta har ikonkonsten historisk sett gemensamt med snart sagt all bildkonst. Så gjorde man under medeltiden i både Öst- och Västeuropa när man med fresker och mosaiker i Rom, Konstantinopel och Moskva utsmyckade väggarna och taken i de stora katedralerna. Och så gick det också till under den ryska guldåldern när ikonmålare som Andrej Rubljov m fl mästare på 1400-talet skapade sina odödliga verk på pannå, som sedan placerades i ikonostasen, den rikt utsmyckade bildvägg som i ortodoxa kyrkor skiljer koret från mittskeppet. Även Rafael gjorde på liknande sätt när han utförde kartongen till ”Skolan i Aten” – ett av renässansens  mästerverk – och Matisse gick på tidigt 1900-tal ibland också så tillväga när han utförde sina stora målningar.

För ikonmålare – jag själv inkluderad – vars uppgift är att uttolka och levandegöra den kristna uppenbarelsen, de bibliska händelserna och den långa raden av heliga gestalter, är det när det gäller teckningen det tålmodiga arbetet och inbillningskraften som gäller. Med den senare avses förmågan att med fantasi och reflexion leva sig in i och göra sig en klar föreställning om något eller någon av betydelse.

2. Augustinus
Helige Augustinus. Teckning gjord av Lars Gerdmar. 38 x 31 cm.  Foto: Mattias Piltz.

Utmaningen är stor och det tomma pappret inbjudande. Så snart pennan börjat arbete, styrd av handen och nämnda inbillningskraft, som i sin tur är beroende av både tanke och känsla, börjar teckningen ta form. Med poetisk precision och fokus på det mest väsentliga i bilden tecknas porträttet av Kristus, Guds moder Maria eller en ängel, händelser och gestalter från det gamla eller nya testamentet och ur helgonens historia.

3. Detalj, Augustinus

I enkla linjer antyds först med lätt hand motivets grundkomposition. Även om ljus och skugga, volymbildning och färgspel i detta skede av den skapande processen utlämnas, tar ikonmålaren under hela skissarbetet hänsyn till hur detta kommer att falla ut i det färdiga verket. De skilda delarna och samspelet dem emellan träder långsamt fram. Abstrakt form balanseras mot det konkret anatomiska, och de specifika detaljer som hör till motivet och den eller de personer som här avbildas förs in i en kreativ process präglad av koncentration och inspirerat, ömsom lugnt och eftertänksamt, ömsom intensivt, intuitivt tecknande.

En mängd beslut fattas och tar form, och så småningom klarnar sammanhangen. Gång på gång avbryts tecknandet för reflexion, då man låter ögat pröva om det som hittills framträder håller måttet. Små förändringar företas. En konturlinje görs lite ledigare, en form vidgas något. Noggranna iakttagelser följs av justeringar.

4. Maria och Elisabeths möte
Maria och Elisabets möte. Teckning gjord av Lars Gerdmar. 42 x 33 cm. Foto: Mattias Piltz.

Ansikten och händer, de mest krävande momenten, återstår. Ytterkonturerna är redan tidigare markerade. Ögon, ögonbryn, näsa och mun antyds. De inbördes förhållandena till kinder, panna och haka fixeras. Ögonen, ögonbrynen och munnen, de mest uttrycksbärande delarna av ansiktet, görs tydliga och besjälas. Försiktigt, med ett känsligt tryck på pennan, söker man i detta moment finna helhetsuttrycket – personens inre speglat i dess yttre drag – som nu allt klarare börjar framträda. Jag har i ett tidigare blogginlägg: ”koncentrerad realism – det heliga ansiktet” (se ”Ikonen estetik”), beskrivit konsten att stilisera, som nu är det som gäller. Långsamt och med all energi riktad mot den som porträtteras, alltjämt med lätt hand och fina justeringar, får ansiktet liv, laddad närvaro och personlig karaktär. Inför det ofullgångna, alltmer levande uttrycket övergår det intuitiva sökandet i ett finnande. Ikonmålaren träder nu tillbaka till förmån för den avbildade. Långt mer än man från början hade kunnat föreställa sig om den person man tålmodigt sökt frammana med sin alltför trubbiga penna står nu plötsligt alldeles levande fram inför ens ögon.

5. M & E detalj

Från ansiktet till händer är steget ganska litet. Handens levande, mjukt intensiva linje tecknas med omsorg så att den kommer att korrespondera med det övergripande form- och linjespelet. Dess rörelse tolkas och fulländas.

Det är svårt att i ett kort blogginlägg närmare beskriva det som rör skissarbetet eller måleriet inom denna konst. Om hur skapandet av en ikon går till från det tomma pappret till färdigt verk har jag dock ganska ingående beskrivit i en rikt illustrerad artikel benämnd Den rättfärdiga Rut – tillblivelsen av en ny ikon: http://www.imagonova.com/sida.asp?ID=588

Via följande länk hälsas ni också välkomna att göra ett besök på en hemsida gjord av vänner till mitt konstnärskap där det förberedande arbetet med en ikon illustreras och där man även kan ta del av ett urval av mina ikoner samt korta kommentarer till dessa: http://larsgerdmar.se/En-ikon-blir-till

 

 

Ikonens estetik, Uncategorized

Symbolisk realism – något om ikonen som liturgisk bild och konstverk

Lämna en kommentar

Ikonen är en kultbild, ett föremål som har sin naturliga plats i centrum för den gemensamma tillbedjan och lovsången i samband med firandet av liturgin (gudstjänsten) såväl som vid den privata andaktsplatsen. Som sådan äger den stor betydelse. Dels är den en bild som synliggör det kristna evangeliet, förmedlar porträtt och händelser förankrade i en historisk verklighet. Ur denna synpunkt är den att betraktas som realistisk, som gårdagens motsvarighet till dagens sätt att i fotografier föreviga viktiga personer och händelser. Dels är den ett symboliskt tecken, genom vilket den kristna lärans andliga och teologiska djup gestaltas och görs tillgängligt för ögat. Dess konstidé kan därför sammanfattas i ordparet symbolism-realism.

Ordet symbol, av grekiskans symballein, kasta samman, sammanfoga är central för ikonkonsten. En separat icke-föreställande form, eller den konkreta form som bildas av en persons kroppsspråk, en viss färg, en talande gest eller en medveten placering av personerna sinsemellan i ett motiv eller en motivsvit, äger här i olika hög grad symbolisk betydelse. Tillsammans ger den skiftande användningen av symbolen som uttrycksmedel i de skilda motiven den rikedom på innebörd, det sammanfogade djup och den dynamiska spänning mellan det tillfälliga, direkt uppenbara och det tidlöst sammansatta, som är ett av konstartens främsta kännetecken.

Rubljovs treenighetsikon
Den gammaltestamentliga Treenigheten. Början av 1400-talet. Rysk ikon. Målad av Andrej Rubljov, 142 x 114 cm.

Den andra utmärkande sidan av konstarten är den koncentrerade realismen. Denna blir tydligast i de avbildades gester och ansikten. Den koncentrerade ansiktsteckningen, som både beskriver personens individuella karaktärsdrag, andliga djup och utstrålning, tillsammans med det sensuellt påtagliga hudmåleriet, bär fram oförställda och realistiska porträtt, som ofta blir så starkt närvarande i bilden att man kan uppleva det som om de avbildade stod levande inför en.

Ikonen och bibeln är på många sätt parallellföreteelser. När dessa samspelar i det andliga livet ställs mottagaren, så långt möjligt, i samma förhållande till frälsningshistorien som var fallet för Jesu apostlar och lärjungar. Ikonen kallas därför ibland också evangelium för ögat, något som syftar på vår möjlighet att genom denna göra oss en konkret föreställning om den kristna uppenbarelsen.

Som historiskt fenomen sträcker den sig från Jesu samtid i en oavbruten, rikt förgrenad tradition, från mästare till lärjunge, fram till vår egen tids ikonmåleri. Dess omfattande motivkrets och sammansatta konstidé, de många geografiskt och stilhistoriskt skiftande uttrycksformerna, har under århundradenas lopp vuxit fram och präglats under inflytande av en lång rad mästare och skolor. De skilda andliga, kulturella och intellektuella trender som i olika länder och historiska epoker kommit att inspirera ikonmålarna och genomsyrat deras verk, all den idérikedom, konstnärliga skicklighet, kreativitet och fantasi som inbegrips när vi talar om ikonens historia, skulle nu föra alltför långt att närmare gå in på.

Från att tidigare ur konstvetenskaplig synpunkt ha betraktats med något styvmoderliga ögon, räknas ikonkonsten idag, vid sidan av det västeuropeiska medeltida måleriet och renässanskonsten, som en tid löpt parallellt, till en av de främsta bildkulturerna. Samtidens ikonkonst är en modern fortsättning och utveckling av det äldsta ur orientalisk, antik och romersk bildkultur framsprungna kristna bildspråket. Detta ikonmåleri finner vi idag lite varstans. Egypten, Balkanhalvön, Ryssland, Frankrike, USA, Indien och Norden, är bara några exempel på dess internationella spridning.

Även inom modernismens under början av förra seklet förstod man att rätt värdera denna konst, och då med fokus på dess abstrakta kvaliteter, dess sammansatta skönhet av linje, färg och form. Det är bland annat mot bakgrund av detta intresse för ikonmåleriets icke föreställande aspekter, som går hand i hand med dess föreställande, som ikonerna som konstverk betraktade i modern tid kommit att faschinera alltfler.

Andrej Rubljovs berömda ikon av Treenighetens mysterium är i dess utstuderade abstrakta formspråk ett lysande exempel på detta, en ikon jag i ett senare inlägg närmare ska kommentera.

Ikonens teologi

”Ansikte mot ansikte” – om personlig identitet och andlig mognad

Lämna en kommentar

Följande liknelse från Paulus brev till de kristna i Korint är vid sidan av några andra i Bibeln viktig för ikonkonstens teologi såväl som för vår förståelse av vad det innebär att själva vara Guds avbilder, ikoner: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte (Kor 13:12). Men då detta alltså är en liknelse blir det som sägs om det tolkas bokstavligt och lösryckt ur sitt sammanhang obegripligt. Förklaringen får vi i nästföljande mening: Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Även om det här talas om en ”spegelbild” och om att ”se ansikte mot ansikte” handlar detta egentligen inte om att se i rent fysisk mening utan om identitet och de konsekvenser denna identitet får för vårt sätt att uppfatta och behandla varandra. Som Guds barn – den Eviges söner och döttrar – behöver vi förstås inte skämmas över vår egen spegelbild och bör vi med respekt och tillgivenhet vända våra ansikten mot varandra. Men det är nu inte synsinnet, om än så viktigt, detta rör sig om.

Paulus vackra liknelse handlar om frågan om vem Gud har ämnat oss att vara, om fördjupad självkännedom och andlig mognad som i sin tur leder till insikt om vem ”den andre”, min medmänniska är och vad detta får för konsekvenser för mitt sätt att förhålla mig till mig själv och till andra människor – en idag högaktuell fråga i ett mångkulturellt samhälle när vi ställs inför hur vi med äran i behåll bör förhålla oss till varandra och då inte minst till de många flyktingar som i nöd kommer till vårt land.

Flykten till Egypten. Foto Bo Wiberg
Flykten till Egypten. Den heliga familjen fick under några år dela samma öde som många familjer idag . Pojken som leder åsnan är okänd och brukar traditionellt finnas med i detta motiv. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto Bo Wiberg.

Enligt kristen tro är människan skapad till Guds avbild – ikon – och likhet och detta utgör hennes grundläggande identitet. ( Not) Och genom sitt människoblivande – julnattens mysterium – öppnade Gud vägen för människans förening med sig själv (Joh 1:1-14).

Flykten. Detalj 3
Detalj av Guds moder Maria med Jesusbarnet. Foto: Bo Wiberg.

”Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord”, säger den helige Athanasios (ca 298–373), patriark av Alexandria och en av kyrkans främsta inkarnationsteologer, ord som i ett nötskal sammanfattar radikaliteten i den kristna tron och människosynen.

Majestas Domini
Den tronande Kristus i himmelen, flankerad av Guds moder Maria och den helige Johannes Döparen. 204 x 208 cm. Centralmotiv i altarskåpet Majestas Domini, St Thomas av Aquino kyrka, Lund. Målat av Lars Gerdmar 2000-2001. Foto: Bo Wiberg.

Ikonen är sinnebilden för människans förening med det gudomliga – alltings ursprung och mål. Här skådar vi enheten mellan Gud, som i begynnelsen i en för tanken svindlande akt ur intet genom sina naturlagar skapade alltet, och människan, som han gjorde till sin avbild. När vi låter ikonernas budskap drabba vårt innersta förstår vi att denna intima, innerliga förening mellan Gud och människa är en realitet som erbjuds oss alla, vid närmare eftertanke något hisnande. Mötet med ikonerna låter oss ana Guds härlighet och samtidigt människans egen höghet och värdighet som Guds son och dotter. Här finner vi de djup och den skönhet Skaparen har nedlagt i vårt väsen.

Det var kännedomen om detta oändligt värdefulla och okränkbara varje människan är som Moder Teresa av Calcutta hade om de fattiga och utstötta och hennes Sisters of charity delar med henne och motiverar dem till det självuppoffrande och heroiska barmhärighetsarbete de utför på en lång rad platser i världen.

Kopia av 105
Detalj av den tronande Kristus. Foto: Bo Wiberg.

Trots de brister på andlig mognad vi kan uppleva inför porträtten av Kristus, Guds moder Maria och helgonen, vill ikonen inte desto mindre skänka oss visshet om släktskapet med dessa, om vår plats i Guds familj och medborgarskapet i Guds rike. Nåden och ljuset som strömmar fram från ikonernas människor riktar sig till betraktarens hjärta. Bildernas uppgift är att öppna dennes ögon mot den alltigenom nya livsgrund den Högste erbjudit henne genom att stiga ned från sitt himmelska majestät, anta kött och bli människa.

Det är först och främst kunskapen om vår grundläggande identitet och värdighet som Guds avbilder och den himmelska Faderns söner och döttrar ikonen som sinnebild och dialogbild vid sidan av Bibeln och teologin förkunnar. I kyrkans gemenskap – Guds stora familj – får vi tillfälle att upptäcka och tillägna oss allt det som ryms i den gåtfulla spegelbild aposteln talar om, det sanna och goda Jesus har uppenbarat och genom sin undervisning har förklarat för oss. Genom att göra så och på ett radikalt sätt ta avstånd från allt ont i både smått och stort och verka för det goda blir den kunskap och andliga insikt Paulus talar om allt rikare och därmed också vår förmåga att som Guds vänner på ett kärleksfullt sätt förhålla oss till oss själva och varandra.

Not. Det kristna begreppet ikon som också är benämningen på de bilder som tillhör ikonkonsten kommer av det grekiska ordet eikón som på svenska kan översättas till bild eller avbild. Avbild syftar här på skapelseberättelsens ord: Och Gud sade: “Låt oss göra människor till till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26).

 

Andlig reflektion

Guds medskapare – att se med egna ögon

Lämna en kommentar

Människan äger förmågan att skapa. Denna kan ta sig de mest skiftande uttryck. Vanligtvis förknippar vi ordet skapa med det som har att göra med konst, musik och litteratur etc och på denna blogg handlar det hittills nästan för mycket om det som bara rör ikonkonsten. Den betydelse jag nu tänker på är emellertid i första hand bestämd av hur vi till vårt inre är beskaffade. Detta inre kan visserligen komma till uttryck i praktiskt skapande. Men de kreativa processer jag nu avses sker endast på ett inre plan.

I kraft av våra sinnen, förbundna med vårt intellekt och den fria viljan, äger vi – oavsett om något eller några av våra sinnen inte fungerar – förmågan att med förnuft, känsla och fantasi förstå och tillägna oss det som är och blir vår verklighet. Denna process blir djupast meningsfull på det personliga planet, vilket i vårt sammanhang kunde uttryckas med orden: ”att se med egna ögon”, något som kan förstöras av det för själen skadliga extrema bild- och informationsinflöde vi numera ofta utsätter oss för via diverse artificiella media.

1
Simien Mountains, Etiopien.

Det är genom människans närmast obegränsade förmåga att som självständig individ fritt uppfatta, värdera och omfatta den sammansatta och nyansrika tillvaro hon lever i som hon, trots sin litenhet, äger likheter med sin Skapare och kan kallas hans medskapare. Denna förmåga kan störas eller helt omintetgöras av att vi alltför mycket tar intryck av tillfälliga, ofta banala trender och ideal, vill göra som alla andra och tror att andra, framför allt ”kändisar” inom kultur och idrott, förstår allt bättre än vi själva. Medskapare är de som i samverkan med Skaparen av kosmos och vår planet, “han däruppe”, Gud, den evige Konstnären, besvarar den kärleksförklaring hans skapelse (naturen) är och i dess förlängning antar den utmaning kulturen och det sociala projektet innebär.

För den troende människan är allt skapat, inklusive henne själv, uttryck för Guds generositet. För henne framstår livet – trots partiella brister och det lidande detta också innebär – som en storartad gåva av sanning, skönhet och godhet, ett allkonstverk signerat Gud, Skaparen. I skapelsen är människan själv, även om hon äger en fri vilja som innebär att hon kan välja att vara ond, ja vidrig, det vackraste och främsta verket, utan att detta för den skull kastar någon skugga över alla andra varelser som lever, andas och är till. Människans storhet och värdighet utmärks av hennes förmåga att förstå, känna, vilja, skapa, kommunicera, älska etc. Och det är hennes personliga själ som gör att hon kan vara en självständig medskapare och det är i denna mening människan, till skillnad från alla andra skapade varelser, är Guds avbild.

I den mån människan förstår sig själv vara Guds avbild och medskapare framstår i allt skapat och i det sociala projektet, inklusive det gemensamma demokratiska samhällsbyggandet, samspelet på arbetet, inom familjeliv och vänner emellan ett myller av mening. Detta får identitet och relevans i hennes ande – den inre katedralen – som bär den unika personens sigill. Här strålar den himmelske Faderns avsikter samman med människans frihet och personliga mognad. I detta inre, obegränsade rum försiggår ständiga kreativa processer. Människans egenskap av fri ande, förlänar henne en central och upphöjd roll i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Som ett självständigt mikrokosmos och en personlig samtalspartner med Gud, utrustad med andliga, symbolskapande egenskaper som vida överträffar den lagbundna av instinkt och revir bestämda naturen, kan hon nå personlig frihet och mognad.

2

Att ”se med egna ögon”, alltså helt självständigt utan att snegla på hur andra gör, kan man förstås också göra i bokstavlig mening.  Detta gäller inte minst allt vackert och fascinerande i naturen från det minsta till det största. Själv såg jag för några år sedan ”med egna ögon” och fotograferade sådant i Simien Mountains i Etiopien tillsammans med några vänner som bilderna i denna artikel ger exempel på.

3

 

4.

 

5

 

6

 

7

 

8

 

9