Symbolisk realism – något om ikonen som liturgisk bild och konstverk

Ikonen är en kultbild, ett föremål som har sin naturliga plats i centrum för den gemensamma tillbedjan och lovsången i samband med firandet av liturgin (gudstjänsten) såväl som vid den privata andaktsplatsen. Som sådan äger den stor betydelse. Dels är den en bild som synliggör det kristna evangeliet, förmedlar porträtt och händelser förankrade i en historisk verklighet. Ur denna synpunkt är den att betraktas som realistisk, som gårdagens motsvarighet till dagens sätt att i fotografier föreviga viktiga personer och händelser. Dels är den ett symboliskt tecken, genom vilket den kristna lärans andliga och teologiska djup gestaltas och görs tillgängligt för ögat. Dess konstidé kan därför sammanfattas i ordparet symbolism-realism.

Ordet symbol, av grekiskans symballein, kasta samman, sammanfoga är central för ikonkonsten. En separat icke-föreställande form, eller den konkreta form som bildas av en persons kroppsspråk, en viss färg, en talande gest eller en medveten placering av personerna sinsemellan i ett motiv eller en motivsvit, äger här i olika hög grad symbolisk betydelse. Tillsammans ger den skiftande användningen av symbolen som uttrycksmedel i de skilda motiven den rikedom på innebörd, det sammanfogade djup och den dynamiska spänning mellan det tillfälliga, direkt uppenbara och det tidlöst sammansatta, som är ett av konstartens främsta kännetecken.

Rubljovs treenighetsikon
Den gammaltestamentliga Treenigheten. Början av 1400-talet. Rysk ikon. Målad av Andrej Rubljov, 142 x 114 cm.

Den andra utmärkande sidan av konstarten är den koncentrerade realismen. Denna blir tydligast i de avbildades gester och ansikten. Den koncentrerade ansiktsteckningen, som både beskriver personens individuella karaktärsdrag, andliga djup och utstrålning, tillsammans med det sensuellt påtagliga hudmåleriet, bär fram oförställda och realistiska porträtt, som ofta blir så starkt närvarande i bilden att man kan uppleva det som om de avbildade stod levande inför en.

Ikonen och bibeln är på många sätt parallellföreteelser. När dessa samspelar i det andliga livet ställs mottagaren, så långt möjligt, i samma förhållande till frälsningshistorien som var fallet för Jesu apostlar och lärjungar. Ikonen kallas därför ibland också evangelium för ögat, något som syftar på vår möjlighet att genom denna göra oss en konkret föreställning om den kristna uppenbarelsen.

Som historiskt fenomen sträcker den sig från Jesu samtid i en oavbruten, rikt förgrenad tradition, från mästare till lärjunge, fram till vår egen tids ikonmåleri. Dess omfattande motivkrets och sammansatta konstidé, de många geografiskt och stilhistoriskt skiftande uttrycksformerna, har under århundradenas lopp vuxit fram och präglats under inflytande av en lång rad mästare och skolor. De skilda andliga, kulturella och intellektuella trender som i olika länder och historiska epoker kommit att inspirera ikonmålarna och genomsyrat deras verk, all den idérikedom, konstnärliga skicklighet, kreativitet och fantasi som inbegrips när vi talar om ikonens historia, skulle nu föra alltför långt att närmare gå in på.

Från att tidigare ur konstvetenskaplig synpunkt ha betraktats med något styvmoderliga ögon, räknas ikonkonsten idag, vid sidan av det västeuropeiska medeltida måleriet och renässanskonsten, som en tid löpt parallellt, till en av de främsta bildkulturerna. Samtidens ikonkonst är en modern fortsättning och utveckling av det äldsta ur orientalisk, antik och romersk bildkultur framsprungna kristna bildspråket. Detta ikonmåleri finner vi idag lite varstans. Egypten, Balkanhalvön, Ryssland, Frankrike, USA, Indien och Norden, är bara några exempel på dess internationella spridning.

Även inom modernismens under början av förra seklet förstod man att rätt värdera denna konst, och då med fokus på dess abstrakta kvaliteter, dess sammansatta skönhet av linje, färg och form. Det är bland annat mot bakgrund av detta intresse för ikonmåleriets icke föreställande aspekter, som går hand i hand med dess föreställande, som ikonerna som konstverk betraktade i modern tid kommit att faschinera alltfler.

Andrej Rubljovs berömda ikon av Treenighetens mysterium är i dess utstuderade abstrakta formspråk ett lysande exempel på detta, en ikon jag i ett senare inlägg närmare ska kommentera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *