Ikonkonstens porträtt – koncentrerad realism och värdighet

Då vi betraktar ikonerna möts vi av strålande ansikten, av former, färger, linjer och ljus som kommer till oss på ett harmoniskt sätt. Kyrkans samlade erfarenhetsskatt blir påtagligt närvarande, vävs samman till en symbolisk symfoni. Dogmerna grönskar och blommar i klara färger, dränkta i påskens glädjerika ljus.

Ikonmåleriets estetik och bildspråk är rikt sammansatt, något som möjliggör att genom denna konst belysa en rad viktiga aspekter av den kristna verkligheten. Till ikonen hör ett specifikt historiemåleri, symbolik och realism, abstrakta former, kolorism och ljusmåleri och inte minst porträttmåleri, sammantaget en rad konstnärliga uttrycksmedel som i de skilda motiven på ett intressant dynamiskt sätt sinsemellan samspelar. I några artiklar ska jag nu och då i all korthet reflektera kring detta.

1 Johannes, helbild kopia 2
Den helige Johannes Teologen. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Porträttmåleriet

I centrum för ikonen står porträttet som både avbildar människans yttre gestalt och anletsdrag och hennes inre: den personliga själen-anden, även kallad Guds avbild. I Bibelns första kapitel kan vi läsa om hur Gud skapade människan till sin avbild – på grekiska eikón, ikon på svenska – såväl som till sin likhet. Ett större erkännande av vilka vi är och av mänsklig värdighet kan inte ges. (Och skapelse-berättelsens lyriskt andliga beskrivning av hur allt inklusive du och jag har kommit till står inte i motsatsförhållande till evolutionen, som Skaparen i outgrundlig vishet uppenbarligen valt som praktisk metod i sin kosmiska plan för alltings tillblivelse.) Med teologins ord: Gud är urbilden och människan avbilden.

Skillnaden mellan människans skapande väsen och Guds är omätlig. Ändå är vi Guds avbilder. Genom sin fria vilja och i kraft av sina fem sinnen, sin intelligens, känsla och fantasi tolkar och sammanfogar människan skapelsens och tillvarons mening i sitt inre. För att låna ett begrepp från filosofen Martin Buber står vi från vaggan till graven i Jag-Du-relation och denna relation kan vi i positiv mening ha med allt och alla. Om vi på detta sätt förstår oss själva vara Guds avbilder – ikoner – och Guds medskapare framstår i naturen, kulturen och det sociala projektet ett myller av mening och besvarad kärlek. (Den andliga avbilden av gudomligt liv inom oss kan dock ignoreras – men det skulle här föra alltför långt att gå närmare in på – bli en karikatyr av det vi djupast sett är och i värsta fall förvandlas till en vrångbild närd av egoism och ondska.)

2 Johannes, detalj

Med koncentrerad realism – som i bilden av den något åldrade evangelisten Johannes vi här ser – söker man i denna konst, vars motivkrets omfattar oräkneliga kompositioner, i porträttmåleriet gestalta denna vackert sammansatta bild av människan som Guds ikon och medskapare.

Med fokus på det mest uttrycksbärande bortser man ifrån ovidkommande detaljer. Och genom koncentrerad ansiktsteckning – även kallad stilisering – i samspel med varmt och påtagligt hudmåleri, görs personernas både yttre och inre på målningarna i fråga levande inför våra ögon.

3 Johannes, ansiktsdetalj

Ibland, som i här reproducerad ikon, kallas denne Johannes också för ”Teologen”, detta då hans evangelium rymmer underbara djup av andligt skarpsinne. Han är kärlekens apostel och ljusets teolog, här iklädd varmt mellanröd övermantel och vit undermantel som strålar och slår blixtar. Kroppsspråket är enkelt och monumentalt, anletsdragen obeslöjade, innerliga och eftertänksamma. Inspirerad av Vishetens ängel i pärlvitt, som har landat på hans axel – i denna ikon symbolisk representation för kunskapen från Gud – formulerar han sitt evangelium. Hans sista ord, över hundra år gammal, var enkla men förpliktande: älska varandra!

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *