Bladguldet och det heliga – man får inte nysa

Att en femöring krävs för att förgylla en häst är ett gammalt talesätt bland hantverkare. Femöringen var ungefär lika stor som en femkrona. Och så lite  guld, utbankat till minimal tjocklek, räckte för att täcka en hel häst i en bronsskulptur i naturlig storlek, typ den Sankt Göran sitter på när han dödar draken. Guld är den mest smidbara metallen och dagens bladguld är endast en tiotusendels millimeter tjockt!

Denna ädla, varmt lysande metall har sedan urminnes tid använts i en rad konstnärliga tekniker, även i de medeltida bokmålningar – s k illuminationer – som ingick i handskrivna biblar och bönböcker av pergament, och har varit en betydelsefull del av färgkompositionen i alla slags heliga bilder. Själv använder jag guldet sparsamt för att det inte ska bli pråligt, endast i gloriorna som omsluter Jesus och de heligas ansikten och hit hör också profeterna och änglarna.

Maria och Elisabeth
Två kvinnor, två världar: Elisabeth och Maria havande med Johannes Döparen och Jesus. Detalj ur Maria och Elisabeths möte. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Bara detta – det förnämsta av material, som på ett gåtfullt, skimrande sätt fångar upp solens minsta strålar och det varma skenet från levande ljus – passar för att gestalta det allra heligaste, den inre skönhet, godhet och värdighet som genom Guds eviga ljus uppfyller människan och strålar fram i hennes ansikte.

Aposteln Paulus menar att vi alla är heliga, en värdighet Gud tillerkänner var och en oavsett ålder, nationalitet, kön eller yrke. Redan då vi levde i våra mödrars varma tabernakel och varken såg eller tänkte ägde vi i den himmelske Faderns ögon detta unika, oändliga värde, ja, tidigare än så fanns vi på något mystiskt sätt som de personligheter vi är redan tecknade i Skaparens skissblock.

Hör bara hur det låter i den hundratrettionionde psalmen i Psaltaren, med rubriken ”Guds fullkomliga kunskap och omsorg”: Benen in min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad, mina dagar blev uppskrivna i din bok… Guds kärleksfulla blick vilade på var och en av oss redan från början.

Johannes och Jesus
Två små andliga hjältar: den helige Johannes Döparen sparkar till av glädje inför Messias ankomst och Jesus  själv – Messias – vilar sig lite och suger på tummen.

Detta gudomliga erkännande av mänsklig värdighet är moraliskt förpliktande och bör få konsekvenser för oss i både det dagliga umgänget och det politiska livet prägla vårt engagemang för allas lika värde och rättigheter. Med Guds blick kan vi på liknande vis som Gud ser på oss med kärlekens ögon se på varandra och handla därefter. Som ikonmålare – lätt miljöskadad av att ständigt lägga bladguldsglorior – kan jag inte låta bli att ibland när jag ser folk på gatan, eller tiggare sitta i oktoberkylan, eller medias foton på alla  fattiga, övergivna och lidande, särskilt idag på de många flyktingar från Syrien som i nöd knackar på vår dörr, se lysande glorior av helighet kring allas huvuden, något jag önskar att även sammets-fascister som Jimmie Åkesson och hans partivänner kunde se och bejaka.

Bladguld
Bladguldsbok, guldark, tillskuren bit och mårdhårspensel. Foto: Lars Gerdmar

Att lägga bladguldsgloria på heliga ikoner föder tankar och reflexioner och är tekniskt sätt ingen alldeles enkel sak att göra. Guldet är av högsta karat, utvalsat till den minimala tjocklek som redan nämnts. Det är fäst på silkespapper och ligger i en s k bladguldsbok med guldark på 80 x 80 mm. Det är i förhållande till den ganska stora mängd bladguld man får för pengarna inte särskilt dyrt. Det läggs på den yta som dagen innan bestrukits med guldgrund (Mixtion à dorer) och blivit lagom klibbig för att guldet ska fastna. Man får inta darra på handen när det klipps till och läggs och framför allt inte nysa…!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *