Cirkeln, linneduken och ansiktet

Kristusansiktet Icke av hand gjort, på grekiska acheiropoietos, är en av flera benämningar på denna ikon. Dess komposition är till ytterlighet enkel, monumental och appellerande. Cirkeln, linneduken och ansiktet gestaltar här varandra kompletterande sidor av den kristna verkligheten.

1. Ansiktet, helbild
Kristusansiktet Icke av hand gjort. Ikon målad av Lars Gerdmar 2007. 70 x 61 cm.  Foto här och nedan: Bo Wiberg

Den tomma cirkeln är symbolen för alltings början och slut, Guds makt över världsalltet, men betecknar också evighetens nu, vår existens såsom den framträder då vi bortser från det linjära tidsbegreppet och lever som om den innevarande dagen och stunden vore fullt tillräckliga.

Men först och främst är cirkeln symbolen för Gud själv, det för tanken outgrundliga mysterium som är källan till allt levande. För alla troende, oavsett om de är judar, kristna, eller muslimer är Gud som tillvarons yttersta grund i strikt mening ett mysterium. Hur vi än genom vetenskap, filosofi eller mystik söker klarhet rör vi oss ändå bara vid kanten av denna cirkel. Det är vid gränsen för vår mänskliga förmåga som i bästa fall ödmjukhet och tillbedjan kan ta vid. Med Chrysostomos (347– 404) kan vi då säga: ”Likväl anar vi i tillvarons begränsning alltets gränslöshet och Dig – Omätlige – som väcker kärlek.” Genom bön och meditation kan vi sträcka oss bortom det mätbara och tillfälliga mot det eviga och gudomliga Du som i skapelsen och människans hjärta ger sig till känna som den Levande. I denna akt av andlig reflektion över Guds existens, det gudomliga i tillvaron och skapelsen kan människan, trots hennes begränsningar, bortom det omedelbara och förgängliga uppfatta sin delaktighet i det eviga och gudomliga, finna sitt Jag i förhållande till Guds Du.

2. Ansiktet, närbild 3
Jesu ansikte, inskrivet i guldglorian, symbol för Guds mysterium. Korset erinrar om hur han genom sin offerdöd på korset öppnade vägen till det eviga Paradiset.

Som motpol till cirkeln står linneduken, som i denna ikon kan sägas beteckna det fysiska och förgängliga. Då vi tränger djupare in i betraktandet av detta möter vi ett komplicerat mikrokosmos, en komplex och imponerande uppenbarelse bestående av genom energi till atomhopar sammanbundna protoner och neutroner. Redan i ett av Sherlock Holmes gammaldags förstoringsglas förvandlades det till synes betydelselösa till storheter av fundamental betydelse för gåtans lösning. Och med den moderna atomfysikens tillgång till elektronmikroskopet, som uppfattar det som gränsar till det osynliga, kan vi färdas in i mikrokosmos.

Vid en ytterligare fördjupning i materiens hemligheter förvandlas det för lekmannen begripliga till något närmast obegripligt, som bara kan uttryckas i matematiska formler och genom grafiska modeller av högst sofistikerat slag. Utan att underskatta den fysiska vetenskapens upptäckter förefaller materiens djup av rikedom i sin oändliga utsträckning vetta mot det overifierbara och outsägliga. Vid empirisk vägs ände återstår bara hypoteser och spekulationer, och utan att upphöra att fascineras befinner vi oss återigen vid kanten av denna hemlighetsfulla cirkel. Detta är den moderna människans väg mot materiens gåta, en väg som vid krönet av vår kunskap i bästa fall leder till insikten om Guds mysterium och svindlande kreativitet. Mot bakgrund av detta resonemang kan den målade duken i denna ikon ses som tecknet för Guds skapelse ur intet – ex nihilo.

3. Ansiktet, Gabriel 4
Ärkeängeln Gabriel som blev sänd av Gud till Jungfru Maria – bebådelsen – för att be henne tacka ja till att bli Guds moder.

Den linneduk vi här ser har också en fascinerande historia förknippad med en viss kung vid namn Abgar av Edessa i Syrien (nuvarande Urfa). Enligt en gammal tradition, som i skrift inte finns nedtecknad förrän ganska långt fram i kyrkans historia, skulle denne kung ha lidit av en obotlig sjukdom. Då han fick kännedom om Jesus av Nasaret och hur denne botade alla slags sjukdomar, skickade han ett sändebud till Israel med ett brev där han bad Jesus komma till honom. Men Jesus avböjde att fara till Edessa. För att i någon mån ändå tillmötesgå kung Abgars önskan tvättade han nu istället sitt ansikte och torkade sig sedan med en handduk. Genom ett under avsattes då en bild av hans ansikte på duken. Med denna icke av människohand skapade bild – acheiropoietos – kunde kung Abgars sändebud återvända hem. När kungen hade sett Frälsarens bild på duken dröjde det inte länge innan han hade blivit botad. Enligt traditionen skall den första Kristusikonen av detta slag vara målad efter detta mirakulöst reproducerade ansikte.

4. Ansiktet, Mikael
Ärkeängeln Mikael, som här erinrar om den Yttersta domen, då Kristus i egenskap av hela människosläktets domare vid den kosmiska historiens slut skall skipa rätt enligt Guds lag.

I den komposition av motivet som vi här möter avbildas också två ärkeänglar: till vänster Gabriel och till höger Mikael. Dessa båda änglars närvaro erinrar oss om den nya tidens begynnelse – bebådelsen och inkarnationen – och dess fullbordan på den sista dagen vid den Yttersta domen, då den oförgängliga skapelsen står beredd att ersätta den förgängliga.

I centrum av motivet möter vi det heliga ansiktet, Jesus ansikte, ansiktet av Gud i mänsklig gestalt, vars blick vilar på varje enskild person, som om denne ensam vore den mest älskade. Var man än befinner sig i rummet och även om många är samlade, följer Guds blick den enskilde, så att denne kan känna sig evigt omsluten av Guds kärlek och välsignelse. Ansikte mot ansikte med Gud, den inkarnerade, människoblivne finner människan det eviga Du som är förutsättningen för hennes eviga Jag.

5. Ansiktet, supernärbild
Det heliga ansiktet. De tre grekiska bokstäverna i glorian är förkortningen av: ”Jag är den jag är”, det hemlighetsfulla namn Moses hörde ur den brinnande busken (” Mos 3:1-6, 13-15).

Med utgångspunkt från detta ikonmotiv talar Nicolaus Cusanus (1401–1464), en av de mest skarpsinniga kristna tänkarna, i sin berömda meditation Guds blick (De Visione Dei). Här citat av några stycken ur denna:

Min broder och betraktare av Guds ikon, träd fram och säg: Herre, i denna bild betraktar jag, i det som mina ögon erfar, din försyn. Du är lika nära vart och ett ting [i skapelsen] som dess egen existens, den existens utan vilken det inte kan finnas. Du som är alltings absoluta existens, är så nära allt, som om du inte brydde dig om något annat än just det…

Herre, du låter mig aldrig göra mig någon annan bild av dig än att du älskar mig högre än allt annat. Jag är den enda som din blick aldrig överger. Och eftersom blicken vilar där kärleken finns, så erfar jag din kärlek mot mig, ty dina ögon vilar på mig, din ringa tjänare, oavvänt…

Herre, din blick är ditt ansikte. Den som med kärleksfullt ansikte ser på dig, han finner inget annat än ditt ansikte, som kärleksfullt blickar på honom. Ju större kärlek som han strävar att se på dig med, med desto större kärlek finner han att du blickar på honom. Den som ser på dig med vrede, finner ditt ansikte vredgat. Den som ser på dig med glädje, finner ditt ansikte glatt. När ögat blickar genom rödfärgat glas, ser det allt i rött. Och när själens öga är invävt i inskränkningens och lidelsens slöja, då ser det dig som är föremålet för dess blick, på ett inskränkt och affekterat sätt….

Och Herre, vad är din blick, när du med kärlekens öga ser på mig, annat än att du blir sedd av mig?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *