Teckningen, eller kartongen som denna i teknisk mening kallas, utförs när det är fråga om ikonmåleri på träpannå i blyerts på för ändamålet lämpligt papper. Kartongen utgör grunden för verket och görs skala 1:1 i förhållande till målningen. När denna är klar kopieras den till transparent papper. Kopian fästs därefter på den med animaliskt lim och krita grunderade pannån och ristas därefter med största noggrannhet så att inget av teckningen går förlorat in i densamma. Är det fråga om muralmåleri går överföringen av kartongen något annorlunda till.

Detta sätt att arbeta har ikonkonsten historisk sett gemensamt med snart sagt all bildkonst. Så gjorde man under medeltiden i både Öst- och Västeuropa när man med fresker och mosaiker i Rom, Konstantinopel och Moskva utsmyckade väggarna och taken i de stora katedralerna. Och så gick det också till under den ryska guldåldern när ikonmålare som Andrej Rubljov m fl mästare på 1400-talet skapade sina odödliga verk på pannå, som sedan placerades i ikonostasen, den rikt utsmyckade bildvägg som i ortodoxa kyrkor skiljer koret från mittskeppet. Även Rafael gjorde på liknande sätt när han utförde kartongen till ”Skolan i Aten” – ett av renässansens  mästerverk – och Matisse gick på tidigt 1900-tal ibland också så tillväga när han utförde sina stora målningar.

För ikonmålare – jag själv inkluderad – vars uppgift är att uttolka och levandegöra den kristna uppenbarelsen, de bibliska händelserna och den långa raden av heliga gestalter, är det när det gäller teckningen det tålmodiga arbetet och inbillningskraften som gäller. Med den senare avses förmågan att med fantasi och reflexion leva sig in i och göra sig en klar föreställning om något eller någon av betydelse.

Utmaningen är stor och det tomma pappret inbjudande. Så snart pennan börjat arbete, styrd av handen och nämnda inbillningskraft, som i sin tur är beroende av både tanke och känsla, börjar teckningen ta form. Med poetisk precision och fokus på det mest väsentliga i bilden tecknas porträttet av Kristus, Guds moder Maria eller en ängel, händelser och gestalter från det gamla eller nya testamentet och ur helgonens historia.

I enkla linjer antyds först med lätt hand motivets grundkomposition. Även om ljus och skugga, volymbildning och färgspel i detta skede av den skapande processen utlämnas, tar ikonmålaren under hela skissarbetet hänsyn till hur detta kommer att falla ut i det färdiga verket. De skilda delarna och samspelet dem emellan träder långsamt fram. Abstrakt form balanseras mot det konkret anatomiska, och de specifika detaljer som hör till motivet och den eller de personer som här avbildas förs in i en kreativ process präglad av koncentration och inspirerat, ömsom lugnt och eftertänksamt, ömsom intensivt, intuitivt tecknande.

En mängd beslut fattas och tar form, och så småningom klarnar sammanhangen. Gång på gång avbryts tecknandet för reflexion, då man låter ögat pröva om det som hittills framträder håller måttet. Små förändringar företas. En konturlinje görs lite ledigare, en form vidgas något. Noggranna iakttagelser följs av justeringar.

Ansikten och händer, de mest krävande momenten, återstår. Ytterkonturerna är redan tidigare markerade. Ögon, ögonbryn, näsa och mun antyds. De inbördes förhållandena till kinder, panna och haka fixeras. Ögonen, ögonbrynen och munnen, de mest uttrycksbärande delarna av ansiktet, görs tydliga och besjälas. Försiktigt, med ett känsligt tryck på pennan, söker man i detta moment finna helhetsuttrycket – personens inre speglat i dess yttre drag – som nu allt klarare börjar framträda. Jag har i ett tidigare blogginlägg: ”koncentrerad realism – det heliga ansiktet” (se ”Ikonen estetik”), beskrivit konsten att stilisera, som nu är det som gäller. Långsamt och med all energi riktad mot den som porträtteras, alltjämt med lätt hand och fina justeringar, får ansiktet liv, laddad närvaro och personlig karaktär. Inför det ofullgångna, alltmer levande uttrycket övergår det intuitiva sökandet i ett finnande. Ikonmålaren träder nu tillbaka till förmån för den avbildade. Långt mer än man från början hade kunnat föreställa sig om den person man tålmodigt sökt frammana med sin alltför trubbiga penna står nu plötsligt alldeles levande fram inför ens ögon.

Från ansiktet till händer är steget ganska litet. Handens levande, mjukt intensiva linje tecknas med omsorg så att den kommer att korrespondera med det övergripande form- och linjespelet. Dess rörelse tolkas och fulländas.

Det är svårt att i ett kort blogginlägg närmare beskriva det som rör skissarbetet eller måleriet inom denna konst. Om hur skapandet av en ikon går till från det tomma pappret till färdigt verk har jag dock ganska ingående beskrivit i en rikt illustrerad artikel benämnd Den rättfärdiga Rut – tillblivelsen av en ny ikon: http://www.imagonova.com/sida.asp?ID=588

Via följande länk hälsas ni också välkomna att göra ett besök på en hemsida gjord av vänner till mitt konstnärskap där det förberedande arbetet med en ikon illustreras och där man även kan ta del av ett urval av mina ikoner samt korta kommentarer till dessa: http://larsgerdmar.se/En-ikon-blir-till