Bladguldet och det heliga – man får inte nysa

Att en femöring krävs för att förgylla en häst är ett gammalt talesätt bland hantverkare. Femöringen var ungefär lika stor som en femkrona. Och så lite  guld, utbankat till minimal tjocklek, räckte för att täcka en hel häst i en bronsskulptur i naturlig storlek, typ den Sankt Göran sitter på när han dödar draken. Guld är den mest smidbara metallen och dagens bladguld är endast en tiotusendels millimeter tjockt!

Denna ädla, varmt lysande metall har sedan urminnes tid använts i en rad konstnärliga tekniker, även i de medeltida bokmålningar – s k illuminationer – som ingick i handskrivna biblar och bönböcker av pergament, och har varit en betydelsefull del av färgkompositionen i alla slags heliga bilder. Själv använder jag guldet sparsamt för att det inte ska bli pråligt, endast i gloriorna som omsluter Jesus och de heligas ansikten och hit hör också profeterna och änglarna.

Maria och Elisabeth
Två kvinnor, två världar: Elisabeth och Maria havande med Johannes Döparen och Jesus. Detalj ur Maria och Elisabeths möte. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Bara detta – det förnämsta av material, som på ett gåtfullt, skimrande sätt fångar upp solens minsta strålar och det varma skenet från levande ljus – passar för att gestalta det allra heligaste, den inre skönhet, godhet och värdighet som genom Guds eviga ljus uppfyller människan och strålar fram i hennes ansikte.

Aposteln Paulus menar att vi alla är heliga, en värdighet Gud tillerkänner var och en oavsett ålder, nationalitet, kön eller yrke. Redan då vi levde i våra mödrars varma tabernakel och varken såg eller tänkte ägde vi i den himmelske Faderns ögon detta unika, oändliga värde, ja, tidigare än så fanns vi på något mystiskt sätt som de personligheter vi är redan tecknade i Skaparens skissblock.

Hör bara hur det låter i den hundratrettionionde psalmen i Psaltaren, med rubriken ”Guds fullkomliga kunskap och omsorg”: Benen in min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad, mina dagar blev uppskrivna i din bok… Guds kärleksfulla blick vilade på var och en av oss redan från början.

Johannes och Jesus
Två små andliga hjältar: den helige Johannes Döparen sparkar till av glädje inför Messias ankomst och Jesus  själv – Messias – vilar sig lite och suger på tummen.

Detta gudomliga erkännande av mänsklig värdighet är moraliskt förpliktande och bör få konsekvenser för oss i både det dagliga umgänget och det politiska livet prägla vårt engagemang för allas lika värde och rättigheter. Med Guds blick kan vi på liknande vis som Gud ser på oss med kärlekens ögon se på varandra och handla därefter. Som ikonmålare – lätt miljöskadad av att ständigt lägga bladguldsglorior – kan jag inte låta bli att ibland när jag ser folk på gatan, eller tiggare sitta i oktoberkylan, eller medias foton på alla  fattiga, övergivna och lidande, särskilt idag på de många flyktingar från Syrien som i nöd knackar på vår dörr, se lysande glorior av helighet kring allas huvuden, något jag önskar att även sammets-fascister som Jimmie Åkesson och hans partivänner kunde se och bejaka.

Bladguld
Bladguldsbok, guldark, tillskuren bit och mårdhårspensel. Foto: Lars Gerdmar

Att lägga bladguldsgloria på heliga ikoner föder tankar och reflexioner och är tekniskt sätt ingen alldeles enkel sak att göra. Guldet är av högsta karat, utvalsat till den minimala tjocklek som redan nämnts. Det är fäst på silkespapper och ligger i en s k bladguldsbok med guldark på 80 x 80 mm. Det är i förhållande till den ganska stora mängd bladguld man får för pengarna inte särskilt dyrt. Det läggs på den yta som dagen innan bestrukits med guldgrund (Mixtion à dorer) och blivit lagom klibbig för att guldet ska fastna. Man får inta darra på handen när det klipps till och läggs och framför allt inte nysa…!

Ikonen – poetisk konst och andlig dialogbild

Öppningsartikel:

”Igår såg jag en samling gamla ryska ikoner. Detta är verkligen stor konst. Jag är förälskad i deras rörande enkelhet. […] I dessa ikoner framträder konstnärens själ som en blomma.” Orden är Matisses, en av modernismens stora förgrundsgestalter, citerade ur en rysk dagstidning från oktober 1910 då han besökte Moskva och för första gången mötte ikonkonsten. ”Jag har sett kyrkokonst från många länder”, fortsätter han, “men ingen annanstans har jag mött en sådan uttryckskraft, en sådan känsla av mystik”. (Cit. ur Ulf Abel, Ikonen – bilden av det heliga, s. 16) Mattise var inte ensam bland målarna på sin tid om att upptäcka den ryska ikonens skönhet, att i det utstuderade samspelet mellan linjer, färger och former i ikonerna från denna del av världen finna inspiration och vägledning, också för sitt eget bildskapande. Besläktad med de noga valda ordens konst i poesin och musikens tonspråk från lättaste piano pianissimo till sprudlande allegro kommer ikonens skönhet till oss, som en lysande pil träffar den våra hjärtan.

Förvisso är ikonen stor konst, såväl den ryska, grekiska och italienska, som den mindre kända koptiska och etiopiska, och detta måleri finns numera även representerat i vårt land. Men den är i lika hög grad gestaltad mystik, ”fönster mot himlen”, som vi kan blicka in i, låta oss omfamnas av, andliga dialogbilder. Inför dessa får vi inte bara en estetisk upplevelse som likt musiken gläder själen och gör oss lyckliga.

Jakobs stege. Foto Bo Wiberg
Jakobs stege. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Genom ikonen kan vi också få en faktisk och personlig erfarenhet av det heliga. Bibelns händelser, profeter och änglar, Jesus och apostlarna och en rad andra heliga gestalter från Jesu samtid fram till idag kommer oss tillmötes, blir våra vänner, låter oss övergå från betraktare av det som visas till deltagare i  det andliga dramat, medaktörer, medikoner. Ikonen blir inte bara en bild strålande av ljus och andlig närvaro inför vilken vi kan meditera eller stå och titta på de heliga på avstånd. Den blir i verklig mening en identitetsbild, som på djupet kan stärka min självkänsla och ge svar på vem jag är som Guds ikon och vad som djupast sett är livets mening.

I den ikon som här visas – en av mina nya kompositioner – skildras den berömda dröm patriarken Jakob såg för sitt inre på den plats han kallade Betel. I ljuset av det kristna evangeliet berättar denna ikon även om Jesus och Treenigheten och i denna andra läsning av bilden är Jakob representanten för varje människa. Stegen, här tolkad som en trappa av kristall, är symbolen för den fasta förbindelse som genom tron finns mellan människan och Gud. Och halvcirkeln med den lilla, transparent målade ikonen av Maria med Jesusbarnet längst upp illustrerar profetian om Jungfrun som skall föda Immanuel – Jesus – Gud med oss (Jesaja 7:14).

1. Ateljébild. Färger från Zecchi Belle Arti e Restauro i Florens och mårdhårspenslar. Foto Mattias Piltz
Färger från Zecchi Belle Arti e Restauro i Florens och mårdhårspenslar. Foto: Mattias Piltz.

Om det som hör till denna konst alltifrån det estetiska ur olika synpunkter, och presentationen av egna ikoners tillblivelse under work in progress – måleriteknik, material, pigment och bladguldsläggning – till det andliga och för vår personliga identitet betydelsefulla vill jag, ibland med djärva tankesprång som även kan beröra dagsaktuella frågor, med utgångspunkt från denna bildvärld reflektera och ställa frågor.