Jesu födelse av Jungfru Maria – Guds människoblivande – som vi återigen snart ska fira, skedde för att vi inte bara skulle vara lika Gud, utan kunna bli helt förenade med honom och varandra i Kyrkans gemenskap. Denna underbara händelse som tog plats i stallet i Betlehem kallas ibland också för Guds födelse i människan.

Om detta talar Jesaja i sin berömda profetia: ”Så skall då Herren själv ge er ett tecken: Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” (Jesaja 7:14)

Tecknets Gudsmoder tillhör ett av de mest centrala och älskade motiven inom ikonkonsten. Kanske beror detta på att denna ikon är lika mycket en Kristusikon som en Mariaikon, att den ger så rika tillfällen till reflektion kring såväl mariologin och kristologin som ecklesiologin (se not). Eller beror det på kompositionen som sådan, dess stabila formspråk och sparsmakade linjer, den känsla av betryggande frid och upphöjda glädje som vilar över denna ikon.

Detta är en konstnärlig gestaltning av julens glada budskap och en symbolbild för Kyrkan mysterium, där vi genom Jesus Kristus – Immanuel – blir förenade till ett folk: det nya och eviga Israel.

Jag ber nu lite om ursäkt om följande kommentar för den i den kristna tron okunnige i vissa stycken kan verka svårbegriplig, men tror ändå att alla med intresse av att närmare förstå betydelsen av julnattens händelse kan ha glädje av den.

Maria avbildas i detta motiv som tecknet och portalgestalten för Kyrkan och Guds folks mysterium. Framställd utan all sentimentalitet, skön och rakryggad utan alla åthävor frambär hon Ordet i barnets gestalt (Joh. 1:1-5, 14). Med öppet hjärta vänder sig Maria mot det himmelska och eviga. Med heligt mod har hon tackat ja till att bli gudsmänniskans och Kyrkans moder. Som en nyutslagen blomma öppnar hon sig för den eviga vårsolens glans och som en sång från tusen munnar tillber hon den Okroppslige och Evige, som på ett för tanken obegripligt sätt har stigit ned i hennes kropp och blivit ett foster i hennes livmoder. Genom en befruktning av evighet har den Omätlige blivit ett kött med henne, fått ögon, händer och ett människohjärta, lika sårbart som hennes eget.

Mitt på Maria ser vi en mäktig cirkel, med koncentriskt ordnade cirklar, från svindlande blått till turkosvitt. Dess form är densamma som oblatens, det bröd i vilket den Evige nedstiger och i andlig mening blir ett kött med oss när vi firar mässa. Namnet Immanuel betyder Gud med oss och Jesus, som profetian om Immanuel syftar på, kan inte bli mer med oss och i oss än så.

I denna ikon möter oss ett ungdomligt porträtt av den person i Gudomen som tillsammans med Fadern och Anden regerar alltet. Men då det är en symbolbild för vad som hände under julnatten är förstås detta inte något historiskt porträtt.  Framställd mot bakgrund av en stjärnhimmel symboliseras här hur Gud genom naturlagarnas krafter sammanhåller hela Kosmos och pojken själv den gudomliga närvaro som genom inkarnationens mysterium tagit plats i människan.

Jesus – Immanuel –  är medlaren mellan Gud och människa, den som utplånat den avgrund som rådde mellan vår existens och Guds. Den liljevita färgen i hans undermantel besjunger hans fullkomliga renhet. Det är han som genom sin död och uppståndelse avkläder människan syndens och dödens dunkla slöja och ikläder oss sin oförgängliga andliga skönhet och härlighet. I hans ljus ser vi ljus! Den gyllene övermanteln tillsammans med den skinande vita undermanteln pekar symboliskt fram emot hans förhärligande: uppståndelsen, himmelsfärden och hans bestigande av den himmelska tronen, nu som Konungen och Domaren, huvudet för Kyrkan – hans mystiska kropp – den stridande på jorden och den triumferande i himmelen!

De två brinnande seraferna manifesterar den himmelska världens lovsång inför detta mysterium och den underbara händelse som tog plats under julnatten.

 

Not. Läran om Kristus, Maria och Kyrkan (Ecclesia på latin). Den reflektion Kyrkans teologer, vägledda av den helige Ande, har kring dessa spörsmål.