Nära Röda havet, men beläget långt uti i den stekheta egyptiska öknen, ligger det berömda Monastery of Saint Antony at the Red Sea, världens äldsta kloster, grundat redan på 300-talet.

Under längre vistelser i Egypten för studier av den koptiska ikonen har jag två gånger haft förmånen att besöka detta, andra gången så sent som förra året och då tillsammans med min charmerande före detta lärare ikonmåleri, Helena Nikannen (som berättats om i ett tidigare inlägg: ”Mama Helena och work in progress på Anafora”, se mappen här till vänster: ”Uncategorized”).

Klostret, en oas i både fysisk och andlig mening, är byggt alldeles i närheten av Sankt Antonius eremitgrotta, där denne helige man, munkväsendets fader, under flera år levde.

Den koptiska kyrkan är en av de fem s.k. orientaliska kyrkorna och dess andliga arv, som inkluderar såväl en genuint biblisk fromhet och ökenfädernas andliga vägledning som en artspecifik och fascinerande bildkonst, har vi i vår tids ekumeniska sammanhang all anledning att ta intryck av. I kyrkohistorien får vi ofta lära oss att vägen till kristenhetens etablerande går från Jerusalem till Rom och Bysans, och glömmer lätt bort att den också går via Egypten och Etiopien. Och vill vi få en balanserad uppfattning om kristenheten rötter bör vi också rikta blicken mot dessa länder och dess fromhetstraditioner, som på ett entusiamerande och övertygande sätt vittnar om den anda vi får förmoda var förhärskande i den kyrka som grundades redan på den första Pingstdagen.

Antoniusklostrets kyrka är ganska liten, men fylld med spektakulära fresker som täcker både väggar och kupoler. Med sin högtstående naivism och sitt färgstarka bildspråk vittnar de om en fromhet som står nära den vi finner i evangelierna – inte undra på då delar av Egypten kristnades redan under biblisk tid.

De äldsta målningarna är från 500/600-talet, men de som nu åsyftas och här presenteras är utförda på 1200- och 1300-talen. I det förra fallet kan vi genom en bevarad inskription på en av väggarna vara säkra på att de utförts 1232-1233 och att upphovsmannen var målaren Theodore.

Åren 1996 till 1999 genomgick detta bildprogram en omfattande restaurering. Innan dess hade målningarna varit så gott som osynliga, dolda under ett tjockt, svart lager av sot från vaxljus och rökelse. När det nu av skickliga konservatorer togs bort visade sig det under detta, uppbyggt under århundraden, finnas alldeles unika, välbevarade och mycket färgstarka målningar. Friläggandet av dessa verk blev en stor sensation inom konstvärden, inte minst bland dem med intresse för medeltida kristen orientalisk konst.

Bland målningarna finner vi inte bara några enastående framställningar av den tronande Kristus (Majestas Domini) utan också av Jungfru Maria, såväl som en rad porträtt av munkfäder, bland dem förstås också av Sankt Antonius själv samt motiv ur gamla testamentet. I det följande vill jag med egna foton främst visa prov på mästerligheten i detta bildprogram och vid sidan av några korta kommentarer låta bilderna tala för sig själva.

1900-talets modernister – som  Chagall, Matisse eller Wasilly Kandinsky – skulle säkert, om det haft tillfälle, stått med gapande mun inför dessa formens och färgens mästerverk, den förenklingens pregnans vi här möter i den apokalyptiske Kristus-gestaltens lika stränga som appellerande anletsdrag.

Lägg märke till den djärva, klart redovisade linjen  i  Johannes Döparens gestaltning och två av de fyra andliga väsendena: det som liknar en oxe och det som liknar en örn – de surrealistiska symbolgestalterna för Guds allseende enligt Uppenbarelseboken –  och den stiliserade växtligheten nedtill, som påminner om den eviga vår och det nya Paradis som står förberett i himlen.

Och hur vackert är det inte med alla dessa ögon, som hieroglyfer tecknade på de resliga kropparna, och den allvarliga charmen i deras ansikten – Guds allseende synes här förenat med den upprättande nåden och barmhärtigheten. Och deras rakryggade hållning och ömsinthet, som ville mästaren bakom verket säga: Gud ser dig och accepterar inte det onda. Men Han älskar dig och förlåter dig för allt det du har gjort om du bekänner dina synder och gör bättring.

Och Guds moder Maria, lika djärvt och kraftfullt tecknad, med de väsenden som liknar en människa och ett lejon, talar om det stora under då Gud blev människa – Guds födelse i människan – och med händerna visar hon sin vördnad för sin son Jesus, som sitter på tronen och som på den yttersta dagen skall komma åter för att döma levande och döda.

Och nu ser vi att väsendena applåderar, uppmuntrande till det goda klappar de i händerna. I evighet har de sett då de är Guds blick, och såsom de kan också vi se, så länge samvetet är levande och känsligt, när vi öppnar våra hjärtan och den inre blicken mot det rätta och det goda. Då möter oss Kristus med sin kärleksfulla blick och välsignar oss leende från tronen.

För besökarna av denna blogg vill jag meddela att jag från och med nu ibland kommer att begränsa mig till två artiklar i månaden.