Från att ur konstvetenskaplig synpunkt tidigare betraktats med något styvmoderliga ögon räknas ikonkonsten när den är som bäst, vid sidan av bland annat renässanskonsten, numera till en av de främsta bildkulturerna. Samtidens seriösa ikonmåleri är en modern fortsättning och utveckling av det äldsta ur orientalisk, antik och romersk konst inspirerade kristna bildspråket.

När jag själv på tidigt 2000-tal målar mina ikoner arbetar jag i en sammansatt konstnärlig och andlig tradition, som från mästare till elev förts vidare från åtminstone 300-talet. Bilderna kommer till i spänningsfältet mellan tradition och innovation, en fascinerande aspekt av konstarten jag i en senare artikel ska återkomma till.  Och det storartade kulturarv denna konst utgör, med dess breda motivkrets och estetiska rikedom, såväl  som personlig kreativitet och nyskapande präglar mitt arbete.

Det är förståelsen av den inre logiken, samspelet mellan andlig mening och skönhet inom denna konst, och förmågan att på ett djärvt och självständigt sätt uttrycka personliga erfarenheter i egna linjer, färger, former och porträtt som gör ikonmåleriet till levande och autentisk konst.

Som en företrädare för denna har jag fått tillfälle att också skapa helt nya motiv, som jag här på bloggen då och då ska återkomma till. Den Franciskus-ikon som tidigare kommmenterats tillhör dessa och jag ska nu presentera motivet Maria och Elisabeths möte.

När Elisabeth hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i henne och hon uppfylldes av helig Ande (Luk 1:41).

Denna ikon hyllar moderskapets välsignelse, den gudomliga nådens förkroppsligande och oss alla som en gång levde i en värld lik den i vilken vi här ser den lille Johannes Döparen och Guds son Jesus.

Den händelse som här skildras är ständigt relevant, då den ljuvliga mognad vi ser i dessa kvinnors inre delas av systrar världen över. Den havande Gudsmoderns och profetmoderns omfamning är en omfamning av livet självt. Vi ser dem avbildade i en vårdoftande stad ute i det fria i Juda bergsbygd. Elisabeth höjer handen i vördnad inför Herrens moder, som snart skall föda Messias – världens Frälsare. Lukas berättar om hur detta möte gick till:

Några dagar efteråt begav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd; hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabeth. När Elisabeth hörde Marias hälsning, sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig Ande. Hon ropade med hög röst: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat är det barn du bär inom om dig”. Hur kan det hända mig att min Herres mor kommer till mig. När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd.

De barn vi ser i denna ikon bär båda guldgloria runt sina huvuden, tecknet för helighet, värdighet och gudomlig nåd – två små ikoner inneboende i det kvinnliga köttets varma tabernakel.

Två små ansikten, två skötebarn, två världar i tillblivelse. Lägg märke till hur den lille Johannes sparkar till med foten, precis som Lukas berättar, medan Jesusbarnet verkar ta det hela med jämnmod och passar på att vila sig lite. Det skulle dröja många år innan Jesus hade blivit så stor att profetiorna kunde gå i uppfyllelse. Tryggt vilar han ännu inne i sin moders kropp.

Två ansikten, två kvinnor, två världar. Leendena och blickarnas samförstånd gestaltar den djupa glädje och förväntan de delar, den ömsesidiga respekt de hyser för det som sker och snart skall fullbordas i deras kroppar. De är två israelitiska kvinnor, båda fromma, båda redo att gå in i den krävande roll och det entusiasmerande ansvar det innebär att föda och uppfostra två små personligheter, en helig profet och Guds son Messias.

Bakom Maria ser vi ett böljande landskap och en flod, där ett nyutslaget träd står planterat. Över trädet flyger en fågel, en sjungande duva, vars vingar rör sig över himlavalvet. Landskapet är fiktivt och pekar fram emot det som skall komma, då Johannes och Jesus vuxit till sig och gått in i sina respektive uppgifter. Elisabeth bär ju på den Högstes profet och Maria på Gud själv i mänsklig gestalt, som vid stranden av floden Jordan trettio år senare för första gången ska framträda offentligt. Duvan är symbolen för den helige Ande och trädet för Livets träd och de frukter som döljer sig i lövverket för de livgivande, andliga gåvor Kristus erbjuder oss genom sin kyrka. Vid denna tid döper den stränge profeten Johannes med tillnamnet Döparen människor till bot och bättring. Se, Guds lamm, som tar bort världens synd! utropar han när han ser Jesus nalkas Jordanflodens strand.

Tanken förs nu också osökt till den hundratrettionionde psalmen i Psaltaren, med rubriken ”Guds fullkomliga kunskap och omsorg”: Benen in min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad, mina dagar blev uppskrivna i din bok…

Guds kärleksfulla blick vilade på var och en av oss redan från början. Och på samma vis som rosens knopp är vacker då vi ser tillbaka på den fullt utvecklade blommans förhistoria, var vi redan som mycket små, men högst personliga ägg och knappt lillfingerstora foster, heliga i hans ögon som skapar allt det sköna och det goda och som såg på oss med ömhet redan när vi ännu knappast var formade.

Johannesbarnet och i lika hög grad Jesusbarnet förkunnar detta skapelsens under, den djupaste och mest fundamentala processen i vårt liv. Vår Gud suger på tummen. Kan han komma närmare oss människor än så?