Kategoriarkiv: Uncategorized

Möte med Isaac Fanous – den moderna koptiska ikonens fader

Vid mitt första besök i Egypten 2002 på jakt efter fördjupad kunskap om koptiskt (egyptisk-ortodoxt) ikonmåleri – en uråldrig tradition och fascinerande del av ikonernas värld – hade jag förmånen att vid flera tillfällen träffa Isaac Fanous (1919-2007).

1. Isaac Fanous
Isaac Fanous i sin ateljé i Kairo 2002. Foto: Lars Gerdmar

Jag hade då redan hunnit besöka några av de för ikonerna berömda klostren och då förstås också det viktigaste av dem alla: Monastery of Saint Antony at the Red Sea, med dess enastående, medeltida muralmålningar, såväl som The Coptic Museum i Kairo.

Egyptiskt ikonmåleri präglas av en påfallande enkelhet när det gäller såväl komposition och porträttmåleri som formspråk och linjär gestaltning och är till övervägande delen naivistiskt på ett omedelbart tilltalande och entusiasmerande sätt. (Jag har senare tänkt blogga om det unika och mycket färgstarka bildprogrammet i ovan nämnda kloster.)

2 Detalj från Antoniusklostret
Guds moder Maria med Jesusbarnet. Detalj från absidmålningen i Monastery of Saint Antony at the Red Sea. Foto: Lars Gerdmar.

Det måleri vi här har att göra med gestaltar de centrala bibliska händelserna, men också anekdoter och porträtt ur det monastiska livets historia. Dessa ikoner, oavsett om de utförts på trä eller mur, avspeglar den oförställda charm och innerliga fromhet som präglar denna del av kristenheten.

I en tid av ekumenik och fördjupad insikt om det vi har gemensamt kristna emellan från skilda konfessioner är den fromhet och bildvärld vi här möter både lärorik och inspirerande.

3. St Antonius. Ikon målad av Issac Fanous
Den helige Antonius den Store. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.

Efter att ha sett en del av det äldre koptiska måleriet var det en stor upplevelse att få träffa Isaac Fanous, en nutida mästare och kollega och tillika mycket älskvärd person. Man kan med rätta kalla honom den moderna koptiska ikonens fader och var också känd för sin omsorg om sina elever, som han med stor entusiasm och sitt ständigt varma leende på läpparna kritiserade och uppmuntrade. Han har i Egypten bildad skola för samtida ikonkonst, som kommit att spela en stor roll för dagens koptiska ikonmåleri.

4. Isaac F. och elever
Isaac och några av hans elever. Kairo 2002.  Foto: Lars Gerdmar.

Vi möttes i hans stora ateljé i det koptiska patriarkatets lokaler, alldeles intill Markuskatedralen, belägen i centrala Kairo. Jag överlämnade två större reproduktioner av egna ikoner och blev bjuden på te och presenterad för några av hans elever. Vårt samtal om ikonkonsten i allmänhet ur måleriteknisk och estetisk synpunkt och i synnerhet om den koptiska ikonen var mycket givande och han visade mig också en del av egna och elevers verk. Han var en expressiv och högst charmerande person, kallade mig ”the great fisher man” och stämningen var mycket kollegial. Jag visade honom foton av egna ikoner i medtagen mapp och vid vårt nästa möte några dagar senare föreslog han att vi skulle ha gemensamma utställningar, något som tyvärr dock inte hann bli av innan han några år senare gick ur tiden.

Isaac Fanous fick sin grundläggande utbildning av den i Paris boende ikonmålaren Leonid Ouspensky, ansedd som en av 1900-talets främsta företrädare för den klassiska ryska stilen som denna tog sig uttryck under 1400- och 1500-talet. Även om man inte ser några spår av detta måleri i Fanous eget bildskapande hade han förstås stor glädje av att av Ouspensky lära sig behärska måleritekniken och säkert också av den djupgående bildning och personliga reflektion denna framstående ikonmålare och teoretiker på området hade kring konstartens estetik och teologi. Han berättade att Ouspensky när utbildningen var klar hade föreslagit honom att lämna det ryska bakom sig och istället börja måla i sin egen tradition.

Ömhetens Gudsmoder. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.
Ömhetens Gudsmoder. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.

Det vi möter i Fanous ikoner anknyter när det gäller komposition och porträtt i viss mån till äldre tiders koptiska, men är framför allt hans egen skapelse. Den naivism som karaktäriserar hans ikoner påminner visserligen om den klassiska koptiska, men hans abstrakta och grafiska gestaltning såväl som färgerna är Fanous egna. Hans sätt att tolka de många scenerna ur gamla och nya testamentet och helgonens historia är kompositionellt begåvat och uppfinningsrikt, även om ansiktena ibland saknar den inre dynamik och sammansatthet som präglar en del av porträttmåleriet inom tidigare egyptisk ikonkonst.

Jesu Dop. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.
Jesu Dop. Ikon målad av Isaac Fanous. Foto: Okänd.

Isaac Fanous är som koptisk ikonmålare en mästare i sin stil, med en i långa stycken egen palett och estetik och en skaparglädje som inte går att ta miste på. Hans ikoner finns att se i en lång rad kyrkor i Egypten och på andra platser i världen och har stor betydelse för de gudstjänstfirandes förmåga att leva sig in i trons verklighet.

Symbolisk realism – något om ikonen som liturgisk bild och konstverk

Ikonen är en kultbild, ett föremål som har sin naturliga plats i centrum för den gemensamma tillbedjan och lovsången i samband med firandet av liturgin (gudstjänsten) såväl som vid den privata andaktsplatsen. Som sådan äger den stor betydelse. Dels är den en bild som synliggör det kristna evangeliet, förmedlar porträtt och händelser förankrade i en historisk verklighet. Ur denna synpunkt är den att betraktas som realistisk, som gårdagens motsvarighet till dagens sätt att i fotografier föreviga viktiga personer och händelser. Dels är den ett symboliskt tecken, genom vilket den kristna lärans andliga och teologiska djup gestaltas och görs tillgängligt för ögat. Dess konstidé kan därför sammanfattas i ordparet symbolism-realism.

Ordet symbol, av grekiskans symballein, kasta samman, sammanfoga är central för ikonkonsten. En separat icke-föreställande form, eller den konkreta form som bildas av en persons kroppsspråk, en viss färg, en talande gest eller en medveten placering av personerna sinsemellan i ett motiv eller en motivsvit, äger här i olika hög grad symbolisk betydelse. Tillsammans ger den skiftande användningen av symbolen som uttrycksmedel i de skilda motiven den rikedom på innebörd, det sammanfogade djup och den dynamiska spänning mellan det tillfälliga, direkt uppenbara och det tidlöst sammansatta, som är ett av konstartens främsta kännetecken.

Rubljovs treenighetsikon
Den gammaltestamentliga Treenigheten. Början av 1400-talet. Rysk ikon. Målad av Andrej Rubljov, 142 x 114 cm.

Den andra utmärkande sidan av konstarten är den koncentrerade realismen. Denna blir tydligast i de avbildades gester och ansikten. Den koncentrerade ansiktsteckningen, som både beskriver personens individuella karaktärsdrag, andliga djup och utstrålning, tillsammans med det sensuellt påtagliga hudmåleriet, bär fram oförställda och realistiska porträtt, som ofta blir så starkt närvarande i bilden att man kan uppleva det som om de avbildade stod levande inför en.

Ikonen och bibeln är på många sätt parallellföreteelser. När dessa samspelar i det andliga livet ställs mottagaren, så långt möjligt, i samma förhållande till frälsningshistorien som var fallet för Jesu apostlar och lärjungar. Ikonen kallas därför ibland också evangelium för ögat, något som syftar på vår möjlighet att genom denna göra oss en konkret föreställning om den kristna uppenbarelsen.

Som historiskt fenomen sträcker den sig från Jesu samtid i en oavbruten, rikt förgrenad tradition, från mästare till lärjunge, fram till vår egen tids ikonmåleri. Dess omfattande motivkrets och sammansatta konstidé, de många geografiskt och stilhistoriskt skiftande uttrycksformerna, har under århundradenas lopp vuxit fram och präglats under inflytande av en lång rad mästare och skolor. De skilda andliga, kulturella och intellektuella trender som i olika länder och historiska epoker kommit att inspirera ikonmålarna och genomsyrat deras verk, all den idérikedom, konstnärliga skicklighet, kreativitet och fantasi som inbegrips när vi talar om ikonens historia, skulle nu föra alltför långt att närmare gå in på.

Från att tidigare ur konstvetenskaplig synpunkt ha betraktats med något styvmoderliga ögon, räknas ikonkonsten idag, vid sidan av det västeuropeiska medeltida måleriet och renässanskonsten, som en tid löpt parallellt, till en av de främsta bildkulturerna. Samtidens ikonkonst är en modern fortsättning och utveckling av det äldsta ur orientalisk, antik och romersk bildkultur framsprungna kristna bildspråket. Detta ikonmåleri finner vi idag lite varstans. Egypten, Balkanhalvön, Ryssland, Frankrike, USA, Indien och Norden, är bara några exempel på dess internationella spridning.

Även inom modernismens under början av förra seklet förstod man att rätt värdera denna konst, och då med fokus på dess abstrakta kvaliteter, dess sammansatta skönhet av linje, färg och form. Det är bland annat mot bakgrund av detta intresse för ikonmåleriets icke föreställande aspekter, som går hand i hand med dess föreställande, som ikonerna som konstverk betraktade i modern tid kommit att faschinera alltfler.

Andrej Rubljovs berömda ikon av Treenighetens mysterium är i dess utstuderade abstrakta formspråk ett lysande exempel på detta, en ikon jag i ett senare inlägg närmare ska kommentera.