Kära besökare!

Jag gör nu ett sommaruppehåll och återkommer igen i september. Välkomna tillbaka!

P.S. För den som tidigare inte besökt denna blogg finns en rad artiklar att läsa samlade under rubriken ”Kategorier” (se vänstermarginalen).

Efter 28 år återsågs vi igen, jag och Helena Nikkanen, min gamla lärare i ikonmåleri, en mycket lycklig händelse, och det skedde i den egyptiska öknen. ”Det är änglarna som fört oss samman”, sade hon, och är själv något av en ängel, en mycket kramgod sådan och tillika ytterst begåvad och meriterad inom området ikonmåleri och ikonkonservering.

Detta hände förra året då jag var i Egypten under fem månader för studier av koptiskt ikonmåleri. Min bas var Anafora Retreat Farm, ett internationellt och ekumeniskt centrum och en underskön, andlig oas belägen i öknen ca sju mil norr om Kairo i Wadi el Natrun, det område där flera av de äldsta och mest namnkunniga egyptisk-ortodoxa klostren är belägna. På Anafora samlas människor från världens alla hörn och betydelsen av ordet anafora är ”att lyfta upp”. Det är en på många sätt fantastisk plats som det finns mycket att säga om och jag ska återkomma till detta i en ny artikel.

Senast vi sågs var 1985 på Nya Valamo kloster i Finland där jag för Helena studerade ryskt ikonmåleri. Hon var här under många år chefskonservator vid det av finska staten inrättade konserverings-centrum som kommit till med anledning av den unika samling ryska ikoner som förts hit från det legendariska Gamla Valamo kloster i Ryssland. Jag hade antagits som privatelev till den berömde i Paris boende ikonmålaren Leonid Ouspensky (1902–1987), ansedd som 1900-talets främste företrädare för den klassiska ryska stilen från 1400- och 1500-talet. Men plötsligt meddelade han återbud på grund av försämrad syn – han var då redan till åren kommen – och hade nu vänligheten att istället skriva till sin tidigare elev Helena och be henne att anta mig som elev. Så erhöll jag av henne den undervisning Ouspensky inte längre var i stånd att ge.

Helena Nikkanen har som pensionär flyttat till Anafora och undervisar här några av de 19 nunnor som hör till platsen i ikonmåleri och då förstås i den koptiska stilen. Och  vid sidan av detta arbetar hon även med konservering av äldre koptiska ikoner som finns i de närbelägna klostren från tidig medeltid.

Vår tid tillsammans blev till ett fortgående och berikade seminarium om allt som rör ikoner, i synnerhet de koptiska, och vi företog också resor tillsammans för att studera detta i Kairos medeltida kyrkor och då även en oförglömlig sådan till Monastery of Saint Antony at the Red Sea, vars enastående bildprogram från 1200- och 1300-talet jag i en senare artikel ska kommentera.

Jag har tidigare presenterat Isaac Fanous, ansedd som den moderna koptiska ikonens mästare. Men det som här lärs ut av Helena, eller Mama Helena, som man kallar henne på Anafora, är ett ikonmåleri som närmare knyter an till det äldre, klassiska koptiska. Det är ett intressant projekt där hon undervisar systrarna med hjälp av vackra foton av koptisk ikonkonst och handleder under work in progress i ett förtroendefullt och mycket charmigt samspel mellan lärare och elev. Det arabiska ordet mumkin, som betyder kanske, återkommer ofta, och man skulle kunna kalla hennes pedagogik på Anafora för mumkin-pedagogiken.

Denna präglas av den varliga och lyhörda lärarens respekt för elevens personliga talang och möjlighet att utifrån givna grunder modigt söka sig fram till ett eget och autentiskt konstnärligt uttryck. ”Mumkin… lite mer rött i den där färgen”, eller ”skulle mumkin… ärkeängelns huvud inte böjas lite mer nedåt”, för att uttrycka större vördnad och ödmjukhet inför Kristus? Förstås blir resultatet av ett projekt av detta slag inte från början mästerligt. Men med denna metod blir det alltigenom autentiskt och därmed intressant och kommunikativt, och man kan se hur kompositioner av motiv och porträtt i de tidigare gjorda målningarna i de senare blir alltmer säkra och övertygande. Estetiskt möter vi här som i allt koptiskt ikonmåleri en innerlig naivism på hög andlig nivå. Och jag anser att det Helena Nikkanen här lär systrarna, som för vidare en urgammal koptisk tradition och samtidigt är nyskapande och personlig, är väl så intressant som de i Egypten numera ständiga, närmast pastischartade upprepningarna av den nya stil Fanous har initierat.

Man är nu i färd med det fleråriga projektet att utsmycka den nya, stora kyrkan med ikoner i muralmålningsteknik (se illustrationerna ovan), ett omfattande bildprogram som genomförs både interiört och exteriört. Invändigt ägnas det åt Jesu liv, med motiv ur såväl berättelserna om hans liv, som hans under och kraftgärningar. I absiden längst fram i kyrkan avbildas i stort format Den tronande Kristus i himmelen – Pantokrator – vördad av de 24 äldste och ärkeänglar med utgångspunkt från Uppenbarelseboken. På utsidan av kyrkans ska så småningom i en lång rad ännu tomma nischer gamla testamentets händelser gestaltas.

Jag har själv av Helena och bishop Thomas, platsens grundare och andlige ledare, blivit ombedd att återvända när de stora nischerna på kyrkans utsida ska målas för att här utföra några av mina egna gammaltestamentliga motiv: Jakobs stege, Abrahams offer och Den rättfärdiga Rut. Detta ser jag mycket fram emot och då också att få återse min kära syster i Kristus och kollega och fortsätta det spännande tankeutbytet om de heliga ikonerna.

Vi går nu snart in i Stilla veckan. På Långfredagen återkommer jag med en reflektion kring Jesu död och ikonen Nedtagandet från korset och på Påskdagen med ytterligare en kring uppståndelsemotivet, där vi ser hur Kristus i en dramatisk scen räddar Adam och Eva – representanterna för mänkligheten – ur dödsrikets mörker och förgänglighet.

Moder Teresa av Calcutta och påven Johannes Paulus II är var och en på sitt sätt ikoner – trovärdiga  Guds avbilder – som för sina ord och gärningar av många blivit älskade som personer och som andliga förebilder och ledstjärnor i mycket realistisk mening.

Vid ett och samma tillfälle hade jag glädjen att få se båda två. Jag hade fått ett stipendium för att 1989 studera senmedeltida sakral konst i Italien och spenderade flera månader där för att på plats i kyrkor och museer lära mig mer om de stora mästarna Duccio, Giotto och Cimabue och andra samtida italienska konstnärer, framför allt genom närstudier av deras måleriteknik.

Påsken firade jag i Rom och här visade sig då ett katolsk internationellt ungdomsmöte pågå med över en million deltagare. På skärtorsdagskvällen var det Big gathering with the Pope på Petersplatsen, med spektakulär ljussättning av Peterskyrkans fasad och den maffiga terrassen framför, stor blåsorkester och gospelkörer. Stämningen var hög och aftonen ljum och det vidlyftiga torget, såväl som hela Via della Consiliazione, som leder upp till denna plats, var packade med människor från alla världens hörn. Allt inleddes med att påven hand i hand med Moder Teresa gjorde entré till allas jubel, båda med breda leenden på läpparna – en obetalbart charmerande och gripande syn som jag aldrig kommer att glömma. Och jag kunde inte låta bli att tänka att detta – om det nu inte varit fråga om en nunna och en påve – hade blivit århundradets par!

Moder Teresa visade med hela sin gärning och sitt övertygande exempel, det självuppoffrande arbetet med de fattigaste av fattiga i Calcutta – där hon i de döende spädbarnen på gatorna såg Guds heliga ansikte – och grundandet av Missionaries of Charity, idag en orden med tusentals systrar verksamma i framför allt de stora städerna  världen över, på vad det radikala, kristna kärleksbudskapet kan få för konsekvenser för dem som tar detta på allvar. 1979 erhöll hon Nobels fredspris, och hennes välkända, prövade och milt strålande ansikte, med den starka blicken och leendet talade för sig självt.

På besök i Addis Abeba har jag flera gånger fått förmånen att tidigt på morgonen fira mässa tillsammans med the Sisters of Charity, alldeles innan de i Moder Teresas efterföljd gett sig ut för att ta sig an de fattigaste av fattiga, som i denna stad är många. Den känsla av realistisk kärlek och ömhet som präglar dessa gudstjänster i Addis Abeba med dess kärnfulla predikningar, såväl som systrarna själva – redo att visa barmhärtighet – är djupt imponerande och tankeväckande. Moder Teresa var inte bara den äkta kärlekens sändebud, utan samtidigt i hela sin uppenbarelse en profet, som med sin höga moral och radikalitet tydligt pekade på de brister vi människor rår för och bör göra något åt. Kristi kärlek tvingar oss (2 Kor 5:14-15) är bevingade ord förknippade med henne och hennes medsystrar – ett memento för alla som vill kalla sig kristna, ställda inför den andliga och materiella nöden i världen, den förra inte minst påtaglig i dagens sekulariserade Sverige.

Det som särskilt fascinerat mig med påven Johannes Paulus II var hans personalism och stora kärlek till konsten. Det senare tog sig bland annat uttryck i ett underbart brev till konstnärerna, publicerat 1999. Detta är något av det bästa och vackraste jag läst om konsten, där han på ett skarpsinnigt och djuplodande vis filosoferar kring detta spörsmål. Via länk nedan kan den som själv önskar läsa detta.

Här några saxade citat från denne påve och professor i filosofi där han bl a ställer den kristna personalismen mot utilitarismen:                    Hela världen av skapade personer hämtar sin egenart och sitt naturliga företräde i förhållande till tingens (icke-personernas) värld ur den särskilda likheten med Gud. […] Budet [”Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv” Luk. 10:27, min anm.] talar om kärlek med avseende på personer, medan utilitarismens princip visar på välbehaget såsom grundval inte endast för handlandet utan också för normering av handlingar. […]  Personen är ett sådant gott, med vilket nyttjandet inte passar ihop, ett gott som inte kan användas som medel för att uppnå ett mål. […]                                                                                                                                    Till personens struktur hör det inre, vari vi återfinner det andliga livets grundämnen, vilket tvingar oss att erkänna människans andliga natur. Därför äger personen en för henne kännetecknande andlig fullkomlighet. Denna fullkomlighet avgör hennes värde. […]                                                  Kärleken i dess fulla mening är en dygd och inte bara en känsla. […] Kärleken som dygd lever i viljan genom sin inriktning på personens värde – viljan är alltså källan till det bejakande av personen som genomsyrar alla reaktioner, upplevelser och över huvud taget hela beteendet. Ur hans bok Kärlek och ansvar. Etisk studie.

Inför det stora Birgittajubileet 2003 fick jag på beställning av de svenska lutherska och katolska kyrkorna privilegiet att måla en ikon av den heliga Birgitta till denne älskade påve, som under högtidliga former överlämnades som gåva till honom i Peterskyrkan (via länk nedan kan man se hur det gick till, och via ytterligare länk ikonen som sådan).                                                                                                                                 Och för bara några år sedan fick jag på biskop Anders Arborelius uppdrag glädjen att inför samme påves saligförklaring måla en ikon också av denne. Jag valde att då avbilda honom hand i hand med flickan Sofia, som i denna ikon gestaltar personen i vardande. I en senare artikel har jag tänkt närmare kommentera detta motiv.

Påvens brev till konstnärerna: http://w2.vatican.va/content/john-paul-ii/en/letters/1999/documents/hf_jp-ii_let_23041999_artists.html

Ikonöverlämnande i Peterskyrkan (skrolla ned på sidan): http://larsgerdmar.se/Utsmyckning-av-kyrkor-och-kapell

Birgittaikonen till påven samt kommentar till detta motiv: http://larsgerdmar.se/Heliga-Birgitta-av-Vadstena

Saliga de ögon som ser vad ni ser. Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det (Luk. 10:23-24).

Det ljus som strömmar fram från ikonernas människor vittnar om den personliga värdighet som hör till livet i Guds gemenskap. Den heliga bildens uppgift är att öppna våra ögon mot den nya livsgrund Gud har erbjudit oss genom att stiga ned från sitt himmelska majestät, anta kött och bli människa. Den krasst materialistiska kulturens åsidosättande av Guds existens och den sekulariserade syn på tillvaron och sig själv som i dess spår har drabbat den moderna människan, förtar på intet sätt giltigheten i denna händelse. Ikonernas budskap framstår i detta sammanhang istället som en utmaning och ett alternativt synsätt till en alltmer profaniserad verklighetsuppfattning.

Den andliga skönhet och de svindlande djup av mystik och gudomlig närvaro vi finner inom denna konst har kommit att fascinera den moderna, andligt undernärda människan, på jakt efter fördjupad identitet och livets mening, bortom den sekulariserade kulturens alla skenbilder och banaliteter.

Man bör inte förringa den andliga brist en bildfattig kyrka innebär. Inte heller bör man underskatta den betydelse de heliga ikonerna har för fromhetslivet, för vår förmåga att leva oss in i och ta till oss trons verklighet. Detta kan inte nog understrykas i en tid då den kommersiellt präglade profana bildkulturen håller många i ett järngrepp. Kyrkan har ingen anledning att stå tomhänt inför detta. Istället bör vi bära fram vår bild av människan och verkligheten, bilden av det djup av rikedomar vi förvaltar.

Ikonens konstnärliga och symbolskapande uttrycksmedel gör de bibliska händelserna och dess gestalter levande inför våra ögon. Från hjärta, intellekt och inbillningskraft tar den gestalt i linjer, färger och former, ljusmåleri och modelleringar, mimik och symbolik (Not). Vid sidan av Ordets förkunnelse under gudstjänsten blir ikonen till en sinnebild och dialogbild, som med skönheten som kommunikationsmedel inspirerar oss och låter oss stå i förbindelse med trons verklighet. Det är förståelsen av den inre logiken, samspelet mellan andlig mening och skönhet inom denna konst och förmågan att på ett djärvt och självständigt sätt uttrycka egna erfarenheter inom ramen för denna, som gör ikonmåleriet till en levande del av den kristna traditionen. Och det är också detta som gör ikonerna till fungerande andaktsbilder och god konst såväl i hemmet som det liturgiska sammanhanget.

Ikonen och bibeln är på många sätt parallellföreteelser. När dessa samspelar i det andliga och liturgiska livet ställs betraktaren, så långt möjligt, i samma förhållande till frälsningshistorien som var fallet för Jesu apostlar och lärjungar. Därför kallas den ibland också evangelium för ögat, något som syftar på vår möjlighet att genom denna göra oss en konkret föreställning om den kristna uppenbarelsen.

Det finns idag ett växande intresse för ikonen och dess förmåga att med sitt appellerande bildspråk förmedla det essentiella i den kristna tron. Min uppgift som en företrädare för denna konst är i detta sammanhang att måla ikoner och bildprogram av skilda slag, ikoner för hem och kapell, såväl som för kyrkorum i större skala. Ett altarskåp (i stil med ovan visade), en svit med skilda motiv i samspel, eller en ikon i monumentalformat av Jakobs stege, Kristi förklaring, eller Maria och Elisabeths möte väl placerad kan ha stor betydelse för det andliga livet i en församling.

Med penslar, färger och ikonens tidlösa uttrycksformer vill jag tala till den moderna människans innersta – hela, uppbygga och befria. I denna konst kan hon finna den heliga närvaron, respekten, kärleken, renheten och värmen. Inför ikonen kan hon låta maskerna falla. Här får hon tillfälle att möta den verkliga verkligheten och den oförställda värdigheten. Här kan hon återfinna den härlighet som finns i djupet av hennes väsen, den härlighet Kristus var beredd att lida döden för och som han har odödliggjort genom sin uppståndelse. I denna bild möter hon den äkta skönheten som hålls tillbaka och ignoreras till förmån för klichéer och halvlögner. Detta är den strålande avbilden – Guds ikon – den underbara lilja Jesus talar om, som är långt skönare än kung Salomo i all hans prakt, det vackra och ståtliga, som i världens blinda jakt på föregiven lycka så ofta förringas, nonchaleras eller än värre förtrampas.

Not. Ikonens uttrycksmedel har i tidigare inlägg delvis presenterats, något jag kommer att fortsätta med i senare.

För den som vill verka för en ikonutsmyckning  för kyrka eller kapell eller önskar en ikon för eget  privat bruk kan man här bekanta sig med ett urval av mina ikoner: http://larsgerdmar.se

Vår Skapare måste ha humor annars hade inte Chaplin, Rowan Atkinson och Hasse & Tage funnits. Även om de inte står i helgonens rad är de tveklöst Guds avbilder – ikoner – och då förstås också genom sin förmåga att få oss att skratta.

När vi har det riktigt roligt, som då vi tittar på Chaplins Diktatorn eller Moderna tider, för att inte tala om Atkinsons Bean: The Ultimate Disaster Movie eller själva på ett mer eller mindre framgångsrikt sätt skämtar, är det för att vi är Guds avbilder utrustade med humor. Denna gör livet mindre pretentiöst och är en gåva från vår enligt min mening långt ifrån gravallvarlige Skapare. Lika säkert som att den Evige är all skönhets och kärleks källa – med smaken av moget vin – är Gud glädjens källa. Det komiska hos ovan nämnda stjärnor och det skratt vi själva frivilligt eller ofrivilligt då och då lyckas framkalla är hälsosamt och visar att vår Skapare i sitt sammansatta väsen även har plats för ett stort mått av humor.

Gud är ingen tråkig Gud. Och när vi i Fader vår ber: ”…tillkomme  Ditt rike, såsom i himlen så ock på jorden” vågar jag påstå – och jag är över 18 år och därmed i min fulla rätt att göra så – att till allt det goda som genom denna bön tar plats på jorden också hör det komiska. Humorn är både en gåva och ett vapen och den som inte kan skratta åt sig själv, kan heller inte ta sig själv på allvar.

Men är då inte påståendet att Gud har humor hädiskt och fjärran ifrån det teologiskt rumsrena? Nej, tvärtom berikar detta bara reflektionen kring Gudsbilden och synen på oss själva och gör denna mer komplett och trovärdig. Vi är ju, även om vi ofta tar oss själva på väldigt stort allvar, ibland mycket komiska. Och förutom allt annat gott och för själen nyttigt som Gud har gett oss bör humorn och allt vi kan hänföra till kategorin det roliga ingå i vår självbild.

Människan på väg mot andlig mognad är i bästa fall inte bara den dygderika, som likt Sankt Göran med sitt spjut dödar ondskans drake, utan också den skrattande ikonen. Skrattet är inte bara befriande och stärkande, utan gynnar också den sanna ödmjukhet som förstår att inte alltid ta sig själv och egen tillkämpad förträfflighet på så stort allvar.

Är Gud även musikalisk? Ja, självfallet. Annars hade inte Mozart, Bach och Ella Fitzgerald kunnat få ur sig all den instrumentala och vokala skönhet de har skänkt oss. För att inte tala om den underbart sjungande Alice Babs och formidabla ensemblen under Charlie Normans ledning som jag för lite sedan hade glädjen att lyssna på – en fantastisk tv-konsert återsänd med anledning av hennes bortgång (finns på SVT play fram till 9/3).

Gud är källan till allt detta, till musiken och konsten, som i likhet med humorn är så berikande. Dessa är ett utryck för Guds generositet och ingår bland mycket annat gott och meningsfullt i den okalkylerande kärlekens mysterium. Att tillsammans med Hasse & Tage Under dubbelgöken ha det riktigt skoj, eller hänföras av himmelsk musik, som Mozarts Ave verum corpus, Bachs Erbarme dich, mein Gott i Matteuspassionen eller Ella Fitzgeralds musikaliskt lekfulla och charmiga ever-greens, är lika roande och vackert som att möta vårens skönhet som vi snart på nytt ska göra och uppleva det kärleksfulla samspelet människor emellan – och nu tänker jag särskilt på den empati människor av god vilja visar de flyktingar som undan krig och förföljelse kommer till vårt land.

Den skrattande och sjungande ikonen avspeglar tveklöst något mycket viktigt i Guds väsen och avsikter med livet. Själen hos var och en av oss är unik och odödlig. I Himmelriket, det Nya paradiset, eller vad vi nu väljer att med olika bilder kalla det liv efter detta Jesus har inbjudit oss till, kommer allt det goda i denna världen fullbordas. Och väl där kommer vi bland de frälsta säkert också få återse ovan nämnda vänner och detta kommer att göra det eviga livet så mycket mer roande och berikande.

Mozarts Ave verum corpus: https://www.youtube.com/watch?v=HXjn6srhAlY

Bachs Erbarme dich, mein Gott: https://www.youtube.com/watch?v=0WLedpz9a40

Ella Fitzgeralds Pure Ella (1954) full album: https://www.youtube.com/watch?v=sjiNWZrQGZI

Helige Göran och draken: http://larsgerdmar.se/Helige-Goran-och-draken