Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord sade den helige Athanasios av Alexandria redan på 300-talet, ord som i ett nötskal förklarar radikaliteten i den kristna tron.
Helgon kallar vi de många kvinnor och män som med sina ord och gärningar på ett enastående sätt levt ett evangeliskt liv i Kristi efterföljd. Såsom järnet glödgats av elden (Irenaeus) har de i kraft av Anden blivit helt förenade med Gud. De är andliga atleter och sådana behöver vi. Av dem vi känner till namnet – mörkertalet är stort – har de alltsedan Jesu samtid under århundradena spelat och spelar alltjämt en betydelsefull roll som vägledare och inspiratörer för såväl den enskilde och den globala kristna gemenskapen som världssamfundet.
Vi behöver andlig träning för att må bra på djupet och bli dem vi är ämnade att vara, var och en utifrån sina personliga förutsättningar. Inre uppbyggelse och andlig vägledning är nödvändigt för att som människor utvecklas. Dessa älskvärda personligheter – den ödmjuka eliten i Guds rike – är omistliga föredömen som på ett entusiasm-erande sätt inbjuder oss till andlig mognad. Athanasios av Alexandria, Franciskus av Assisi, Katarina av Siena (sedan 1999 en av Europas skyddspatroner), Serafim av Sarov, Thérèse av Lisieux, Maximiliam Kolbe (död i Auschwitz 1941) och Moder Theresa av Calcutta (fredspristagare 1979), är bara ett litet axplock ur den långa raden av heliga gestalter. ”Googla” på engelska artiklar om dessa – du kommer inte att bli besviken.
Genom de heliga ikonerna har dessa strålande människor fått ett ansikte och vi kan i de enkla porträtten, på det sätt som den icke rörliga bilden inbjuder till, möta deras blick. Genom ikonerna kan vi i överförd bemärkelse stå i samspråk med dem, lyssna och lära av dem och, om vi kommer dem riktigt nära, känna oss omfamnade av dem, som en älskad vän omfamnar den hon har kär. Det inre samtalet med dessa ödmjuka medvandrare – som alls inte står i konflikt med vår relation till Gud – är guld värt.
Jag har fått förmånen att måla flera av dessa heliga vänner och genom detta i någon mån kommit dem inpå livet. En av dem är den redan nämnda heliga Katarina, en annan den helige Franciskus. På denna Alla helgons afton överlämnar jag nu ordet till dem:
Gud har gett något till den ena och något till den andre, så att den enas brist ska var skälet till att ta sin tillflykt till den andre. (Dialogerna 148)
Hur korkat blinda är inte vi, som inte kan se, att med hatets svärd riktat mot våra medmänniskor dödar vi oss själva! (Ur brev till Karl V av Frankrike)
Franciskusbönen
Herre, gör mig till ett redskap för din fred.
Låt mig bringa kärlek där hatet råder.
Låt mig bringa förståelse där orätt har begåtts.
Låt mig skapa endräkt där tvedräkt råder.
Låt mig bringa sanning där villfarelse råder.
Låt mig bringa tro där tvivlet råder.
Låt mig bringa hopp där misströstan råder.
Låt mig bringa ljus där mörker råder.
Låt mig bringa glädje där sorgen råder.
O, Mästare, låt mig inte så mycket
söka att bli tröstad, som att trösta,
inte så mycket söka att bli förstådd, som att förstå,
inte så mycket söka att bli älskad, som att älska.
Ty det är genom att ge som man får.
Det är genom att glömma sig själv
som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta som man blir förlåten.
Det är genom att dö som man uppstår
till det eviga livet.