Damage to cultural property belonging to any people whatsoever means damage to the cultural heritage of all mankind, since each people make its contribution to the culture of the world. 

The Hague Convention 1954

 

Vid sidan av ikonmåleriet ägnar jag min tid åt målerikonservering och konsthistoria. Just nu arbetar jag med ikonen Jakobs stege i stort format, en av mina nya ikonkompositioner, som tillsammans med 14 andra ikoner ska ingå i en utställning i Jönköping i höst.

Men det som mest upptagit tankarna de senaste dagarna har varit den etiopiska ikonen och ett projekt jag och några kolleger försöker få till stånd i Etiopien med syfte att bidra till att rädda ett unikt kulturarv. Då det nu ser ut att kunna bli ett samarbete med World Monuments Fund, den organisation som står bakom de främsta internationella konserveringsprojekten i vår tid, ökar oddsen för att vi efter många års förarbete äntligen snart ska kunna komma till skott.

De etiopiska kyrkorna från 500- till 1800-talen inrymmer konstskatter av unikt och oskattbart värde, ett religiöst och kulturellt arv som, om inget görs, kommer att gå förlorat. Magnifika målningar på väggar och i tak, utförda i al secco på puts och i tempera på duk fäst vid vägg, är ofta i mycket dåligt skick och i akut behov av konservering. I Etiopien saknas den professionella kunskap och de ekonomiska medel som krävs för att ta sig an detta.

I jämförelse med andra bildkulturer är den etiopiska sakrala konsten på mur, duk och pergament starkt försummad. Bristen på kunskap om ämnet och på litteratur är stor och endast en handfull forskare har sedan mitten av förra seklet bedrivit studier inom detta fält. Detta är anmärkningsvärt inte bara med tanke på den enastående naivistiska och andliga skönhet denna konst kan uppvisa, utan också då den utgör en betydelsefull del av den afrikanska konsten och historien såväl som av världsarvet. Chagall, Matisse och många av de medeltida mästarna inom latinsk och bysantinsk konst skulle säkert ha stått med gapande mun inför den autentiska och alltigenom oförställda skönhet vi här möter. Den djärva behandlingen av linje, färg och form, den charmerande porträtteringen av Kristus, ärkeänglar och helgon, de fasansfulla skildringarna av Hades, gestiken, dramatiken och skaparglädjen väcker vördnad och förundran, gestaltar en för detta måleri artspecifik ikonografi och estetik.

Under längre vistelser och strapatsrika expeditioner i det etiopiska höglandet under åren 2002 till 2010, i jakt på kunskap om en internationellt sett närmast ignorerad bildkultur, har jag fått förmånen att få bekanta mig med denna konst. I egenskap av ikonmålare sedan mer än trettio år, målerikonservator och fristående forskare i bysantinsk och kristen orientalisk konst, har denna upptäcktsresa in i detta på många sätt främmande kulturella och andligt uråldriga landskap varit fascinerande och djupt berikande.

Men mötet med denna konst, exponerad i rundkyrkor byggda av lera och strå på öarna i Tanasjön, i murade kyrkor uppförda i så kallad aksumitisk stil, eller på putsade klippväggar i kyrkorum uthuggna ur stenen högt uppe i de tigrinianska bergen, har också förenats med stor sorg och eftertanke. Förvisso utgör denna en omistlig del av den afrikanska historien och världsarvet, men det är ett kulturarv i accelererande förfall. Konst från tidig medeltid fram till 1800-talet av oskattbart värde för såväl det etiopiska folket som världssamfundet står på spel.

Hur skulle det vara om några av de främsta svenska, franska eller italienska medeltida katedralerna med sina ovärderliga konstskatter stod och förföll på det sätt som man i dag ser ske i Etiopien? Och kan vi i den ”rika världen” med vårt kunnande och våra ekonomiska resurser på något sätt bidra till att detta förfall upphör? Ställd inför dessa frågor togs initiativet till Conservation in Ethiopia – a Pilot project, ett kulturellt biståndsprojekt och pionjärarbete med didaktisk målsättning, och vår förhoppning är att medel för genomförandet ska kunna säkerställas.

Det etiopiska folket lider av materiell fattigdom. Denna fattigdom fördjupas ytterligare om nu också dess kulturarv går förlorat. Projektets idé bygger på principen ”hjälp till själv-hjälp”, där den svenska insatsen så småningom skall lämna plats för ett kompetent och självständigt inhemskt ansvarstagande.

I november 2009 genomförde jag, tillsammans med målerikonservatorn Carmen Deas och byggnadsexperten Karl-Gunnar Olsson, Chalmers Arkitektur en förundersökning av Debre Selam Mika’el – en av de äldsta och mest spektakulära kyrkorna i Etiopien, belägen på Atsbiplatån i Tigrai, den nordligaste delen av landet, med målningar i stort förfall, preliminärt daterade till mellan 700- och 1000-talet, de äldsta (ännu) bevarade i landet. Konserveringen här har dock senarelagts till förmån för Yimrihane Kristos, en rikt utsmyckad fristående kyrka och ett palats uppförda in en stor grotta i Lastabergen, 42 kilometer norr om den berömda staden Lalibela och preliminärt daterade till 1100-talet (se detalj av muralmålning i fotot längst upp).

En organisation, benämnd The Swedish Society for the Conservation of the Ethiopian Cultural Heritage (SCECH), bildades 2011 för att samordna verksamheten. Bland dess målsättningar kan man läsa: ”Att med utgångspunkt från skilda professioner gemensamt och i samarbete med institutioner och kollegor i Etiopien verka för Conservation in Ethiopia – a Pilot project och utvecklingen av ett långsiktigt konserverings- och utbildningsprogram avseende vård och bevarande av äldre kyrklig konst och arkitektur i Etiopien.”

Om denna organisation och detta projekt, inklusive en populär presentation av vår förundersökning 2012 och workshops i Addis Ababa 2013 och 2015, kan ni läsa på vår hemsida. Via länken nedan kan ni här förutom vår charter och presentation av medlemmar under rubriken ”Information on the Yimrihane Kristos project” ta del av flera rikligt illustrerade artiklar om vår verksamhet.

Vi söker nu med ljus och lykta efter möjliga finansieringsvägar. Kanske någon anser att fattigdomsbekämpningen utesluter bistånd till projekt av det slag som här har skisserats. Men är inte detta ett tankefel? Bör man skilja kroppen från själen? Utan sin historia – där det fysiska kulturarvet förstås utgör en hörnsten – riskerar varje lands själ att utarmas. Vi hoppas att våra makthavare är kloka nog att förstå detta.

Sverige har sedan många år tillbaka givit ekonomisk bistånd till Etiopien. Med tanke på att projektet i lika hög grad handlar om utbildning av etiopier som om konservering och på sikt kommer att resultera i såväl nya arbetstillfällen som ekonomiska intäkter både lokalt och nationellt genom ökad turism, vore det väl en naturlig sak att SIDA bidrog till finansieringen av detta?

En ängel, tecknad med djärva penseldrag, visade sig för oss i Debre Selam Mika’el, och jag upprepar: Det etiopiska folket lider av materiell fattigdom. Denna fattigdom fördjupas ytterligare om nu också dess kulturarv går förlorat.

(Större delen av denna artikel är saxad ur en längre benämn “Debre Selam Mika’el – ett kulturellt biståndsprojekt”, publicerad i tidskriften Signum 2011.)

Länk till SCECH och The Yimrihane Kristos project: http://www.conservationinethiopia.org/?page_id=2