Det fysiska, biologiska livet är i den troendes ögon ej blott och bart en naturnödvändighet. Enligt henne är skapelsen och materien i sig buren av det mirakulöst förtätade. Dess bländande skönhet och hisnande djup, alla dess underliga substanser och energikonstellationer, som oupphörligt sluter sig samman, modelleras och besjälas, som glödande framträder i form, färg och rörelse, fascinerar, fängslar.
Naturens i animaliska och vegetabiliska skepnader skiftande arter, särpräglade individer och intelligenser, för att inte tala om människorna själva, med deras skilda personligheter, utseenden, temperament och karaktärsdrag, framstår som något helt magnifikt, storslaget. Hela detta verk andas en hemlighetsfull lyskraft. Laddat med allvar och insvept i gåtfull, dynamisk spänning, pekar det ständigt utöver sig självt, mot dess urbild.
Materiens yttre skepnad, dess fulländade sensualism och oändliga mångfald av taktila och estetiska värdeskalor vittnar, i dess absoluta precision och självklara perfektion, om det högsta sköna och goda, om det för tanken svindlande, fördolda och oåtkomliga, det bortom tidens och begreppens kategorier absoluta Mysteriet. Denna materiens fullhet och briljans är ett verk av den Osynliges hand, en mäktig ikon, som avspelar rikedomen hos den Evige, frambringad av den Gud Jesus har lärt oss kalla vår Fader i himlen.
Enligt kristen uppfattning är allt det vi här möter förutbestämd skapelse, materialiserad nåd, förkroppsligad skönhet, godhet och ändamålsenlighet djupast sett framställt ur intet – ex nihilo – i kraft av Guds skaparande, genom en omnipotent kreativ akt som övergår allt förstånd.
Denna gudabenådade världsbild, där skapelsens mångfald – med människan i centrum – framstår som en levande ikon i ständig tillblivelse adresserad från Gud till mänskligheten är ett storartat uttryck för den oändliga rikedom av godhet, kraft, ljus och mening och olika slags värdeskalor som finns i djupen av Guds vishet, något vi alla mer eller mindre har erfarenhet av. Minnet av en lång promenad en sommardag när tiden står still och allt är obeskrivligt vackert, eller när vi ser ett foto av en vän eller anhörig som i vårt inre framkallar en levande bild av dennes ansikte, blick och leende delar vi. Och var och en av oss kunde nu lägga till mängder av sådana gudabenådade ögonblick i livet som – rätt förstått – bekräftar att världen är Guds ikon.
Denna av Guds skapande energi genomsyrade världsbild – som i förlängningen inkluderar kulturen och det mänskliga projektet genom seklerna – står inte i motsats till den mer torftiga men hårdlanserade evolutionsläran. Som ensamstående världsbild betraktad saknar denna dock identitet och annan mening än att alla varelser av någon märklig anledning under en följd av många millioner år mer eller mindre utvecklas och anpassar sig för att överleva, vilket förstås är något i sig gott. Hur fisken i vattnet lyckas anpassa sig till torra land när den fortfarande är kvar i vattnet har jag dock aldrig begripit och inte heller hur vissa marklevande djur med tiden kan anpassas till luften, få vingar och börja flyga har jag – arme humanist och hönshjärna – dock heller aldrig förstått.
Helt klart är evolutionen fascinerande och en del av den naturlagsbundna metod Gud tagit i bruk vid sin skapelse. Men denna teori ger dock inte någon förklaring till existensen på ett djupare meningsfullt sätt. Och jag blev lätt illamående när jag häromdagen såg ett tv-program om evolutionen där man gång på gång talade om ”apan inom oss”.
Att inskränka oss människor till att bara vara högre stående djur är ett allvarligt tankefel och skapar en både förenklad och banaliserad bild av vad en människa är. Att det finns en rad fysiologiska likheter mellan oss och djuren är charmerande och en del apor är ju extremt söta, skojiga och framför allt viga. Men låt för allt i världen apan få fortsätta vara fullt ut apa även om den evolutionärt griper tillbaka på någon tidigare varelse och människan fullt ut vara människa! Gud älskar och respekterar alla varelser han skapat för vad just de är. Alla har sitt egenvärde och är var och en ämnade att vara på sitt bestämda sätt. Trots vissa bestickande likheter på ett biologiskt plan och i beteende, inte sällan komiska – som när jag och apan skalar banan – råder det ur andlig och intellektuell synpunkt en existentiell avgrund mellan djuret och människan.
Enligt kristen verklighetsuppfattning är detta helt enligt Guds vilja. Som mänskliga gestalter och personligheter står vi långt ifrån djuret men nära Gud. Om detta ska en senare artikel med utgångspunkt från ikonen Kristi förklaring – transfigurationen – handla.
