Mama Helena och work in progress på Anafora

Efter 28 år återsågs vi igen, jag och Helena Nikkanen, min gamla lärare i ikonmåleri, en mycket lycklig händelse, och det skedde i den egyptiska öknen. ”Det är änglarna som fört oss samman”, sade hon, och är själv något av en ängel, en mycket kramgod sådan och tillika ytterst begåvad och meriterad inom området ikonmåleri och ikonkonservering.

1. Helena Nikkanen och en av Anaforas systrar
Helena Nikkanen tillsammans med en av Anaforas systrar. Foto: Lars Gerdmar

Detta hände förra året då jag var i Egypten under fem månader för studier av koptiskt ikonmåleri. Min bas var Anafora Retreat Farm, ett internationellt och ekumeniskt centrum och en underskön, andlig oas belägen i öknen ca sju mil norr om Kairo i Wadi el Natrun, det område där flera av de äldsta och mest namnkunniga egyptisk-ortodoxa klostren är belägna. På Anafora samlas människor från världens alla hörn och betydelsen av ordet anafora är ”att lyfta upp”. Det är en på många sätt fantastisk plats som det finns mycket att säga om och jag ska återkomma till detta i en ny artikel.

7. Anafora
Anafora Retreat Farm. Några av gästbostäderna, byggda i nubisk stil. Foto: Lars Gerdmar.

Senast vi sågs var 1985 på Nya Valamo kloster i Finland där jag för Helena studerade ryskt ikonmåleri. Hon var här under många år chefskonservator vid det av finska staten inrättade konserverings-centrum som kommit till med anledning av den unika samling ryska ikoner som förts hit från det legendariska Gamla Valamo kloster i Ryssland. Jag hade antagits som privatelev till den berömde i Paris boende ikonmålaren Leonid Ouspensky (1902–1987), ansedd som 1900-talets främste företrädare för den klassiska ryska stilen från 1400- och 1500-talet. Men plötsligt meddelade han återbud på grund av försämrad syn – han var då redan till åren kommen – och hade nu vänligheten att istället skriva till sin tidigare elev Helena och be henne att anta mig som elev. Så erhöll jag av henne den undervisning Ouspensky inte längre var i stånd att ge.

Helena Nikkanen har som pensionär flyttat till Anafora och undervisar här några av de 19 nunnor som hör till platsen i ikonmåleri och då förstås i den koptiska stilen. Och  vid sidan av detta arbetar hon även med konservering av äldre koptiska ikoner som finns i de närbelägna klostren från tidig medeltid.

2. Färdigmålade nischer med händelser ur evangelierna
Främre delen av den nya kyrkan på Anafora. Sju fullbordade målningar i nischer som ingår i det omfattande bildprogram som här är under arbete. Foto: Lars Gerdmar.

Vår tid tillsammans blev till ett fortgående och berikade seminarium om allt som rör ikoner, i synnerhet de koptiska, och vi företog också resor tillsammans för att studera detta i Kairos medeltida kyrkor och då även en oförglömlig sådan till Monastery of Saint Antony at the Red Sea, vars enastående bildprogram från 1200- och 1300-talet jag i en senare artikel ska kommentera.

3. Bröllopet i Kana
Bröllopet i Kana. Foto: Lars Gerdmar.

Jag har tidigare presenterat Isaac Fanous, ansedd som den moderna koptiska ikonens mästare. Men det som här lärs ut av Helena, eller Mama Helena, som man kallar henne på Anafora, är ett ikonmåleri som närmare knyter an till det äldre, klassiska koptiska. Det är ett intressant projekt där hon undervisar systrarna med hjälp av vackra foton av koptisk ikonkonst och handleder under work in progress i ett förtroendefullt och mycket charmigt samspel mellan lärare och elev. Det arabiska ordet mumkin, som betyder kanske, återkommer ofta, och man skulle kunna kalla hennes pedagogik på Anafora för mumkin-pedagogiken.

5. Syster Hanuna under arbete med trumpetande ärkeänglar
Syster Hanuna under arbeta med ärkeänglarna i den stora absidmålningen: Den tronande Kristus i himlen, vördad av de 24 äldste och ärkeänglarna. Foto: Lars Gerdmar.

Denna präglas av den varliga och lyhörda lärarens respekt för elevens personliga talang och möjlighet att utifrån givna grunder modigt söka sig fram till ett eget och autentiskt konstnärligt uttryck. ”Mumkin… lite mer rött i den där färgen”, eller ”skulle mumkin… ärkeängelns huvud inte böjas lite mer nedåt”, för att uttrycka större vördnad och ödmjukhet inför Kristus? Förstås blir resultatet av ett projekt av detta slag inte från början mästerligt. Men med denna metod blir det alltigenom autentiskt och därmed intressant och kommunikativt, och man kan se hur kompositioner av motiv och porträtt i de tidigare gjorda målningarna i de senare blir alltmer säkra och övertygande. Estetiskt möter vi här som i allt koptiskt ikonmåleri en innerlig naivism på hög andlig nivå. Och jag anser att det Helena Nikkanen här lär systrarna, som för vidare en urgammal koptisk tradition och samtidigt är nyskapande och personlig, är väl så intressant som de i Egypten numera ständiga, närmast pastischartade upprepningarna av den nya stil Fanous har initierat.

4. Jesus driver ut demonerna
Jesu utdrivande av demoner, som far in i grisar, som störtar sig i havet. Foto: Lars Gerdmar.

Man är nu i färd med det fleråriga projektet att utsmycka den nya, stora kyrkan med ikoner i muralmålningsteknik (se illustrationerna ovan), ett omfattande bildprogram som genomförs både interiört och exteriört. Invändigt ägnas det åt Jesu liv, med motiv ur såväl berättelserna om hans liv, som hans under och kraftgärningar. I absiden längst fram i kyrkan avbildas i stort format Den tronande Kristus i himmelen – Pantokratorvördad av de 24 äldste och ärkeänglar med utgångspunkt från Uppenbarelseboken. På utsidan av kyrkans ska så småningom i en lång rad ännu tomma nischer gamla testamentets händelser gestaltas.

Jag har själv av Helena och bishop Thomas, platsens grundare och andlige ledare, blivit ombedd att återvända när de stora nischerna på kyrkans utsida ska målas för att här utföra några av mina egna gammaltestamentliga motiv: Jakobs stege, Abrahams offer och Den rättfärdiga Rut. Detta ser jag mycket fram emot och då också att få återse min kära syster i Kristus och kollega och fortsätta det spännande tankeutbytet om de heliga ikonerna.

Vi går nu snart in i Stilla veckan. På Långfredagen återkommer jag med en reflektion kring Jesu död och ikonen Nedtagandet från korset och på Påskdagen med ytterligare en kring uppståndelsemotivet, där vi ser hur Kristus i en dramatisk scen räddar Adam och Eva – representanterna för mänkligheten – ur dödsrikets mörker och förgänglighet.

Ikonens simultan-kapacitet – de avbildades samspel iscensatt

Genom historiemåleriets berättarteknik skildras övergripande teman fokuserade i enkla, ofta starkt förtätade episoder. När denna form av bildberättande är som bäst kan det iscensatta dramat gestaltas på ett koncentrerat och mycket gripbart sätt.

I det antika dramat iscensattes de diktade gudarnas historia och värld på ett bildmässigt sätt. Detta avspeglas bland annat i de berömda romerska målningar vi finner i Pompeji. De fresker vi här möter är präglade av den klassiska mytens berättarteknik, en kompositionsmetod som kom att få stor betydelse också för ikonkonsten. De iscensatta gestalternas förhållande till varandra i egenskap av aktörer av olika rang i det drama som utspelas, följer en inre logik och dramaturgi, som i enstaka lysande och välkomponerade ”schackdrag” förmedlar hela berättelsen.

1. Abrahams offer
Abrahams offer. 50 x 41 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Talesättet att ”en bild kan säga mer än tusen” ord passar bra in på denna metod. I förhållande till den skrivna eller återberättade historien, utspridd över den tidsrymd den långa raden av ord och meningsbyggnader tar i anspråk, är den icke rörliga bilden, såtillvida att denna simultant kommer betraktaren till del, överlägsen ordet. När man läst en berättelse till hälften har man inte sällan glömt bort det mesta av det som föregick. Och när läsningen når slutet återstår ofta bara det som man tyckte var särskilt intressant eller vackert och därför fortfarande behåller i fräscht minne. Bilden i dess ovan nämnda bemärkelse kan förmedla de skilda delarna av berättelsen parallellt. Inom ramen för den bild eller bildsvit vi har framför oss hålls berättelsens ingress, sammanhang, höjdpunkt och sensmoral samman på ett sätt som ofta överträffar vad man i det verbala mediet genom tusen ord söker förmedla.

2. Detalj. Abraham
Den bekymrade Abraham vädjar till Gud om att få slippa utföra detta hemska offer.

Inom ikonkonstens historiemåleri ser vi samtidigt huvudpersoner, bipersoner och identifikationspersoner iscensatta i den miljö där händelsen utspelas, avbildade i ett samspel där komposition, dramaturgi, gestik och karaktäristik parallellt förmedlar hela historien. Allt sker simultant och utspelas inför våra ögon på ett koncentrerat och appellerande sätt. Att ikonmotiven är så utformade att betraktaren själv kan träda i dialog med det avbildade, kan i detta sammanhang också bidra till en känsla av delaktighet, att hon kan uppfatta sig som medaktör i dramat.

3. Detalj. Isak
Den lycklige, intet ont anande Isak, har bundit ris till rygg och upptäckt en get.

När vi ser Intåget i Jerusalem, ser vi hela Palmsöndagens händelse: såväl Kristus ridande på åsnan och de tolv apostlarna, som Jerusalem och den stora hopen av barn och vuxna som med palmkvistar i händerna hälsar Messias som Israels konung. Detsamma gäller Jesu födelse, där vi ser Maria efter förlossningen och den gamle Josef, krubban, åsnan och oxen, såväl som kvinnorna i färd med att tvätta det lilla Jesusbarnet och de tre vise männen på väg till Betlehem. Allt det vi ser i konstartens långa rad av motiv ur gamla och nya testamentet sker simultant, så att vi kan uppleva förloppet i varje enskild händelse utspelas inför våra ögon, leva oss in i denna, meditera över dess innehåll och betydelse, de personer som var för sig här förekommer och vad som sker i samspelet dem emellan. Denna reflektion inför ikonen berikar vår förståelse av den kristna verkligheten och ger oss möjlighet att delta i de händelser vi möter, få en personlig erfarenhet av dessa, liknande den de människor fick när de en gång skedde.

5. Detalj. Geten
Den stolte geten, som snart också Abraham kommer att se.

Ett tydligt exempel på simultant berättande är kompositionen av ett av de nya ikonmotiv jag har skapat:  Abrahams offer, som illustrerar denna artikel, den kända händelse ur gamla testamentet där Gud sätter Abraham på prov (1 Mos 22:1-13). En patriark, en gosse, en get och en ängel är i denna ikon dramats aktörer. Här utspelas de olika delarna av berättelsen samtidigt. Så kan vi se vad huvudpersonerna: Abraham och Isak gör och samtidigt bipersonerna: ängeln och bocken. Alla är iscensatta och avbildade i samspel där komposition, dramaturgi, gestik och karaktäristik parallellt förmedlar historien.

Abraham är beredd att offra sin son, men vädjar till Gud om att få slippa göra detta. Isak bär på ryggen det ris som vid sidan av veden, som ännu inte lagts upp, ska brännas på altaret. Glatt ropande springer han mot bocken, som stolt tittar fram ur en bergsskreva där den i läglig tid kommer att fastna med sina horn i ett törnbusksnår. Under trädet i bakgrunden står Herrens ängel mycket allvarlig och bevakar det som sker. Och en skarp stråle från Herren i himlen ger honom signal om att gå till handling.

4. Detalj. Ängeln
Ängeln – Guds agent – redo att ingripa när Abraham har blivit nog prövad.

På detta drastiska sätt prövade Gud patriarkens tro, en prövning helt exklusiv för Abraham, på väg att bli stamfader till Guds folk Israel.

Vid sidan av ikonkonstens skilda former av realism och symbolik och de rika uttrycksmedel av linjer, färger, former och ljusmåleri, som i någon mån i tidigare artiklar beskrivits, ingår alltså i dess bildspråk också den simultana förmågan att gestalta och berätta.

Med tanke på detta och ikonernas uppgift att vid sidan av Bibel och predikan på ett synligt sätt levandegöra den kristna uppenbarelsen, vore det en stor glädje om församlingarnas ansvariga förstod att inte bara budgetera för orgel och ljusbärare och annat för gudstjänsten väsentligt, utan även för införskaffande av heliga bilder. Apropå vår tids ordrika men bildfattiga gudstjänstliv tål detta att fundera vidare på.

Vi tror ju på den Gud som genom Jesus Kristus blivit synlig och det är därför till stor fördel om Guds ord och bild i liturgin kan samverka. En större ikon av Förklaringen, Uppståndelsen, Himmelsfärden eller Jakobs stege (not 1), en ikonsvit eller ett målat altarskåp berikar kyrkorum och gudstjänstliv och ger besökaren tillfälle att på ett meningsfullt och entusiasmerande sätt stå i synligt förhållande till trons verklighet.

 

Not 1. Jakobs stege är ytterligare en av de nya ikonkompositioner jag har skapat. I den tolkning jag gjort av händelsen i ljuset av det nya testamentet hänsyftar denna ikon också på Jesus och Treenigheten. Det vore en underbar sak att i stort format, låt säga 150-200 cm hög, få måla denna ikon för en kyrka eller ett kapell. Här länk till denna samt kommentar: http://larsgerdmar.se/Jakobs-stege

 

 

En nunna och en påve – två nutida ikoner

Moder Teresa av Calcutta och påven Johannes Paulus II är var och en på sitt sätt ikoner – trovärdiga  Guds avbilder – som för sina ord och gärningar av många blivit älskade som personer och som andliga förebilder och ledstjärnor i mycket realistisk mening.

Vid ett och samma tillfälle hade jag glädjen att få se båda två. Jag hade fått ett stipendium för att 1989 studera senmedeltida sakral konst i Italien och spenderade flera månader där för att på plats i kyrkor och museer lära mig mer om de stora mästarna Duccio, Giotto och Cimabue och andra samtida italienska konstnärer, framför allt genom närstudier av deras måleriteknik.

1. Moder Teresa, porträtt
Den saliga Moder Teresa av Calcutta (1910-1997), en varmt lysande stjärna på den andliga himlen. Fotograf okänd.

Påsken firade jag i Rom och här visade sig då ett katolsk internationellt ungdomsmöte pågå med över en million deltagare. På skärtorsdagskvällen var det Big gathering with the Pope på Petersplatsen, med spektakulär ljussättning av Peterskyrkans fasad och den maffiga terrassen framför, stor blåsorkester och gospelkörer. Stämningen var hög och aftonen ljum och det vidlyftiga torget, såväl som hela Via della Consiliazione, som leder upp till denna plats, var packade med människor från alla världens hörn. Allt inleddes med att påven hand i hand med Moder Teresa gjorde entré till allas jubel, båda med breda leenden på läpparna – en obetalbart charmerande och gripande syn som jag aldrig kommer att glömma. Och jag kunde inte låta bli att tänka att detta – om det nu inte varit fråga om en nunna och en påve – hade blivit århundradets par!

Moder Teresa visade med hela sin gärning och sitt övertygande exempel, det självuppoffrande arbetet med de fattigaste av fattiga i Calcutta – där hon i de döende spädbarnen på gatorna såg Guds heliga ansikte – och grundandet av Missionaries of Charity, idag en orden med tusentals systrar verksamma i framför allt de stora städerna  världen över, på vad det radikala, kristna kärleksbudskapet kan få för konsekvenser för dem som tar detta på allvar. 1979 erhöll hon Nobels fredspris, och hennes välkända, prövade och milt strålande ansikte, med den starka blicken och leendet talade för sig självt.

2. Moder Teresa, med litet barn
En profet och självuppoffrande modersgestalt med ett av sina många älskade barn i famnen. Fotograf okänd.

På besök i Addis Abeba har jag flera gånger fått förmånen att tidigt på morgonen fira mässa tillsammans med the Sisters of Charity, alldeles innan de i Moder Teresas efterföljd gett sig ut för att ta sig an de fattigaste av fattiga, som i denna stad är många. Den känsla av realistisk kärlek och ömhet som präglar dessa gudstjänster i Addis Abeba med dess kärnfulla predikningar, såväl som systrarna själva – redo att visa barmhärtighet – är djupt imponerande och tankeväckande. Moder Teresa var inte bara den äkta kärlekens sändebud, utan samtidigt i hela sin uppenbarelse en profet, som med sin höga moral och radikalitet tydligt pekade på de brister vi människor rår för och bör göra något åt. Kristi kärlek tvingar oss (2 Kor 5:14-15) är bevingade ord förknippade med henne och hennes medsystrar – ett memento för alla som vill kalla sig kristna, ställda inför den andliga och materiella nöden i världen, den förra inte minst påtaglig i dagens sekulariserade Sverige.

Det som särskilt fascinerat mig med påven Johannes Paulus II var hans personalism och stora kärlek till konsten. Det senare tog sig bland annat uttryck i ett underbart brev till konstnärerna, publicerat 1999. Detta är något av det bästa och vackraste jag läst om konsten, där han på ett skarpsinnigt och djuplodande vis filosoferar kring detta spörsmål. Via länk nedan kan den som själv önskar läsa detta.

3. Påven JP II och Sofia
Den helige påven Johannes Paulus II (1920-2005) hand i hand med Sofia – här representant för personen i vardande.  Detalj ur ikon målad av Lars Gerdmar. 43 x 32 cm.  Johannes Paulus II:s pastoralcentrum i Stockholm. Foto: Mattias Piltz.

Här några saxade citat från denne påve och professor i filosofi där han bl a ställer den kristna personalismen mot utilitarismen:                    Hela världen av skapade personer hämtar sin egenart och sitt naturliga företräde i förhållande till tingens (icke-personernas) värld ur den särskilda likheten med Gud. […] Budet [”Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv” Luk. 10:27, min anm.] talar om kärlek med avseende på personer, medan utilitarismens princip visar på välbehaget såsom grundval inte endast för handlandet utan också för normering av handlingar. […]  Personen är ett sådant gott, med vilket nyttjandet inte passar ihop, ett gott som inte kan användas som medel för att uppnå ett mål. […]                                                                                                                                    Till personens struktur hör det inre, vari vi återfinner det andliga livets grundämnen, vilket tvingar oss att erkänna människans andliga natur. Därför äger personen en för henne kännetecknande andlig fullkomlighet. Denna fullkomlighet avgör hennes värde. […]                                                  Kärleken i dess fulla mening är en dygd och inte bara en känsla. […] Kärleken som dygd lever i viljan genom sin inriktning på personens värde – viljan är alltså källan till det bejakande av personen som genomsyrar alla reaktioner, upplevelser och över huvud taget hela beteendet. Ur hans bok Kärlek och ansvar. Etisk studie.

Porträtt av en andlig tungviktare, med lejonpannan och de faderliga, mycket sympatiska och skarpsinniga anletsdragen. Foto: Mattias Piltz.
Porträtt av en andlig tungviktare, med lejonpannan och de faderliga, mycket sympatiska och skarpsinniga anletsdragen. Foto: Mattias Piltz.

Inför det stora Birgittajubileet 2003 fick jag på beställning av de svenska lutherska och katolska kyrkorna privilegiet att måla en ikon av den heliga Birgitta till denne älskade påve, som under högtidliga former överlämnades som gåva till honom i Peterskyrkan (via länk nedan kan man se hur det gick till, och via ytterligare länk ikonen som sådan).                                                                                                                                 Och för bara några år sedan fick jag på biskop Anders Arborelius uppdrag glädjen att inför samme påves saligförklaring måla en ikon också av denne. Jag valde att då avbilda honom hand i hand med flickan Sofia, som i denna ikon gestaltar personen i vardande. I en senare artikel har jag tänkt närmare kommentera detta motiv.

Påvens brev till konstnärerna: http://w2.vatican.va/content/john-paul-ii/en/letters/1999/documents/hf_jp-ii_let_23041999_artists.html

Ikonöverlämnande i Peterskyrkan (skrolla ned på sidan): http://larsgerdmar.se/Utsmyckning-av-kyrkor-och-kapell

Birgittaikonen till påven samt kommentar till detta motiv: http://larsgerdmar.se/Heliga-Birgitta-av-Vadstena

Teologi i färger – om ikonens symbolik

Dogmerna grönskar och blommar i den dunkelt, dovt lysande purpurröda – betecknande det gudomliga – och djupaste blått, som kromatiskt stegras mot allt livligare färgklang – symboliserande det mänskliga – dränkta i påskens glädjerika ljus. Det majestätiska, varmt gyllene i Jesusbarnets ena mantel kontrasteras mot det blekvita i den andra, som tonalt, entusiasmerande övergår i allt klarare vitt, strålar och slår blixtar, förkunnar den härlighet Jesus – gudsmänniskan – ger som gåva till Guds söner och döttrar, allt detta sanna, sköna och goda som av evighet tillhör honom, som  blir en del av våra liv, till andlig mognad på djupet – en lek med ord om färger och ljus som illustrerar en betydelsefull aspekt av ikonens symbolik.

1 Maria i bebådelsen
Detalj ur Bebådelsen. Ikon målad av Lars Gerdmar. 40 x 32 cm.  Foto: Bo Wiberg

Ikonens sammansatta realism har i tidigare inlägg i någon mån berörts. Den synliggör och återberättar det kristna dramat med fokus på de personer som här förekommer. Men lika viktigt inom denna konst är den symbolik med vilken samma drama uttolkas och förklaras.

Ordet symbol, av grekiskans symballein, kasta samman, sammanfoga är för denna konst central. En separat icke-föreställande form, eller den konkreta form som bildas av en persons kroppsspråk, en viss färg, en talande gest eller en medveten placering av personerna sinsemellan i ett motiv eller en motivsvit, äger här i olika hög grad symbolisk betydelse. Tillsammans ger den skiftande användningen av symbolen som uttrycksmedel i de skilda motiven den rikedom på innebörd, det sammanfogade djup och den dynamiska spänning mellan det tillfälliga, direkt uppenbara och det tidlöst sammansatta, som är ett av konstartens främsta kännetecken.

1 Maria i bebådelsen, närbild
Maria gömde och begrundade Ärkeängelns budskap i sitt hjärta.

En betydelsefull del av denna symbolik är färgsymboliken. Den kan också kallas encyklopedisk symbolik, detta då de symboliska färgerna inbegriper en så omfattande och djupgående teologisk reflexion att det skulle behövas ett helt bibliotek för att fullt ut göra dem rättvisa. Denna aspekt av ikonens uttrycksmedel – teologi i färger – som i en kort blogg bara kan antydas, gestaltar en sammansatt och mystisk teologi, som på ett djupt verklighetsförankrat och appellerande sätt bryter gränsen för den ensidigt materiella förklaringen av livet, besvarar frågor av existentiell och identitetsskapande betydelse för vem jag är som person och evighetsvarelse, alltmer förenad med Gud.

Med dogmer – de kristna trossanningarna – menar vi de korta lärosatser som på ett kärnfullt och uttömmande vis sammanfattar trons innebörd. Ordet dogm har i dagens språkbruk på oförkänt sätt ibland fått negativ klang. Men inget kan vara mer missvisande. Dessa dogmer är resultatet av ett imponerande, kollektivt tankearbete av en rad skarpsinniga teologer, vars reflexioner – i likhet med filosofernas kring andra av livets väsentliga spörsmål – har bidragit till att skapa en fast och väl argumenterad grund för den kristna tron.

Kristus Pantokrator
Detalj ur Kristus med den brinnande blicken. Han är sann Gud och sann människa. Ikon målad av Lars Gerdmar. 15 x 12 cm. Foto: undertecknad.


Under de sju stora ekumeniska konsilierna, som samlade representanter från hela dåtidens kristenhet, fastställdes dogmerna som officiell doktrin. Och det var under dessa både andligt och intellektuellt mycket kreativa århundraden, från början av 300-talet till slutet av 700-talet, den trosbekännelse som alltjämt omfattas av såväl de ortodoxa och katolska som protestantiska kyrkorna kom till, och en lång rad andra för det andliga livet betydelsefulla doktriner.

De symboliska färgerna – som alltså står i dynamiskt samspel med den realistiska framställningen av det kristna dramat och det övergripande bildspråket av linjer, färger och former – förekommer uteslutande vid framställningen av Kristus och Guds moder Maria. Då vi betraktar dessa färger, vad de i sig är bärare av och vad som sker i samspelet dem emellan, förklaras några av trons hemligheter. Här kan nu bara i få meningar detta förklaras, medan den teologiskt bevandrade vet att hyllmeter av kvalificerad teologi av giganter som Ireneus, Athanasius och Augustinus, för bara nämna några, har ägnats åt att på det mest fascinerande och djuplodande sätt reflektera över detta – insikter i det kristna mysteriet som i allt ryms inom nämnda encyklopediska färgsymbolik.

Nu sägs därför bara att den röda färgen i porträtten av Kristus betecknar det gudomliga, och allt det vi och teologerna kan säga om Gud och det gudomliga inryms i denna färg, så att det röda på ett symboliskt sätt kommer att betyda allt detta. Och på samma encyklopediska vis är det med Kristi blå färg, som symboliskt inrymmer allt vi kan säga om det mänskliga, förstått i bemärkelsen den av Jesus frälsta och gudomliggjorda människan.

Kristus Pantokrator
De symboliska färgerna rött och blått, för Kristi gudomliga och mänskliga naturer.

Den människoblivne guden – Jesus från Nasaret – är sann Gud och sann människa. Och i det porträtt som här reproduceras, som i de flesta andra av honom i de många händelser ur evangelierna som ingår ikonens motivkrets, bär han en röd undermantel – det gudomliga – och en blå övermantel – det mänskliga. För Maria, Guds moder, gäller det omvända. Färgsymboliken här korresponderar visserligen med den Kristus-röda färgen. Men Kristus är till naturen av evighet Gud, medan Maria genom den helige Ande blivit gudomliggjord, iklädd det gudomliga. Och tillsammans med henne blir vi i förening med Kristus genom sakramenten iklädda samma Maria-röda. Maria är alltid människa – den blå färgen – men har, genom att bejaka Guds vilja att födas genom henne och den helige Ande blivit ett med honom – den röda färgen. Och när vi som hon säger ja till Guds erbjudande och i tro mottar de kristna mysterierna – sakramenten – återupprepas Guds födelse i människan, förenas vår mänskliga natur med den gudomliga naturen för evigt.

Den strålande vita färg Jesus bär i motiv som Kristi förklaring och Uppståndelsen, såväl som i de många olika typerna av ikoner som avbildar Maria med Jesusbarnet – som i Ömhetens Gudsmoder på fotot här uppe i vänstermarginalen – här matchat med den konungsliga, gyllene färgen, betecknar den förhärligade Kristus, såväl som den härlighet och kungliga värdighet vi som Guds barn i andlig bemärkelse genom bönen och de kristna mysterierna i gemenskap med honom får del av.

Dessa kortkorta kommentarer av det teologiska innehållet i ikonens färgsymbolik hoppas jag åtminstone ger en antydan om vad som ryms inom denna.

Här länkar till två  ikonmotiv där denna symbolik spelar stor roll: http://larsgerdmar.se/Kristus-med-den-brinnande-blicken http://larsgerdmar.se/Omhetens-Gudsmoder

Skönheten skall frälsa världen – ikonens mening och mål

När vi talar om ikonen och dess bildspråk talar vi om skönheten. Skönheten, eller det sköna, är inom denna konst ett nyckelord. Den är här både medel och mål, det för själen synliga och gripbara, såväl som målet för dess strävan.

Sofia, som i barnets lekfulla gestalt, hand i hand med den älskade påven Johannes Paulus II, här representerar personen i vardande – en bild av den gudomliga skönhet som bor i varje människa. Detalj ur ikonen ”Beatus Ioannes Paulus P.P. II”, målad av Lars Gerdmar. Foto: Mattias Piltz
Sofia, som här i barnets  gestalt, hand i hand med den älskade påven Johannes Paulus II,  representerar personen i vardande – en bild av den gudomliga skönhet som bor i varje människa. Detalj ur ikonen ”Beatus Ioannes Paulus P.P. II”, målad av Lars Gerdmar. Foto: Mattias Piltz

Den som älskar ett barn, en god vän, sin medmänniska, mannen, hustrun eller fröken i skolan, sitt husdjur, sig själv eller sitt land. Och den som har fått förmånen att botanisera i bildkonstens, musikens eller litteraturens världar, som efter en lång skogspromenad och ett trefaldigt finskt bastubad på bastutrappan i sommarens skymnings-ljus njutit av en kall öl och blickat ut över den spegelblanka havsviken, mellan aspträdens lövverkssiluetter sett den ljusa nordiska kvällshimlen smeka de fullmogna vetefälten och de friska, gröna, nästan självlysande vassruggarna vid strandklipporna, hört hackspetten sluta hacka och näktergalen slå sin drill, vet något om skönheten.

Den som har sett skönheten leka, mogna och åldras, utbytt tankar med henne och tagit henne till sitt hjärta, hävdat hennes frihet och okränkbara rättigheter och tittat djupt in i hennes ögon, har svårt att glömma henne.

Redan de skolastiska filosoferna menade att det sanna är lika med det sköna och det goda och omvänt. Och när Fjodor Dostojevskij, en av den ryska realismens portalgestalter, säger att skönheten skall frälsa världen, talar han om skönheten i denna djupt humanistiska och andliga mening. Skönheten är förenad med kärleken, så att man med kärlekens öga kan se henne, med sitt förnuft och sina själsförmögenheter kan mäta det omätliga och med blick för det sköna bli varse kärlekens kropp – det heliga Du som bor i alla, som är alltings källa, existens och mål.

"Skönheten skall frälsa världen". Detalj ur Korsfästelsen. 37 x 31 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Fot: Bo Wiberg.
”Skönheten skall frälsa världen”. Detalj ur Korsfästelsen. 37 x 31 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Fot: Bo Wiberg.

Gud är kärlek och skönheten är kärlekens inkarnation. Tillsammans med fantasin och intellektet är skönheten ett barn av visheten, Guds vishet, som är en del av det människoblivna Ordet (jmf Joh 1:1-14). Det gudomliga och kosmiska Ordets skönhet är som en mäktig skyddsängel, som även i människans mörkaste stunder och djupaste förnedring, när hoppet hukar och vidrigheten ler, pekar på det värdebeständiga sanna och goda. De som inte känner skönheten eller har glömt bort henne, nonchalerar eller, än värre, förtrampar henne. Det är denna gudomliga skönhet, inkarnerad i var och en, militanta fundamentalister, antisemiter och främlingsfientliga av mer eller mindre inhumant slag på grund av religiösa och politiska vanföreställningar inte förmår se och än mindre respektera.

Inför ikonen utsätts betraktaren för skönheten, heligheten, renheten och godheten i dess mest briljanta och omedelbara skepnader. Detta sker i vetskap om att människans erfarenheter också av dess motsatser öppnar hennes ögon. När Jesus – själv mönsterbilden för den sanna ikonen – talar om liljorna på ängen för att öppna våra ögon mot den skönhet som bor i människan, bortser han medvetet ifrån att ge denna komplimang i relation till vad hon gör eller lyckas åstadkomma här i livet (Matt 6:28-29). Och när han berättar om den barmhärtige samariten, som förband såren på den misshandlade man som kom i hans väg, talar han om insikten om samma skönhet, och de konsekvenser mötet med denna får om vi rätt förstår att värdera den (Luk 10:30-37).

Den strålande och odödliga skönheten. På förklaringsberget visar Kristus sin gudomliga natur som han har förenat med vår mänskliga. Detalj ur Kristi förklaring. 61 x 45 cm.  Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.
Den strålande och odödliga skönheten. På förklaringsberget visar Kristus sin gudomliga natur som han har förenat med vår mänskliga. Detalj ur Kristi förklaring. 61 x 45 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Jesus är lika skön vid sin ångest i Getsemane, när han står inför Pilatus, hånas, gisslas och bespottas, som en brottsling avklädd all mänsklig och gudomlig värdighet bär korset han senare lider och insomnar på, som när vi ser honom på förklaringsberget, vid uppståndelsen och himmelsfärden. Allt detta skildras i ikonkonsten med blicken fäst på skönheten i dess absolut heliga och värdebeständiga tillstånd.

Med detta sätt att förkunna skönheten, som är lika älskvärd i livets ljusa som nattsvarta lägen, gestaltar ikonerna något vi alla har mer eller mindre erfarenhet av: den personliga och eviga skönheten, som vi kan leva och dö för, som genom att visa sig för oss i både sorgen och glädjen lär oss att älska varandra på djupet, respektera, tillvarata och uppoffra oss.