Andrej Rubljovs Treenighetsikon

Den ryske ikonmålaren Andrej Rubljov – en av konstartens största mästare – har i sin berömda ikon Den gammaltestamentliga Treenigheten framställt en underbar bild av Guds mysterium. Den är ansedd som ett mästerverk i höjd med renässanskonstens främsta och ger prov på vad de ryska ikonmålarna under 1400- och 1500-talen – den s.k. guldåldern – kunde åstadkomma.

1.Treenigheten
Den gammaltestamentliga Treenigheten. Början av 1400-talet. Rysk ikon. 142 x 114 cm.  Målad av S:t Andrej Rubljov.

Enligt en vacker text ur första Moseboken ser vi här de tre änglar som besökte Abraham och Sara vid Mamres terebintlund (1 Mos 18:1-15). Änglarna talar i denna text i ömsom singularis och pluralis och kyrkan har i denna händelse velat se de tre som en bild av den heliga Treenigheten.

Att fullt ut förstå Treenighetens mysterium är en omöjlighet. Men genom att betrakta de tre personerna var för sig: Fadern–Skaparen, Anden–Livgivaren och Sonen–Frälsaren, hur de förhåller sig till varandra genom sina respektive egenskaper, skilda sätt att uppenbara sig och agera i relation till världen och människan, kan vi ändå begripa det mest väsentliga. Inför Rubljovs snillrika målning, där geometri, teologi och poesi samverkar, kan vi stanna till och meditera över detta stora mysterium.

Kompositionen är enkel, genial, inskriven i en cirkel, den äldsta symbolen för det gudomliga och eviga. Denna går lätt att urskilja om man följer de linjer som bildas av fötternas placering på den vänstra respektive högra ängeln upp längst deras ytterkonturer, ryggar och huvuden, mot Kristusängelns huvud, som bildar cirkelns krön. Inom ramen för denna osynliga cirkel ser vi de tre vackra änglarna sitta.

Till hållningen majestätiskt resliga, vilande i stolt ödmjukhet och till anletsdragen djupt försjunkna i gemensam ömsesidig, meditativ, rörelse, mjukt bugande med ansiktena vända emot varandra, gestaltar de närvaron av det sanna, det sköna och det goda. Ögon och munuttryck talar ett gemensamt språk av kärlek, frid och oförställd värdighet. Den cirkulära bilduppbyggnaden är i sig i detta verk monumental och rik på tankesprång och inbjuder till parallella, varandra överlappande tolkningar.

2. Fadern ängel
Faderns ängel.

Det lika harmoniska som dynamiska formspråket, ackompanjerat av symbolskapande kontraster mellan mörka, dovt lysande och lätta, milda färger, tillsammans med det livliga, organiskt sammanlänkade linjespelet i mantlarna, som uppfångas i det lugna, stabila kroppsspråket, förlänar detta verk en poetisk precision som inbjuder till meditation och andligt skådande.

Följsamhet och enkelhet av magnifikt slag samspelar i denna ikon med en oerhörd kraft och resning. På ett intensivt sätt synes de tre vara sammanbundna med starka och oupplösliga band, band som dock alls inte verkar hindrande, utan snarare understryker den respektfulla frihet och ödmjukhet som råder dem emellan. Det vi här ser är en gåtfull hemlighet som djupast sett bara Gud själv känner, ett svindlande mysterium, som  vi dock på ett trefaldigt sätt inbjuds att ta del av.

Ängeln till vänster från vårt håll sett representerar Fadern och till höger sitter den ängel som gestaltar Anden. I mitten ser vi Sonen. Sonen och Anden vänder sig lyhörda, bugande mot Fadern, som av evighet är deras ursprung. De tre strålande gestalterna manifesterar det jordiska livets ursprung. Detta är en symbolbild för hela skapelsens mysterium, det eviga rådslut med vilket Fadern–Skaparen genom Sonen–Ordet och Anden–Livgivaren frambringar alltet och gör människan till sin avbild (1 Mos 1, Joh 1:1-5, 14). Och trädet bakom Kristusängeln är enligt Rubljovs tolkning inte bara ett av dem i terebintlunden i berättelsen, utan också symbolen för Livets träd, som vid Jesu dop planterades i Jordans strömmar.

Eftersom Fadern lika ödmjukt vänder sig mot Sonen och Anden, som han sänder ut för att vi skall bli räddade och kunna infogas i den gudomliga gemenskapen, symboliserar också denna bild hela Guds frälsningsplan.

3. Kristi ängel
Sonens ängel.

Den mittersta ängeln – Sonen–Frälsaren – är iklädd rött och blått, som betecknar Guds människoblivande, Kristi gudomliga och mänskliga natur (Joh 1:14). Vid sidan av den cirkelform som omsluter de tre är Kristusängeln själv inskriven i den osynliga formen av en stor kalk. Denna bildas mellan ängeln till höger och vänster och går lätt att urskilja om man följer de inre konturerna av deras kroppar från fötterna upp mot ansiktena. Denna mäktiga form låter oss skåda Kristus som det himmelska vin och bröd som Fadern genom Anden dukar fram på kyrkans altare.

Andens ängel bär en grön mantel, lika skir och genomsläpplig för ljuset som vårträdens första blad i solen – som nu i april gör oss alla så glada. Den gröna färgen symboliserar växt och mognad, naturens ständiga återfödelse och den friskhet och frukt som genom Andens välsignelser i människans inre skjuter skott och blommar. Den gröna klädnaden och den ungdomliga sensibilitet som avspeglas i denna ängels anletsdrag, låter oss också ana den fröjd och fägring som är förknippad med den eviga vår som är i antågande, ger oss en försmak av det nya och oförgängliga Paradis den korsfäste Frälsaren lovade den botfärdige rövaren att få se.

4. Andens ängel
Andens ängel.

De tre personerna sitter kring ett altare och på detta står en kalk under vilken konstnären målat bilden av en slaktad kalv, för oss betraktare dock osynlig. Det var denna den glade fadern i berättelsen om den förlorade sonen lät slakta då den fattige och utblottade sonen återvände till fadershuset (Luk 15:11-32). Med detta vill Rubljov peka på den uttolkning berättelsen får i ljuset av frälsningsmysteriet och den eukaristiska måltiden – nattvarden. Som Faderns söner och döttrar inbjuds vi här till Guds och Lammets måltid. När Anden vid gudstjänsten nedkallas över brödet och vinet och vi mottar Kristi kropp och blod, innesluts vi i Treenighetens mysterium, som i denna ikon alltså symboliseras av de tre änglarna i cirkeln kring kalken. På så sätt öppnas tolkningen av denna ikon – som för sin konstnärliga och andliga briljans brukar kallas ikonernas ikon – mot kyrkan och enhetens mysterium.

Klippan bakom Andens ängel för tankarna till klippan Moses klöv med sin stav så att Israels folk ur det vatten som från denna bröt fram kunde dricka sig otörstiga (2 Mos 17:6). Den är här symbolen för det liv och den kraft människan mottar från Anden. Och huset bakom Faderns ängel är såväl det hus där Abraham och Sara bodde, som symbolen för Guds hus, den himmelska och jordiska kyrkan.

Inför Rubljovs Treenighetsikon – ett av Ryssland skönaste konstverk – kan man länge reflektera över vem Gud är och vårt förhållande till honom.

Lukas målaren – ikonens historia I

O Maria, Guds moder, på vilken solens strålar faller och som är smyckad i nåd. Lukas, den vältalige författaren […] av evangeliets budskap […] överbringade ej såsom förstlingsgåva något av sin överflödande andliga nåd, utan att i skiftande färger och gyllene mosaiker med sin målarkonst på pannåer först teckna och avbilda Ditt underbara och nåderika ansikte, som han själv hade skådat.

1. Lukas målaren
Den helige Lukas målaren assisterad av en ängel. 1500- talet. Rysk ikon från Pskov.

Med dessa klingande ord inleder den grekiske munken och ikonmålaren Dionysios av Fourna sin berömda målerihandbok, författad på berget Athos i Grekland vid början av 1700-talet. Texten knyter an till en mycket gammal kyrklig tradition, som gör gällande att evangelisten Lukas skulle ha varit historiens förste ikonmålare. Även om detta vilar på bräcklig vetenskaplig grund går det inte utesluta att traditionen är riktig. Som jag skall försöka visa finns det oavsett vem som var den förste ikonmålaren goda grunder att förlägga ikonkonstens tillblivelse till Jesu samtid, något som inte bekräftar Lukastraditionen, men heller inte dementerar denna.

Bland de inlägg som varje vecka här publiceras har jag någon gång i månaden tänkt återkomma till ikonkonstens historia. Denna gestaltar ett storartat kulturarv som vid sidan av den antika konsten och renässansmåleriet utgör en av historiens främsta bildkulturer. I dess embryonala stadium tar ikonens historia sin början redan i Jesu samtid. På ett fascinerande sätt och under inflytande av skilda kulturella, andliga och intellektuellt mer eller mindre brokigt sammanvävda trender utvecklas den senare över en period av många hundra år. Till konstartens rika medium hör inte bara ikoner på trä och i form av illuminationer, målningar i böcker framställda av pergament, utan i lika hög grad de som målats på mur i a fresco-teknik eller med millioner halvcentimeter stora glas-tesserae i olika färger bildar ståtliga mosaiker som utsmyckar katedralerna i Rom, Istanbul och Ravenna . Jag ska i de återkommande artiklarna om ikonens historia ge exempel på allt detta med nedslag i konstartens olika geografiska områden och epoker från 300-talet fram till modern tid.

2. Detalj kopia
Detalj av inspirationens ängel och evangelisten med pensel och färger framför sitt staffli.

Traditionen berättar – och här refererar jag den ryske ikonologen Leonid Ouspensky – att S:t Lukas efter pingsten målade tre ikoner av Jungfru Maria. Men det äldsta historiska vittnesbördet om ikoner målade av Lukas är så sent som från 500-talet, då den bysantinske historikern Theodoros berättar om en ikon föreställande Guds moder Hodigitria (Väglederskan). Denna skulle år 450 ha sänts till Konstantinopel och ansågs vara ett verk av Lukas. I ett annat vittnesbörd från början av 700-talet berättar patriarken Germanos av Konstantinopel om en annan av Lukas målad Gudsmodersikon som skulle ha blivit funnen i Rom under Marias samtid och skickats till Theophilus ”den främste” i Rom, samme Theophilos som omnämns i inledningen till Lukasevangeliet.

Men finns det då några belägg eller resonemang som ur konsthistorisk synpunkt kan tjäna som underlag för påståendet att den helige evangelisten vid sidan av sitt läkaryrke och andliga författarskap även skulle ha varit ikonmålare? Är det över huvud taget rimligt att föreställa sig att ikoner målades redan vid denna tidpunkt? Med koncentration på den senare frågan skall jag i nämnda inlägg söka besvara dessa spörsmål. Emellertid vill jag redan från början understryka att framställningen i följande artiklar endast är att betrakta som en modell för hur man kan tänka sig konstartens födelse. Jag vill också klargöra att min egen ståndpunkt sammanfaller med kyrkans så långt som till att konstarten uppkom i Jesu samtid. Detta innebär dock inte att jag utan vidare godtar påståendet att det skulle ha varit just Lukas som var den förste ikonmålaren.

3. Detalj
Guds moder Maria med Jesusbarnet.

Problemet att konsthistoriskt fastställa den exakta tidpunkten för konstartens födelse ligger i bristen på fysiska bevis. Avsaknaden av bevarade ikoner från kristenhetens början är emellertid inte skäl nog att ur vetenskaplig synpunkt förkasta kyrkans ståndpunkt. Det främsta skälet till att vi varken i Israel eller på andra platser, där vi kunde förvänta oss att finna rikliga exempel på tidigt ikonmåleri, saknar sådana, beror inte minst på verkens materiella beskaffenhet. Målningar av detta slag har visserligen en lång, men dock begränsad livslängd. Däremot finns det exempel på liknande typ av uråldrigt måleri som har överlevt. Det jag här avser är de egyptiska Fayummålningarna, mumieporträtt utförda på träpannåer med vax som bindemedel, som senare närmare ska presenteras. Att dessa målningar har lyckats bestå, beror dock på extraordinära yttre betingelser. Vi kan utgå ifrån att de tidigaste ikonerna i likhet med Fayumporträtten – viktiga vid ikonens tillblivelse – var utförda på träpannå, som på denna tid var det gängse målningsunderlaget för portabla bilder. Placerade i dåtidens förhållandevis oskyddade lokaliteter och ständigt exponerade för kraftiga klimat- och temperaturväxlingar, är det knappast förvånande att de äldsta ikonerna i Palestina och angränsande områden har gått förlorade.

4. Faymporträtt kopia
Mumieporträtt från 100-talet av Artemidorus. Enkaustik på träpannå. Hawara (Fayum).

Ett annat viktigt skäl till att vi så totalt saknar fysiska belägg från konstartens äldsta tid förklaras av den stora bildstriden under 700- och 800-talen. Under denna period, som jag ska återkomma till, utplånades den kristna bildkonsten på ett notoriskt och totalitärt sätt. Skådeplatsen för dessa skändligheter var det bysantinska riket och de ytterst ansvariga den caesareo-papistiska statsmakten i Konstantinopel. De spår som inte naturen själv har sopat igen är nu försvunna på grund av de heliga bildernas fiender. Vi kan därför endast beklaga att de första ikonerna som Lukastraditionen berättar om i våra dagar tycks vara spårlöst försvunna.

Vid sidan av denna tradition äger vi dock ett flertal skriftliga belägg som vittnar till förmån för att denna kan vara riktig. Om vi därtill lägger de resultat man erhåller genom jämförande studier mellan vissa till ikonkonsten närbesläktade konstarter från århundradena omkring vår tideräknings början, är det fullt möjligt att göra sig en bild av konstartens uppkomst.

Nästa avsnitt om ikonens historia ska handla om hur Lyckomedes, en lärjunge till aposteln Johannes, enligt en apokryfisk text från 100-talet, i smyg beställde ett porträtt av sin mästare.

Ikonen och det grekisk-romerska arvet

När man talar om ikonens uttrycksmedel är det ofrånkomligt att sätta dessa i samband med den hellenistiska konsten. Som denna kommer till uttryck i några av de målningar som påträffats vid arkeologiska utgrävningar av staden Pompeji, belägen strax utanför Neapel, kan den tjäna som ett illustrativt exempel på en av ikonkonsten viktigaste inspirationskällor. Vid jämförelse mellan några av dessa målningar och ikonerna är likheterna så påfallande att om det inte varit för skillnaderna i innehåll och funktion kunde man lätt ha trott att de tillhörde en och samma konstart.

1. Uppvaktningen av Venus och Mars kopia
Uppvaktningen av Venus och Mars. Ca 78 e.Kr. Romersk muralmålning. Marcus Lucretius Frontos hus, Pompeji.

Dessa verk har bevarats till eftervärlden tack vare den naturens egen konservering de fick då de begravdes i askan från vulkanen Vesuvius. Detta skedde år 79 e.Kr. och de målningar vi här finner, utförda på mur i en blandning av a fresco- och temperateknik, ger oss tillfälle att studera ett senhellenistiskt måleri som spänner över närmare två sekel. Bara ett år före den fruktansvärda katastrofen hade Pompeji blivit romersk provins, helgad åt den mytomspunna kärleksgudinnan Venus.

Uppvaktningen av Venus och Mars, i Marcus Lucretius Frontos hus i Pompeji, skildrar i tidstypisk grekisk-romersk stil en anekdot ur den antika mytologins gudasagor. Här avbildas den fredsstiftande gudinnan Venus tillsammans med krigsguden Mars, hennes nye make. Med skönt tankfulla anletsdrag och lagerkrans i håret ser vi henne sittande till vänster i bilden, iklädd en vacker, milt grå-violett mantel. Bakom henne står guden Mars i gestalt av en ung krigare. Iklädd romersk hjälm och toga, som lämnar delar av hans vältränade kropp naken, synes han redo att när som helst kasta sig in i stridens hetta. Deras son, Cupido, som även bär namnet Amor, har med pilbågen i fast grepp landat i scenens mitt och står nu med ansiktet vänt mot paret. Nobla damer med vackra håruppsättningar träder in i salens bakre del och bevittnar ömsint, tillbakadraget de trolovade. Och i förgrunden till höger sitter ytterligare två kvinnor, troligen gudinnans tjänarinnor, i väntan på att stå brudparet till tjänst.

Det intressanta i vårt sammanhang är dock bilden som sådan, dess komposition, de avbildades klädsel och kroppsspråk, behandlingen av linje, färg och ljus. Mycket av det vi här kan notera står i nära korrespondens med vad som skulle bli kännetecknande för ikonkonsten.

2. Nobla kvinnor
Detalj av nobla damer och Cupido.

Sättet att i historiemåleriets form återberätta mytens innehåll, där de gudomliga huvudpersonernas placering, kroppsspråk och karakteristik i relation till bifigurernas låter oss betrakta händelsen som om den utspelade sig på en teaterscen, påminner starkt om det vi senare finner inom ikonmåleriet. Fokuseringen på gestalternas klart avgränsade former likaså. Med reservation för att kvinnogestalterna i ikonkonsten på orientaliskt vis döljer sitt hår under ett dok är också klädseln som sådan här närmast identisk. Och de färgfält mantlarna bildar är som i ikonerna monokroma, så när som på svaga skuggpartier och ljusdagrar här och var. Lägg också märke till hur de två till ljusvärde kontrasterade och över varandra lagda mantlarna i stort sett överstämmer med dem vi senare skall se i ikonerna.

Även det linjära spelet, som ett medel att gestalt veckbildningar, anatomi och volym samt de mjukt ackompanjerande ljusmodelleringarna är desamma. Om vi därtill slutligen betraktar ansiktenas teckning, de långa näsorna, den koncentrerade beskrivningen av ögon och munuttryck, sättet att avbilda personerna både en face och i halvprofil, finner vi att den klassiska ikonkonstens estetik på en mängd sätt avspeglar denna konst.

Den hellenistiska konstens blandning av grekiska och romerska uttrycksformer framstår som de mest påfallande estetiska utgångspunkterna för ikonens bildspråk. Det sätt på vilket den antika konstens formspråk tillvaratas och modifieras av de kristna konstnärerna vid ikonens konception under dess första århundraden kan beskrivas på följande sätt.

3. Venus och Mars
Detalj av Venus och Mars.

I den estetik som genom övermänskligt skönhets- och styrkeideal förkroppsligade den antika mytologins uppdiktade gudar, hjältar och undersköna gudinnor ingjuts nu ett helt nytt tänkesätt. Detta präglas av den kristna verklighetsuppfattningen, manifesterad genom dramatiska kompositioner inspirerade från Bibeln och helgonberättelserna samt i porträtt av mer oförställt slag. Visserligen lever den antika resningen, sensualismen och styrkan på ett konstnärligt befruktande sätt delvis vidare i ikonkonstens gestalter. Men dessa uttrycksmedel blir nu i modifierad form uttryck för andlig skönhet i kristen bemärkelse. Även känslan för balans och anatomi, sättet att modellera och fullända, att gestalta kroppsspråket i den lugna, elegant värdiga rörelsen, såväl som den antika mytbildens berättarteknik införlivas nu i modifierad form. Inom ikonkonsten framträder dock ett helt annat ideal än det atletiska, kroppsfixerade som kännetecknar den grekisk-romerska konsten. Den yttre styrkan och sensualismen blir genomlyst och bärare av inre resning och personlig dynamik, en annan form av värdighet, präglad av den kristna självbild som kunde sammanfattas i orden stolt ödmjukhet. Ett nytt kroppsspråk, nya anletsdrag och en lång rad motiv av helt annat och realistiskt slag avspeglar en annan uppfattning av människan och hennes miljö, en ny världsbild med nya värdeskalor. I hela denna process och omvandling av den antika värdeskalan och antropologin kan vi se hur grekisk-romersk konst i mötet med sprängkraften i den framväxande nya kristna kulturen genomgår en metamorfos. Den antika myten ger plats för det kristna evangeliet, bilden av människans samverkan med sin Skapare, inspirerad av den omvälvande tro som tagit sin början genom Guds födelse i människan – mytens verklighet.

 

Meditation över uppståndelsens faktum

Döden skall inte finnas mer, ingen sorg eller klagan och ingen smärta skall finnas mer (Uppenbarelseboken 21:4).

I denna ikon ser vi den lyckliga upplösningen av frälsningsdramat, hur Kristus efter döden på Golgota i strålande ljus och omgiven av gammaltestamentliga kungar och profeter har uppstått och gripit tag i Adams och Evas händer – en mäktig symbolbild för hela mänsklighetens räddning från synd och död.

1. Uppståndelsen. Foto Bo Wiberg
Uppståndelsen. 46 x 36 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Den lille Johannes – enligt traditionen bara i tolv-årsålder när han av Jesus kallades till apostel – som avbildas i ikonerna av korsfästelsen och nedtagandet (se förra blogginlägget), sprang vid tredje dagens gryning för allt vad benen tålde till den grav där man lagt hans vän och mästare, såg den övergivna svepningen och förstod så småningom att han hade uppstått! Tillsammans med de övriga apostlarna fick han senare möta Jesus, bevittna hur den tvivlande Thomas stack handen i hans sida och fingret i såren efter spikarna, äta tillsammans med honom och ta farväl av honom vid hans ärorika himmelsfärd.

Men ingen såg själva ögonblicket då Jesus fick livet tillbaka och uppstod och detta skildras därför heller inte i ikonkonsten. Istället avbildas den tredje dagens mysterium och uppståndelsens faktum med den scen då Kristus enligt Petrus nedstiger i dödsriket – på grekiska Anastasis – en i metafysisk och andlig mening reell händelse som dock sker oberoende av den fysiska tiden och rummet.

I denna ikon ser vi hur hur den uppståndne räddar Adam och Eva och med dem oss var och en och hela mänskligheten upp ur dödsrikets mörker, in i det eviga ljus han alltid har delat med sin Fader i himlen. Den harmoniska, blå-turkosa mandorlan – den ovala formen bakom Kristus – symboliserar det himmelska goda och står i stark kontrast till det becksvarta, disharmoniska bildfältet i förgrunden, som gestaltar en bottenlös avgrund, symbolen för ondskan i alla dess former, kaos och död.

2. Uppståndelsen, detalj. Foto Bo Wiberg  kopia 2
I samverkan med den uppståndne får vi dela det sanna, sköna och goda som tillhör hans rike.

Stående på dödsrikets portar, som symboliserar att han övervunnit döden och förgängelsen, drar han människan in sin underbara, lysande verklighet, bort från syndens och ondskans mörker och förnedring, upp till andlig mognad och värdighet.

Vid mandorlans överkant ser vi två små änglar glatt lyfta det tomma korset upp mot höjden. Korset har blivit ett segertecken, tecknet på frälsningen, befrielsen från syndens och dödens trauma.

Tillsammans med  Adam och Eva, som har sträckt upp sina händer mot Frälsaren och här representerar alla dem som aktivt vill samverka med Gud, göra gemensam sak med det sanna, sköna och goda i hans rike, kan vi inför denna strålande och glädjebringande ikon instämma i lovsången till den uppståndne, han som är kosmos konung och frälsare!

Men är då detta med uppståndelsen och vår samverkan med den Osynlige, Treenige Guden, bortom gränsen för vår jordiska, fysiska tillvaro verkligen sant och möjligt och inte bara religiös mytologi, i strid med sunt förnuft och rationellt tänkande? Det senare verkar ju rätt så till vida att det strider mot empiriskt tänkande och fysikens lagar att någon som dött och begravts kan få liv igen. Och inte heller kan vi fysiskt, ens om vi haft tillgång till en oändligt utsträckt kosmisk viber-telefoni rationellt sett stå i förbindelse med den Evige, som existerar bortom allt vad vi kan föreställa oss. Men den Gud som själv i begynnelsen ur intet, innan något alls av universum fanns till, skapade det fysiska kosmos och naturen med dess lagar, är förstås även i stånd att handla enligt egna, för oss okända lagar i en andlig verklighet, som inte låter sig fångas eller beskrivas med den empiriska vetenskapens begränsade redskap. Och om vi vågar sätta vår fysiska världsbild, så långt vi känner till denna, i direkt förhållande till den metafysiska, andliga och till upphovet – Urkällan-Gud – som man enligt upplyst kristen tro och erfarenhet är i stånd till, är det som hände på påskmorgonen alls inte så omöjligt att förstå som det i förstone kan tyckas. Tro och empiriskt vetande står inte i något motsatsförhållande, men med enbart det senare till hands som förklaringsmodell för vår världsbild blir tillvaron och existensen absurd och obegriplig.

3. Uppståndelsen, detalj. Foto Bo Wiberg  kopia
Korset som han offrade sig på har blivit ett segertecken.

Kyrkan vittnar från allra första början om sanningshalten i denna världshistoriska händelse och de kristnas första enkla bekännelse var just detta att Jesus har uppstått. Ett argument till försvar för detta faktum, som jag på denna påskdag gärna vill framhålla, är att samtliga apostlar utom Johannes blev martyrer för sin tro på Jesus och hans uppståndelse. Minns hur de alla drog sig tillbaka efter hans korsfästelse. Hur kunde det komma sig att dessa, efter det deprimerande nederlaget för deras mästare och den bittra antiklimax och sorg denna offentliga förnedring och avrättning måste ha inneburit för dem, ändå med risk för sina liv vågade ge sig ut och vittna om tron på Jesus, en del, som den tidigare fiskaren Petrus, ända till Rom, och med entusiasm började lägga grunden för kyrkan? Svar: Kristus har uppstått ifrån de döda. Inget annat – om man inte menar att de alla led av svåra vanföreställningar – kan rimligen förklara att de repade mod och att så skedde. Det är såväl min intellektuella som andliga övertygelse – och denna delar jag med generationer av kristna alltsedan Jesu samtid och med miljarder systrar och bröder idag – att detta verkligen har hänt, att det är ett historiskt faktum: Kristus har uppstått ifrån de döda, korset som han dog på har blivit ett segertecken, och tillsammans med honom kommer alla som vill leva i Guds gemenskap att uppstå till evigt liv!

Meditation – Jesu död och nedtagande

Korsfästelsen

I denna ikon avbildas Jesu offerdöd, den händelse som vid sidan av hans födelse av Jungfru Maria – Guds människoblivande – och uppståndelsen ifrån de döda, är den viktigaste för den kristna tron. Tragiken kan i förstone tyckas outhärdlig, meningslös. Guds egen son – den andra personen i Treenigheten – som genom sina ord och gärningar visade oss människor så stor kärlek och omsorg, hänger fastspikad och förnedrad på ett kors. Trots det hör denna ikon till de mest upphöjda och vördade.

Korsfästelsen. 37 x 31 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.
Korsfästelsen. 37 x 31 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Jesus – Gud själv i mänsklig gestalt – lät sig för våra synders skull korsfästas. Hela världens synd och skuld tog han med sig upp på korset vid sitt gudomliga och kosmiska försoningsoffer. Gud  försonade världen med sig själv, säger Paulus (2 Kor 5:19). Genom detta öppnades vägen för vår frälsning, för syndernas förlåtelse och det eviga livet i gemenskap med Gud och med varandra, hans söner och döttrar.

De närmast sörjande – förblindade av tårar – har väntat ut hans lidande och  insomnande. Och vi stannar till i eftertanke inför Guds moder Maria till vänster i purpurrött, som trots outhärdlig smärta höjer sina händer i vördnad; Maria Magdalena som ser upp mot Jesu döda ansikte; den lille Johannes som efter allt fantastiskt han varit med om tillsammans med sin mästare innan detta bestialiska, obegripliga, nu står här uppgiven, stel av ångest; och den nyomvände romerske soldaten Longinus, som höjer sin hand i beundran för Jesu mod i insikt om att denne, trots all denna förnedring, måste vara Guds son.

"Skönheten skall frälsa världen". Detalj ur Korsfästelsen. 37 x 31 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Fot: Bo Wiberg.
Vår älskade Gud och broder – världens Frälsare – strax efter insomnandet.

Det vi här ser avbildat är ett fysiskt och metafysiskt drama och mysterium som både sker i tiden och i evigheten och som utspelas mellan den himmelske Fadern och den mänsklighet som han, trots all vår ondska och synder, både små och stora, aldrig upphör att älska. Inför denna ikon kan vi betrakta frälsningsdramat, förstå vår egen delaktighet i världens ondska och ta avstånd från denna, meditera över denna händelses betydelse för hela mänskligheten och oss själva personligen och nå insikt om den kärlek Gud här har visat oss.

Den insomnade Frälsaren på korset är också en vacker bild av den dödens sömn som för oss alla som vill leva i Guds gemenskap skall följas av ett lyckligt uppvaknande på ”andra sidan”. I denna ikon betraktar vi Kristus – den värdebeständiga skönhetens inkarnation – som i djupet av mänsklig ondska och förnedring i kraft uppståndelsen snart skall förkunna gudsmänniskans seger.

Nedtagandet från korset

I denna ikon ser vi hur några av de närmast sörjande med stor ömhet tar hand om Jesu kropp. Scenen utspelar sig mot bakgrund av Jerusalems murar, som här är symbolen för den blinda maktens elände.

Korset, som snart ska att hälsas som ett segertecken, höjer sig mäktigt över murarna. Sedan kyrkans början är korset tecknet för hur Kristus med sin offergärning och ärorika uppståndelse bröt syndens och ondskans trauma och övervann dödens makt.

Nedtagandet från korset. 37 x 31 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.
Nedtagandet från korset. 37 x 31 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Trots den tyngd och den djupa sorg vi här ställs inför, gestaltas i denna ikon en skönhet och innerlighet som är gripande. Inför dödens faktum sammanfattas en människas hela liv och gärning, i detta fall gudsmänniskans vandring här på jorden.

På en stege står Josef från Arimatea. Han håller i Jesu kropp och tittar sorgset ut i intet, som sökte han efter ord för att uttrycka sin smärta. Guds moder Maria, med dödskampen hon delat alltjämt inskriven i sitt ansikte, omfamnar sin son under tårar. Och Maria Magdalena, som Kristus räddade från döden genom stening, har i djupaste ömhet fört hans hand till sina läppar. Alla är förkrossade, ledsna och besvikna. Johannes, den blivande evangelisten, står ensam och tittar på, isolerad, handlingsförlamad och uppgiven.

Guds moder Maria och hennes son.
Guds moder Maria och hennes son.

Inför denna ikon kan vi delta i sorgen över att den människoblivne Guden – Fridsfursten – förnedrades och dödades. Detta är också en sorg över ondskans och våldets konsekvenser i alla dess former, som här framstår i dess fullständiga absurditet.

Om den tredje dagens mysterium – Uppståndelsen – och dramats lyckliga upplösning återkommer jag på Påskdagen.