Lukas målaren – ikonens historia I

O Maria, Guds moder, på vilken solens strålar faller och som är smyckad i nåd. Lukas, den vältalige författaren […] av evangeliets budskap […] överbringade ej såsom förstlingsgåva något av sin överflödande andliga nåd, utan att i skiftande färger och gyllene mosaiker med sin målarkonst på pannåer först teckna och avbilda Ditt underbara och nåderika ansikte, som han själv hade skådat.

1. Lukas målaren
Den helige Lukas målaren assisterad av en ängel. 1500- talet. Rysk ikon från Pskov.

Med dessa klingande ord inleder den grekiske munken och ikonmålaren Dionysios av Fourna sin berömda målerihandbok, författad på berget Athos i Grekland vid början av 1700-talet. Texten knyter an till en mycket gammal kyrklig tradition, som gör gällande att evangelisten Lukas skulle ha varit historiens förste ikonmålare. Även om detta vilar på bräcklig vetenskaplig grund går det inte utesluta att traditionen är riktig. Som jag skall försöka visa finns det oavsett vem som var den förste ikonmålaren goda grunder att förlägga ikonkonstens tillblivelse till Jesu samtid, något som inte bekräftar Lukastraditionen, men heller inte dementerar denna.

Bland de inlägg som varje vecka här publiceras har jag någon gång i månaden tänkt återkomma till ikonkonstens historia. Denna gestaltar ett storartat kulturarv som vid sidan av den antika konsten och renässansmåleriet utgör en av historiens främsta bildkulturer. I dess embryonala stadium tar ikonens historia sin början redan i Jesu samtid. På ett fascinerande sätt och under inflytande av skilda kulturella, andliga och intellektuellt mer eller mindre brokigt sammanvävda trender utvecklas den senare över en period av många hundra år. Till konstartens rika medium hör inte bara ikoner på trä och i form av illuminationer, målningar i böcker framställda av pergament, utan i lika hög grad de som målats på mur i a fresco-teknik eller med millioner halvcentimeter stora glas-tesserae i olika färger bildar ståtliga mosaiker som utsmyckar katedralerna i Rom, Istanbul och Ravenna . Jag ska i de återkommande artiklarna om ikonens historia ge exempel på allt detta med nedslag i konstartens olika geografiska områden och epoker från 300-talet fram till modern tid.

2. Detalj kopia
Detalj av inspirationens ängel och evangelisten med pensel och färger framför sitt staffli.

Traditionen berättar – och här refererar jag den ryske ikonologen Leonid Ouspensky – att S:t Lukas efter pingsten målade tre ikoner av Jungfru Maria. Men det äldsta historiska vittnesbördet om ikoner målade av Lukas är så sent som från 500-talet, då den bysantinske historikern Theodoros berättar om en ikon föreställande Guds moder Hodigitria (Väglederskan). Denna skulle år 450 ha sänts till Konstantinopel och ansågs vara ett verk av Lukas. I ett annat vittnesbörd från början av 700-talet berättar patriarken Germanos av Konstantinopel om en annan av Lukas målad Gudsmodersikon som skulle ha blivit funnen i Rom under Marias samtid och skickats till Theophilus ”den främste” i Rom, samme Theophilos som omnämns i inledningen till Lukasevangeliet.

Men finns det då några belägg eller resonemang som ur konsthistorisk synpunkt kan tjäna som underlag för påståendet att den helige evangelisten vid sidan av sitt läkaryrke och andliga författarskap även skulle ha varit ikonmålare? Är det över huvud taget rimligt att föreställa sig att ikoner målades redan vid denna tidpunkt? Med koncentration på den senare frågan skall jag i nämnda inlägg söka besvara dessa spörsmål. Emellertid vill jag redan från början understryka att framställningen i följande artiklar endast är att betrakta som en modell för hur man kan tänka sig konstartens födelse. Jag vill också klargöra att min egen ståndpunkt sammanfaller med kyrkans så långt som till att konstarten uppkom i Jesu samtid. Detta innebär dock inte att jag utan vidare godtar påståendet att det skulle ha varit just Lukas som var den förste ikonmålaren.

3. Detalj
Guds moder Maria med Jesusbarnet.

Problemet att konsthistoriskt fastställa den exakta tidpunkten för konstartens födelse ligger i bristen på fysiska bevis. Avsaknaden av bevarade ikoner från kristenhetens början är emellertid inte skäl nog att ur vetenskaplig synpunkt förkasta kyrkans ståndpunkt. Det främsta skälet till att vi varken i Israel eller på andra platser, där vi kunde förvänta oss att finna rikliga exempel på tidigt ikonmåleri, saknar sådana, beror inte minst på verkens materiella beskaffenhet. Målningar av detta slag har visserligen en lång, men dock begränsad livslängd. Däremot finns det exempel på liknande typ av uråldrigt måleri som har överlevt. Det jag här avser är de egyptiska Fayummålningarna, mumieporträtt utförda på träpannåer med vax som bindemedel, som senare närmare ska presenteras. Att dessa målningar har lyckats bestå, beror dock på extraordinära yttre betingelser. Vi kan utgå ifrån att de tidigaste ikonerna i likhet med Fayumporträtten – viktiga vid ikonens tillblivelse – var utförda på träpannå, som på denna tid var det gängse målningsunderlaget för portabla bilder. Placerade i dåtidens förhållandevis oskyddade lokaliteter och ständigt exponerade för kraftiga klimat- och temperaturväxlingar, är det knappast förvånande att de äldsta ikonerna i Palestina och angränsande områden har gått förlorade.

4. Faymporträtt kopia
Mumieporträtt från 100-talet av Artemidorus. Enkaustik på träpannå. Hawara (Fayum).

Ett annat viktigt skäl till att vi så totalt saknar fysiska belägg från konstartens äldsta tid förklaras av den stora bildstriden under 700- och 800-talen. Under denna period, som jag ska återkomma till, utplånades den kristna bildkonsten på ett notoriskt och totalitärt sätt. Skådeplatsen för dessa skändligheter var det bysantinska riket och de ytterst ansvariga den caesareo-papistiska statsmakten i Konstantinopel. De spår som inte naturen själv har sopat igen är nu försvunna på grund av de heliga bildernas fiender. Vi kan därför endast beklaga att de första ikonerna som Lukastraditionen berättar om i våra dagar tycks vara spårlöst försvunna.

Vid sidan av denna tradition äger vi dock ett flertal skriftliga belägg som vittnar till förmån för att denna kan vara riktig. Om vi därtill lägger de resultat man erhåller genom jämförande studier mellan vissa till ikonkonsten närbesläktade konstarter från århundradena omkring vår tideräknings början, är det fullt möjligt att göra sig en bild av konstartens uppkomst.

Nästa avsnitt om ikonens historia ska handla om hur Lyckomedes, en lärjunge till aposteln Johannes, enligt en apokryfisk text från 100-talet, i smyg beställde ett porträtt av sin mästare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *