Ikoner från tiden innan bildstriden – Ikonens historia VII

Från den epok som tar sin början med Konstantinopels grundande 330 och fortsätter fram till 900-talet har vi när det gäller bevarade ikoner målade på träpannå inte mycket att hålla oss till. Enstaka verk, som den berömda Kristusikonen från 500-talet på S:a Katarinaklostret i Egypten och några till av de så kallade Sinaiikonerna från samma århundrade, som idag inhyses i ett modernt museum färdigställt i klostret i samråd med The Metropolitan Museum of Art i New York, är ur konsthistorisk synpunkt därför desto mer intressanta.

1. Katarinaklostret
S:a Katarinaklostret. Byggt mellan 527 och 565. Fotograf okänd.

Katarinaklostret är ett av de äldsta klostren i världen. Den mäktige kejsaren Justinianus I, som var den som också lät bygga dåtidens största kyrka, Hagia Sofia i Konstantinopel, lät under mitten av 500-talet på den plats där Moses såg den brinnande busken och strax under Sinai berg där han mottog de tio budorden bygga detta kloster. Jag har som gäst och fristående forskare i bysantinsk konst boende innanför detta klosters murar flera gånger fått tillfälle att närmare studera dessa äldsta bevarade ikoner och då särskilt nämnda Kristusporträtt.

2. Munk
En av klostrets munkar. Fotograf okänd.

Denna mästerligt utförda ikon (se bilden nedan) vittnar om vilken hög konstnärlig nivå en del av ikonmåleriet hade uppnått, åtminstone som vi förmodar att den framstod i Konstantinopel vid denna tid. Vi tror att detta magnifika och mycket levande Kristusportätt har målats vid kejsarens egna ateljéer i huvudstaden och sedan förts till detta för biblisk geografi och pilgrimer så betydelsefulla kloster. Och även om namnet på konstnären bakom detta verk är okänt, kan vi utgå ifrån att denna och andra ikoner målade av honom inspirerat och tjänat som förebilder för andra ikonmålare under hans tid i både huvudstaden och det bysantinska rikets provinser.

Av detta verk kan vi  sluta oss till att åtminstone en del av ikonkonsten i Konstantinopel och på andra platser i Bysans under 500-talet till måleriteknik och estetik liknade det sätt att måla som vi här möter och kanske var också detta fallet under de sekler som föregick detta. Hur som helst står den ikonmålare vi här har att göra med tveklöst i en tradition som inspirerats av det antika grekiska måleriet, den storartade bildkonst som omtalas av Plinius den äldre i hans Naturalis Historia, skriven år 77-79.

22. Ny
Kristus Pantokrator (allhärskaren). 500-talet. Bysantinsk ikon, 84 x 45 cm, enkaustik (vaxbindemedel) och klassiska färpigment på träpannå. Fotograf okänd.

Plinius berättar här inte bara om flera antika konstnärer utan namnger också en hel mängd pigment: minimum och cinnober (rött), rubrika (rödbrun), sinopia (rödockra), caeruleum (himmelsblått), purpurissum (purpur), chrysocolla (koppargrön), auripigmentum (gult), elefantinum (elfenbenssvart), paroetonium, selinusia, och melinum (vita färger framställda av olika sorters kalk). Dessa pigment, som kan delas in i naturfärger respektive färger framställda på syntetisk väg, motsvarar flera av dem som också använts i Pompeji i Italien. Och i de byggnader som här grävts fram har man även hittat en mängd andra råpigment, fynd som ger oss viktiga upplysningar om dåtidens måleriteknologi.

1. Ateljébild. Färger från Zecchi bel Arti e Restauro i Florens och mårdhårspenslar. Foto Mattias Piltz
De pigment jag själv använder från Zecchi Belle Arti e Restauro i Florens är i flera fall desamma som de Plinius nämner och de som hittats i Pompeji. Foto: Mattias Piltz.

Flera av dessa och andra färger Plinius räknar upp såväl som dem man funnit vid nämnda utgrävningar i Pompeji har tidigt tagits i bruk inom den bysantinska konsten, används av ikonmålare i det rysk-ortodoxa ikonmåleriet från 1000-talet och framåt och av ikonmålare än idag, också av mig själv när jag på tidigt 2000-tal målar mina ikoner. Och den enligt mig enkla förklaringen till att vi finner många av dessa färger på den bysantinske målarens palett på 500-talet och senare i ikonens historia och så tydligt kan se hur den antika konstens estetik och bildspråk avspeglas inom äldre och viss senare tids ikonkonst, är att då huvudstaden i romarriket flyttades till Konstantinopel kejsaren inte bara tog med sig framstående teologer, filosofer och arkitekter, utan även bildkonstnärer, skolade i det klassiska grekisk-romerska måleriet.

Prov på kristna konstverk utförda i grekisk-romersk stil kan vi se i Roms katakombmålningar från 200-, 300-talen och framåt, även om vi ska ha klart för oss att många av dessa målningar, utförda på mur, som konstverk betraktade är gjorda under mycket svåra fysiska omständigheter, i ljuset av facklor och i all hast under den tid då de kristna var förföljda.

3. Romersk målning
Jesus botar kvinnan med blödningar. Mitten av 300-talet. Romersk väggmålning. S:t Marcellinus- och Petrus-katakomben, Rom.

Förstås fanns det under denna epok från 300-talet och framåt av ikonens historia också ett enklare ur konstnärlig synpunkt mindre sofistikerat måleri än det vi möter i Kristusporträttet i Sinaiklostret. Men detta i gengäld naivistiska, om än måleritekniskt mindre nyanserade, och mycket entusiasmerade ikonmåleri, som det även finns några exempel på i nämnda samling på Katarinaklostret, såväl som i tidigt koptiskt (egyptisk-ortodoxt) ikonmåleri, ber jag att få återkomma till.

Som tidigare visats i denna artikelserie om ikonens historia (som vid sidan av andra aspekter av ikonen belyses på denna blogg) finns det flera skriftliga belägg för att ikoner målades på trä redan under kyrkans första århundraden. Att vi saknar bevarade ikoner från denna tidigaste period och bara finner enstaka prov på sådana under den epok i konstartens historia som representeras av nämnda Kristusporträtt, beror på den stora bildstriden i det bysantinska riket, som härjade från 726 till 843. Under denna tid utplånades samtliga ikoner på mur, trä och pergament inom det bysantinska riket. Jag ska ägna en senare artikel åt denna mörka och för de troende mycket smärtsamma period i konstartens historia, som vid det Sjunde Ekumeniska Kyrkomötet i Nicaea 787 dock fick ett lyckligt slut. Det var då man fastställde bildens teologi, grundad på inkarnationens faktum, och ikonen fick den starka ställning den än idag har som en visuell motsvarighet till Bibeln.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *