Ikonen och det grekisk-romerska arvet

När man talar om ikonens uttrycksmedel är det ofrånkomligt att sätta dessa i samband med den hellenistiska konsten. Som denna kommer till uttryck i några av de målningar som påträffats vid arkeologiska utgrävningar av staden Pompeji, belägen strax utanför Neapel, kan den tjäna som ett illustrativt exempel på en av ikonkonsten viktigaste inspirationskällor. Vid jämförelse mellan några av dessa målningar och ikonerna är likheterna så påfallande att om det inte varit för skillnaderna i innehåll och funktion kunde man lätt ha trott att de tillhörde en och samma konstart.

1. Uppvaktningen av Venus och Mars kopia
Uppvaktningen av Venus och Mars. Ca 78 e.Kr. Romersk muralmålning. Marcus Lucretius Frontos hus, Pompeji.

Dessa verk har bevarats till eftervärlden tack vare den naturens egen konservering de fick då de begravdes i askan från vulkanen Vesuvius. Detta skedde år 79 e.Kr. och de målningar vi här finner, utförda på mur i en blandning av a fresco- och temperateknik, ger oss tillfälle att studera ett senhellenistiskt måleri som spänner över närmare två sekel. Bara ett år före den fruktansvärda katastrofen hade Pompeji blivit romersk provins, helgad åt den mytomspunna kärleksgudinnan Venus.

Uppvaktningen av Venus och Mars, i Marcus Lucretius Frontos hus i Pompeji, skildrar i tidstypisk grekisk-romersk stil en anekdot ur den antika mytologins gudasagor. Här avbildas den fredsstiftande gudinnan Venus tillsammans med krigsguden Mars, hennes nye make. Med skönt tankfulla anletsdrag och lagerkrans i håret ser vi henne sittande till vänster i bilden, iklädd en vacker, milt grå-violett mantel. Bakom henne står guden Mars i gestalt av en ung krigare. Iklädd romersk hjälm och toga, som lämnar delar av hans vältränade kropp naken, synes han redo att när som helst kasta sig in i stridens hetta. Deras son, Cupido, som även bär namnet Amor, har med pilbågen i fast grepp landat i scenens mitt och står nu med ansiktet vänt mot paret. Nobla damer med vackra håruppsättningar träder in i salens bakre del och bevittnar ömsint, tillbakadraget de trolovade. Och i förgrunden till höger sitter ytterligare två kvinnor, troligen gudinnans tjänarinnor, i väntan på att stå brudparet till tjänst.

Det intressanta i vårt sammanhang är dock bilden som sådan, dess komposition, de avbildades klädsel och kroppsspråk, behandlingen av linje, färg och ljus. Mycket av det vi här kan notera står i nära korrespondens med vad som skulle bli kännetecknande för ikonkonsten.

2. Nobla kvinnor
Detalj av nobla damer och Cupido.

Sättet att i historiemåleriets form återberätta mytens innehåll, där de gudomliga huvudpersonernas placering, kroppsspråk och karakteristik i relation till bifigurernas låter oss betrakta händelsen som om den utspelade sig på en teaterscen, påminner starkt om det vi senare finner inom ikonmåleriet. Fokuseringen på gestalternas klart avgränsade former likaså. Med reservation för att kvinnogestalterna i ikonkonsten på orientaliskt vis döljer sitt hår under ett dok är också klädseln som sådan här närmast identisk. Och de färgfält mantlarna bildar är som i ikonerna monokroma, så när som på svaga skuggpartier och ljusdagrar här och var. Lägg också märke till hur de två till ljusvärde kontrasterade och över varandra lagda mantlarna i stort sett överstämmer med dem vi senare skall se i ikonerna.

Även det linjära spelet, som ett medel att gestalt veckbildningar, anatomi och volym samt de mjukt ackompanjerande ljusmodelleringarna är desamma. Om vi därtill slutligen betraktar ansiktenas teckning, de långa näsorna, den koncentrerade beskrivningen av ögon och munuttryck, sättet att avbilda personerna både en face och i halvprofil, finner vi att den klassiska ikonkonstens estetik på en mängd sätt avspeglar denna konst.

Den hellenistiska konstens blandning av grekiska och romerska uttrycksformer framstår som de mest påfallande estetiska utgångspunkterna för ikonens bildspråk. Det sätt på vilket den antika konstens formspråk tillvaratas och modifieras av de kristna konstnärerna vid ikonens konception under dess första århundraden kan beskrivas på följande sätt.

3. Venus och Mars
Detalj av Venus och Mars.

I den estetik som genom övermänskligt skönhets- och styrkeideal förkroppsligade den antika mytologins uppdiktade gudar, hjältar och undersköna gudinnor ingjuts nu ett helt nytt tänkesätt. Detta präglas av den kristna verklighetsuppfattningen, manifesterad genom dramatiska kompositioner inspirerade från Bibeln och helgonberättelserna samt i porträtt av mer oförställt slag. Visserligen lever den antika resningen, sensualismen och styrkan på ett konstnärligt befruktande sätt delvis vidare i ikonkonstens gestalter. Men dessa uttrycksmedel blir nu i modifierad form uttryck för andlig skönhet i kristen bemärkelse. Även känslan för balans och anatomi, sättet att modellera och fullända, att gestalta kroppsspråket i den lugna, elegant värdiga rörelsen, såväl som den antika mytbildens berättarteknik införlivas nu i modifierad form. Inom ikonkonsten framträder dock ett helt annat ideal än det atletiska, kroppsfixerade som kännetecknar den grekisk-romerska konsten. Den yttre styrkan och sensualismen blir genomlyst och bärare av inre resning och personlig dynamik, en annan form av värdighet, präglad av den kristna självbild som kunde sammanfattas i orden stolt ödmjukhet. Ett nytt kroppsspråk, nya anletsdrag och en lång rad motiv av helt annat och realistiskt slag avspeglar en annan uppfattning av människan och hennes miljö, en ny världsbild med nya värdeskalor. I hela denna process och omvandling av den antika värdeskalan och antropologin kan vi se hur grekisk-romersk konst i mötet med sprängkraften i den framväxande nya kristna kulturen genomgår en metamorfos. Den antika myten ger plats för det kristna evangeliet, bilden av människans samverkan med sin Skapare, inspirerad av den omvälvande tro som tagit sin början genom Guds födelse i människan – mytens verklighet.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *