Bysans födelse och kreativitet – ikonens historia VI

Efter århundraden av repression och förföljelser som de kringspridda kristna sedan Jesu tid under olika regimer fått utstå, förklarades år 380 den kristna tron som statsreligion inom hela det romerska riket. Det är dock inom dess östliga delar, där Konstantinopel, nuvarande Istanbul, från år 330 blir romarrikets nya huvudstad, och den mäktiga kultursfär som här nu grundläggs, som ikonen, över en period av mer än tusen år och under inflytande av skilda kulturella, andliga och intellektuellt mer eller mindre brokigt sammanvävda trender, nu skulle se sin utveckling och mognad.

1. Santa Maria Maggiori, Rome. Roman-Byzantine Mosaic. 5th century  kopia 2
Detalj från triumfbågens mosaik i Santa Maria Maggiori, Rom. 400-tal. Några bevarade verk från motsvarande tid i Istanbul ( Konstantinopel) finns inte p g a av det notoriska utplånandet av bildkonsten under de ikonoklastiska striderna.

Den bysantinska kulturen, som den kallas då den grekiska kolonin Byzantion blev platsen där detta nya Rom kom att byggas, sträcker sig fram till dess fall år 1453, då turkarna invaderade riket och plundrade dess huvudstad.

Konstantinopel skulle efter romarrikets delning år 395 under en period av mer än tusen år bli de östromerska kejsarnas residensstad och är alltjämt sedan 500-talet säte för den ekumeniske patriarken, den grekisk-ortodoxa kyrkans andliga överhuvud. Konstantinopel blev en kulturmetropol av stora mått. Som sådan kom denna stad snart att framstå som den främsta stilbildaren i den kultursfär som i stor utsträckning präglade den östeuropeiska och i viss mån även den västeuropeiska kulturen under hela medeltiden, fram till dess fall och det islamska maktövertagandet. Det är därför helt i sin ordning att jämföra Konstantinopels betydelse för den bysantinska konsten och kulturen med vad Rom och Aten betydde för antikens kultur och samhällsliv.

3. Santa Maria Maggiori, Rome. Roman-Byzantine Mosaic. 5th century  kopia
Jesu frambärande i templet. Detalj ur mosaiken i samma kyrka.

Den bysantinska historien är ofta oförtjänt styvmoderligt behandlad i den gängse europeiska kulturhistorien. I följande artiklar om ikonens historia, som då och då på denna blogg publiceras, skall dock i det lilla göras ett försök att presentera den bysantinska ikonen, en av denna epoks odödliga bidrag till den europeiska konsten.

Från att tidigare ha levt ett undanskymt och ibland underjordiskt liv under mycket enkla omständigheter, manifesterades nu snart kyrkan i mäktiga, påkostade kyrkobyggnader, som uppfördes i de stora städerna Konstantinopel, Rom, Jerusalem och annanstans och utsmyckade med magnifika bildprogram.

En lång rad teologer och poeter skänker nu och under följande århundraden parallellt med de sju ekumeniska kyrkomötena med början i Nicae 325 kyrkan en litteratur av stor rikedom, en skatt av andlig insikt och teologiskt skarpsinne, vars innehåll och poetiska glöd än idag är av central betydelse för hela kristenheten. I samma anda och med samma målsättning för ögonen blandar nu också konstnärerna sina färger.

2. Santa Maria Maggiori. Roman-Byzantine Mosaic. 5th century  kopia 2
Bebådelsen, Konungarna tillbedjan och Barnamorden. Detalj ur mosaiken i samma kyrka.

Genom intellekt och fantasi uttolkar och förmedlar ikonmålarna med penslar och färger den kristna trons innebörd. Här görs det läromässiga, teologiska påtagligt och gripbart på ett sätt som ofta överträffar orden. Ikonmålarnas förmåga att kongenialt uttolka de dogmatiska formuleringarna i precisa konstnärliga koncept som fångar den teologiska innebörden och samtidigt blir bärare av det personligt självupplevda är förbluffande. Som fullfjädrade teologer och poeter och utan att ge avkall på den heliga bildens inneboende väsen, logik och estetik, lyckas de så småningom i allt väsentligt införliva hela den kristna lärobyggnaden. Genom ett sofistikerat bruk av abstrakt formspråk, realism och en svindlande skön metaforik, gestaltad i färgernas briljans, linjernas rytm och ljusmåleriets spel över kroppsspråk och anletsdrag, förmår de under utvecklingens gång i bildens form alltmer levandegöra och förmedla kyrkans övergripande tolkning av den kristna verkligheten .

Med gemensam inbillningskraft, framburen genom en lång rad mästares händer, där otaliga konstnärliga överväganden och beslut banade vägen för nya motiv och ett alltmer fulländat idiom, kom efterhand hela denna andliga erfarenhet och intellektuella byggnad på ett existentiellt och påtagligt sätt att gjutas samman och fokuseras i de konkreta bildframställningarna. Så kunde lära och liv i samspel med den alltmer genomreflekterade verbala uttolkningen av den kristna kosmologin, kristologin och antropologin under dessa århundraden införlivas i episoderna ur Kristi, Guds moders och de heligas liv, på ett appellerande och gripbart sätt avspeglas i den efter hand allt rikare motivkretsen.

4. Sankt Antonius
Den helige Antonius, munkväsendets fader. Kretensisk ikon. 1550-1600.

Denna utveckling och kreativitet tar inte minst sin utgångspunkt i det kristna klosterväsende som från 300-talet och under följande århundraden som andliga akademier får allt större betydelse för den kristna kulturen. Klostren tog form i alltifrån mindre enheter, av ibland bara några stycken munkar eller nunnor, till veritabla klostersamhällen med tusentals medlemmar.

Dessa har och är alltjämt tillflyktsorter för fattiga och sjuka, men har också utgjort andliga, intellektuella och kulturella centra. Som sådana har de även varit av avgörande betydelse för ikonkonstens andliga konception och estetiska utveckling. Den konstnärliga, teologiska och måleritekniska kompetens som i dessa miljöer ostört har kunnat odlas, har i långa stycken utgjort konstartens livsnerv. Här har ikonmålare hand i hand med fromma tänkare, poeter och andliga vägledare med en gemensam målsättning för ögonen kunnat bana väg för den kristna kulturen. Och det är i dessa kloster, som även utgjort andliga och konstnärliga högskolor, elever av erfarna mästare från grunden och fram till konstnärlig mognad under en lång följd av år genom träning och fördjupning har tillägnat sig både konstartens teori och praktik.

Skriptorier för kalligrafi och illumination av biblar och annan litteratur, såväl som ateljéer för ikonmåleri på träpannå, har så långt tillbaka man känner till, intagit en självskriven plats bland dess klosters lokaliteter. Och då antalet munkar och nunnor under vissa perioder under den bysantinska historien uppgått till hundratusentals, är det lätt att föreställa sig det stora inflytande och den kreativa potential denna kultur inom det östromerska riket har utgjort under århundradena.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *