Ikonmålarens palett – symboliskt och transparent måleri

På samma sätt som konstnären i komposition och teckning endast är bunden av bildens innebörd, säger Leonid Ouspensky, är han när det gäller färger endast bunden av fundamentala symboliska färger i de framställda personernas klädnader och förstås av fakta (till exempel svart eller grått hår och så vidare). Han är fullständigt fri både när det gäller kombinationen av färger och nyanser och färgerna i landskap, arkitektoniska särdrag och så vidare. Följaktligen är varje enskild ikonmålares palett helt och hållet individuell.

1. Ateljébild. Färger från Zecchi bel Arti e Restauro i Florens och mårdhårspenslar. Foto Mattias Piltz
Färgpigment av olika slag och mårdhårspenslar. Foto: Mattias Piltz

Leonid Alexandrovich Ouspensky (1902-1987), som jag i ett senare inlägg närmare ska presentera, var en av de främsta ikonmålarna i klassisk rysk stil under 1900-talet – det sätt som man målade på under 1300- till 1500-talet, den ryska guldåldern. Tillika var han en ikonolog av stora mått. Genom den skola för ikonkonst han grundade i Paris och de elever han tog sig an under mer än 40 år av undervisning och handledning, såväl som genom omfattande och djuplodande böcker om ikonens historia, estetik och teologi (The Meaning of Icons, publicerad 1952 tillsammans med teologen Vladimir Lossky och hans stora verk The Theology of Icons, band I och II, som sedan 1970-talet kommit ut i flera upplagor) lade han grunden till ett ikonmåleri och en reflexion kring detta som står i höjd med de andliga och konstnärliga ambitioner som väglett ikonmåleriet alltsedan dess första århundraden.

Utbildningen, som tagit många år i anspråk, såväl som utövandet av denna konst har till största delen skett på kloster och från mästare till elev. Och dessa kloster inom den östliga delen av kristenheten har, vid sidan av bönelivet som sådant, under århundradenas lopp när det gäller både studier i teologi och ikonmåleri också utgjort andliga och konstnärliga akademier.

Maria och Elisabeth 2
Guds Moder Maria med det sovande Jesusbarnet i magen. Detalj ur Maria och Elisabeths möte, en av de nya ikoner jag har skapat. Maria bär här en blå undermantel som symboliserar det mänskliga och en purpurröd övermantel som beteckna det gudomliga, att hon är Guds moder. Ikon målad av Lars Gerdmar, 42 x 33 cm, i privat ägo. Foto: Bo Wiberg.

Men varför talar Ouspensky här alls om regler för ikonmåleri, handlar inte konst och kreativitet om maximal frihet och skaparglädje? Och är det inte en inskränkning av den konstnärliga friheten och originaliteten när han nämner att ikonmålaren är bunden av fundamentala, symboliska färger? Han syftar här främst på de så kallade kristologiska och mariologiska färgerna (se vidare längre ned i texten). Om man till exempel målar en ikon av Guds Moder Maria med Jesusbarnet och älskar klarblått, gyllengult eller smaragdgrönt har man som ikonmålare då inte rätten att måla henne endast iklädd någon av dessa färger? Och är det något fel på en som ikonmålare om man gör på samma vis när man målar Kristus? Gör man inte som man vill inom annan sakral konst och är då ikonmåleriet därmed en mer förbjudande och mindre generös konst än till exempel den italienska medeltida konsten, renässanskonsten eller så kallad modern konst, typ kubism eller impressionism?

Ikonmåleriet är som många andra konstarter en väl genomtänkt och definierad konstart. Detta är ikonmålaren medveten om och det innebär att den kreativa processen vilar på en stabil grund, som i viss utsträckning styr hans individuella skapande. Den personliga frihet ikonmålaren har är stor, men det är en frihet inom ramen för den konstidé och de specifika uttrycksmedel som hör till detta måleri. Det innebär för honom, eftersom han valt att tjäna just denna bildvärld, ingen begränsning och hans skapande skiljer sig i så måtto inte från begränsningar inom andra konstarter, som till exempel kubismen. Den kubistiska målaren utför inom ramen för sin bildvärld och det denna vill uttrycka verk som bygger på de konstnärliga och estetiska regler och tekniker som hör till hans konst och när han gör det blir hans målningar kubistiska. Ikonmålaren är precis som kubisten inom sin konst medveten om målsättningen med sitt arbete och skapar som denne sina verk i överensstämmelse med ikonkonstens principer, inneboende mening och anda.

7. Lars Gerdmar under arbete med ikonen Den rättfärdiga Rut med sonen Obed. Foto Mattias Piltz
Ateljébild från 2014, under arbetet med med ansiktsdetaljer i ikonen Den rättfärdiga Rut med sonen Obed. Foto: Mattias Piltz.

Till ikonmåleriets uttrycksmedel hör den grundläggande kompositionen av motiven – som historiskt sett kan räknas i tusentals och nya skapas alltjämt – linjen, färgen, formen och ljusmåleriet, porträttmåleri, mimik och färgsymbolik och mycket annat. Om det senare har jag tidigare på denna blogg skrivit en artikel med rubriken Teologi i färger – ikonens symbolik (se mappen ”ikonens teologi”  i vänstermarginalen: artikel 3).

Jag vill nu därför bara kort besvara frågorna apropå Ouspenskys citat inledningsvis. Bundenheten vid ett fåtal symboliska färger inom ikonkonsten – främst de röda och blå färgerna som används i framställningar av Marias och Kristi undre respektive övre mantlar – är av stor både teologisk och andlig betydelse, detta då denna färgsymbolik förkunnar inkarnationens, Guds människoblivandes mysterium, den trossanning som bildar grunden för hela den kristna tron. Bortser man från detta när man målar ikoner och avbildar Maria eller Kristus i till exempel endast klarblått, rött eller smaragdgrönt förlorar ikonen en viktig symbolisk och teologisk dimension som vid sidan av allt annat ikonerna uttrycker hör till denna konst.

Märkligt nog finner vi – men detta är sällsynt – trots det i ikonens historia och även idag ibland ikoner där Guds moder Maria är iklädd endast blått. Och vi finner ibland även ikoner som avbildar vår himmelska Fader, trots att ingen utom Sonen – Jesus – har sett honom. Vad förklaringen är till att detta några gånger under historiens förekommer och att ikonmålare idag ibland väljer att på så sätt bortse från en central del av den kristna teologin och ikonens färgsymbolik kan förmodligen endast den konsthistoriska forskningen besvara. Kanske är detta en flirt med den Västereuropeiska sakrala konsten där Maria ofta är iklädd en blå mantel eller orsakat av brist på kunskap.

Kristus Pantokrator
Kristus Pantokrator, även kallad Kristus med den brinnande blicken, 47 x 38 cm, placerad i entrén till Lunds stiftskansli. Hans röda mantel symboliserar det gudomliga, att han är Gud av evighet, den blå, det mänskliga, att han genom inkarnationens mysterium blivit människa för att förena människan med det gudomliga. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Mattias Piltz.

Då vi nu firar nationaldagen och många hissar flaggan påminns vi om vikten av symbolik när den är väl genomtänkt. När vi talar om den svenska flaggan – och detta gäller förstås även den norska – kan vi tala om encyklopedisk symbolik, ett begrepp jag uppfunnit för att förklara meningen med de för trons sanning så viktiga symboliska färgerna i ikonmåleriet. Precis som flaggan med dess gula kors mot blå botten på ett encyklopediskt vis symboliskt uttrycker allt det vi förknippar med Sveriges historia och kultur – idag en rikt sammansatt mångkultur – och dess religion – där flera kristna samfund och religioner ömsesidigt berikar varandra – symboliserar de nämna färgerna inom det heliga ikonmåleriet allt det vi förknippar med dem. Allt som kan sägas om den röda färgen: det gudomliga, och om den blå färgen: det mänskliga (förutom det mänskligt onda som inte symboliseras av denna färg), uttrycks genom detta slags encyklopedisk färgsymbolik i porträtten av Kristus och Maria i ikonerna. Lika lite som man i Sverige, särskilt på nationaldagen, bör byta ut den svenska flaggan mot den norska, bör man byta ut de grundläggande symboliska färgerna i ikonerna. Gör man det förlorar ikonerna en mycket viktig del av sitt budskap.

 

Transparent måleri i blått, grönt och rött

Apropå blå, röd och smaragdgrön färg, händer det att man i vissa ikonmotiv berikar bilden med så kallat transparent måleri – måleri som ger intryck av att gestalterna eller andra detaljer i målningen är genomskinliga. Så är till exempel vanligt att man gör i motivet Den tronande Kristus i himmelen och jag håller just på med en stor ikon av Jakobs stege där Maria med Jesusbarnet i övre delen av motivet också är transparent målade (se länk till detta motiv nedan).

1.
Detalj ur ”Den tronande Kristus i himmelen” 208 x 204 cm, centralmotiv i altarskåpet i S:t Thomas kyrka i Lund. Här vi ser det nya Edens gröna kullar med de fyra paradisfloderna, vita Karpaterklockor som ringer in den andliga våren och transparent måleri i klarrött, mörkblått och smaragdgrönt som omger Kristus konungen. Foto här och nedan: undertecknad.

Jag älskar detta sätt att måla och i det altarskåp jag för S:t Thomas kyrka i Lund fick förmånen att utföra under åren 2000 till 2001 förekommer detta i rikt mått. Att som här mot djupblå, smaragdgrön och klarröd färg från mörkare till ljusare toner genom millioner penseldrag framkalla bilderna av änglar, som poetisk gestaltar den himmelska lovsången, var under arbetet med denna ikon underbart.

4
Några av de transparent målade änglarna, ett av benen på den himmelska tronen samt oxen, som här gestaltar ett av de fyra väsendena, tillika evengeliesymbolen för Lukas, som steglöst tonar fram ur röda, blå och gröna bildfält.

Änglarna – här reducerade till ansikten och vingar – och tronen Kristus sitter på förkunnar ett andligt rike och inte ett värdsligt, djupast sett det Guds rike och den andliga verklighet som Jesus säger bor inom oss.

Därför är det motiverat att dessa delar av ikonen är transparent målade och inte ser materiella ut och att gestalterna i de blå, gröna och röda bildfälten är uppfyllda av det ljus som, i milt stegrande toner, reflekteras i änglarnas leende ansikten och i de spänstiga vingarna som likt en krans av blommor omskriver Jesus. Den i linjer och ljus antydda tronen, med dess ryggstöd, sits och stolsben är också genomskinlig och på så sätt uttrycks här att hans makt är andlig och inte politisk.

2
Detalj av den tronande Kristus i strålande vitt. Centralmotiv i altarskåpet i S:t Thomas kyrka i Lund, 330 x 204 cm. I Bibeln kan vi läsa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12).  Foto: Bo Wiberg. Då denna ikon för att göra rättvisa åt samtliga färger i  bilden har tagits med blixt, framträder gestalterna och tronen i det transparenta måleriet i detta foto i skarpare ljus och mindre nyansering än i målningen där de steglöst smälter in i respektive färg (se detaljen ovan tagen utan blixt).

I en strålande vit mantel, som lyser och slår blixtar, som i detta motiv enligt annan färgsymbolik berättar om att han nu är uppstånden och förhärligad, sitter han på denna vackra tron i Paradiset och inbjuder oss sitt rike – en ödmjuk och kärleksfull kung som har lärt oss att i hans rike är den störst som tjänar sin nästa.

Länkar:                                                                                                                       Altarskåpet i S:t Thomas kyrka                                                                      Jakobs stege

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *