Om Majestas Domini och Guds rike

Majestas Domini – den tronande Kristus i himmelen – eller Deesis – förbön –  som denna ikon också kallas, utgör centralmotivet i ett tredelat altarskåp som gestaltar några av de viktigaste händelserna i evangelierna. Detta kan i sin helhet ses i S:t Thomas kyrka i Lund eller via den länk som finns i slutet av  denna artikel. Kompositionen knyter an till en konstnärlig tradition med rötter i den tidiga kyrkans katakombmålningar och mosaiker. Detta motiv är av stor betydelse inom ikonkonstens samtliga stilarter, så också inom koptiskt ikonmåleri – ett vackert exempel på detta presenterades i mitt förra inlägg – såväl som inom romansk konst, och förekommer i flera medeltida kyrkor i Sverige. Utgångspunkten finner vi i Uppenbarelseboken (21:1–6) där det berättas om hur Kristus gör allting nytt, om den yttersta Domen och det nya Paradiset.

1. Den tronande Kristus, flankerad av Guds moder Maria och den helige Johannes Do?paren. Centralmotiv i altarska?pet Majestas Domini. 208 x 204 cm. ma?lad 2000_2001-2
Den tronande Kristus, flankerad av Guds moder Maria och den helige Johannes Döparen. Centralmotiv i altarskåpet Majestas Domini. 208 x 204 cm. Målat av Lars Gerdmar 2000-2001. S:t Thomas kyrka, Lund. Foto: Bo Wiberg.

I min tolkning av motivet ser vi den uppståndne Frälsaren i himmelen  avbildad bland kullar, träd och floder, flankerad av Guds moder Maria och den helige Johannes Döparen, framställt mot bakgrund av det nya Jerusalems murar. Detta är en sinnebild för den eviga vår som är i antågande för hela skapelsen, bilden av alltings fullbordan, då Gud skall bli allt i alla. Då det på en blogg inte passar sig att skriva längre artiklar, begränsar jag mig nu till att kommentera den tronande Kristus och den omgivande miljön. Förstås finns det all anledning att också säga något om porträtten av Maria och Johannes Döparen, men till dessa återkommer jag i en senare artikel.

I denna ikon ser vi den lyckliga upplösningen av hela frälsningshistorien. Alla de händelser vi läser om i evangelierna syftar fram emot det vi här möter. Kristus har dött och uppstått och enligt Gabriels ord till Maria vid bebådelsen satt sig på Davids tron i himmelen. Detta är en metafor för det andliga rike Kristus har upprättat, en världsvid gemenskap buren av de rika sociala, etiska och andliga värden han genom sitt exempel, sin undervisning och sina liknelser har förklarat. Hans klädnad är liljevit och hans hållning majestätisk. Han som är Gud av Gud och Ljus av Ljus vänder sitt ansikte emot oss.

2
Den tronande Kristus, inskriven i en mandorla med transparent målad tron och serafer och omgiven av de fyra väsendena som symboliserar Guds kosmiska allmakt och hans allseende i människornas förehavanden och de fyra evangelierna. Foto: Bo Wiberg.

Glorian kring hans huvud är en av de tidigaste symbolerna för Gud – utan början och slut. I det gamla förbundet kan man säga att cirkeln var tom. Gud var osynlig för människans öga, fördold och oåtkomlig. Genom Guds människoblivande har cirkeln har fått ett ansikte, ansiktet av den Gud som har blivit vår livskamrat och medvandrare.

Hans klara blick söker sig förbi lögnens och självbedrägeriets dimridåer, tvärs igenom världens och historiens tröstlösa gråskalor, in i människornas kluvna hjärtan. För att möta denna blick måste man bli som ett barn, det andliga barn som förstår när det  har blivit genomskådat, som i uppriktig ånger över egen synd och omognad kan låta sig tröstas och upprättas till personlig mognad och värdighet.

Denne domare är i samma person vår frälsare och vän och torkar själv bort tårarna från våra kinder. Även om vi kommer till honom med de vidrigaste synder öppnar han sin famn. Till och med Stalin, Hitler och Bashar al-Assad – listan på dessa för mänskligheten självdestruktiva drömmare och despoter kunde göras lång – skulle, om det vågat möta denne domare och begråtit sitt elände, funnit nåd och barmhärtighet. Jesus skulle själv ha klätt av dem syndens mörka slöja och iklätt dem sin egen strålande värdighet.

När han ser på oss betraktar han oss som sina vänner och jämlika. Han är inte kung eller folkledare i världslig eller patriarkalisk mening. Han är hela Kosmos konung. Och i Guds rike är den störst som tjänar de andra, som älskar sin nästa lika mycket som sig själv. Jesus välsignar oss och respekterar oss och ser på mig som om jag ensam vore hans mest älskade.

3
Detalj av transparent måleri mot blått, grönt och rött: serafer som lovsjunger Guds helighet, oxen som symboliserar Lukas evangelium samt några av de blommor som ringer den eviga vår som är i antågande. Foto: Bo Wiberg.

Detta är också bilden av det himmelska Jerusalem och det andliga rike som står förberett, med grönskande kullar, där träden är planterade vid vattenbäckar och blommorna aldrig vissnar. Murarna i detta andliga Jerusalem är marmorgröna och erinrar oss om att Guds byggnadsverk långt ifrån är avslutat. I en böjd linje vänder de sig emot oss, som ville de omfamna oss och säga att här möts himmel och jord, att det vi bygger på här i tiden en dag med Jesus och alla heliga skall fullbordas.

I den mäktiga, mörkblå och smaragdgröna mandorlan – symbolen för det kosmiska och eviga – ser vi i transparent målade ljusblå och ljusgröna färger en mängd bevingade ansikten tona fram, serafer som gestaltar den himmelska lovsången och glädjen. Ur denna härlighet bryter fyra turkosblå paradisfloder fram. Dessa bäckar, där lekande fiskar glatt dyker upp ur vågorna, är frälsningens strömmar, nådens outsinliga källflöden. Svalt lysande vittnar de om Guds generositet, som uppenbaras i naturens myller av liv och de andliga rikedomar vi mottar såsom Guds barn, Jesu bröder och systrar. Som en explosion av eld och smärta bryts den harmoniska mandorlan upp av den röda formen som här symboliserar den dom som är ett ovillkorligt krav för människans tillträde till Evighetens land.

5 b
Detalj av Andens duva, som när vi nu firar pingst och våren åter ger sig till känna har en särskild aktualitet. Foto: Bo Wiberg.

Och strax ovanför ett träd, till höger i bilden, ser vi Andens duva flyga fram. Duvan är på väg ut ur bilden och sjunger sången om hur Gud förnyar jordens ansikte, sången om den skönhet med vilken han välsignar allt skapat.

Vi kan nu också tala om ljuvligheten i hans högra hand. Denna är placerad nära centrum av kompositionen och ger oss nyckeln till förståelsen av hela verket. I den välsignande högra handen strålar all sanning och skönhet samman. I denna enkla gest förkunnas alltings fullbordan.

4
Kristus Konungen, Domaren och Frälsaren som i sin välsignelse innesluter oss och visar hur intimt förenade vi är med honom genom dopet och de övriga sakramenten. Foto: Bo Wiberg.

På korset genomborrades denna hand av världens ondska och efter uppståndelsen, vid himmelsfärden, sträckte han triumferande ut den mot de fyra väderstrecken och välsignade sitt verk. Nu vänder han handen mot sig själv, ja, han vänder den mot sitt hjärta. I stolt ödmjukhet vänder sig de heliga på bilden och alla de oräkneliga som innesluts i denna välsignelse med vördnadsbjudande gester mot Kristus, som om allt endast handlade om honom.

Men Kristus blev inte människa för sin egen skull, utan för att förena urbilden med avbilden, för att göra människan till ett med sig själv, Fadern och den helige Ande. När Kristus nu tycks välsigna sig själv är det i själva verket oss och allt han givit åt oss genom kyrkans sakrament han välsignar. Vi välsignas i hans kropp – den mystiska kropp som vi infogats i genom dopet, det sakrament som är porten till Treenighetens mysterium. Så betecknar ljuvligheten i hans högra hand all oförgänglig skönhet vi äger i gemenskap med Jesus Kristus, som är begynnelsen och änden. Denna skönhet skall fullbordas då Gud skapar nya himlar och en ny jord, där Gud ska bli allt i alla, i det eviga rike, som redan här i tiden blomstrar, i odelade hjärtat.

Länk till bilder av altarskåpet i dess helhet: http://larsgerdmar.se/Utsmyckning-av-kyrkor-och-kapell

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *