Meditation över uppståndelsens faktum

Döden skall inte finnas mer, ingen sorg eller klagan och ingen smärta skall finnas mer (Uppenbarelseboken 21:4).

I denna ikon ser vi den lyckliga upplösningen av frälsningsdramat, hur Kristus efter döden på Golgota i strålande ljus och omgiven av gammaltestamentliga kungar och profeter har uppstått och gripit tag i Adams och Evas händer – en mäktig symbolbild för hela mänsklighetens räddning från synd och död.

1. Uppståndelsen. Foto Bo Wiberg
Uppståndelsen. 46 x 36 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Den lille Johannes – enligt traditionen bara i tolv-årsålder när han av Jesus kallades till apostel – som avbildas i ikonerna av korsfästelsen och nedtagandet (se förra blogginlägget), sprang vid tredje dagens gryning för allt vad benen tålde till den grav där man lagt hans vän och mästare, såg den övergivna svepningen och förstod så småningom att han hade uppstått! Tillsammans med de övriga apostlarna fick han senare möta Jesus, bevittna hur den tvivlande Thomas stack handen i hans sida och fingret i såren efter spikarna, äta tillsammans med honom och ta farväl av honom vid hans ärorika himmelsfärd.

Men ingen såg själva ögonblicket då Jesus fick livet tillbaka och uppstod och detta skildras därför heller inte i ikonkonsten. Istället avbildas den tredje dagens mysterium och uppståndelsens faktum med den scen då Kristus enligt Petrus nedstiger i dödsriket – på grekiska Anastasis – en i metafysisk och andlig mening reell händelse som dock sker oberoende av den fysiska tiden och rummet.

I denna ikon ser vi hur hur den uppståndne räddar Adam och Eva och med dem oss var och en och hela mänskligheten upp ur dödsrikets mörker, in i det eviga ljus han alltid har delat med sin Fader i himlen. Den harmoniska, blå-turkosa mandorlan – den ovala formen bakom Kristus – symboliserar det himmelska goda och står i stark kontrast till det becksvarta, disharmoniska bildfältet i förgrunden, som gestaltar en bottenlös avgrund, symbolen för ondskan i alla dess former, kaos och död.

2. Uppståndelsen, detalj. Foto Bo Wiberg  kopia 2
I samverkan med den uppståndne får vi dela det sanna, sköna och goda som tillhör hans rike.

Stående på dödsrikets portar, som symboliserar att han övervunnit döden och förgängelsen, drar han människan in sin underbara, lysande verklighet, bort från syndens och ondskans mörker och förnedring, upp till andlig mognad och värdighet.

Vid mandorlans överkant ser vi två små änglar glatt lyfta det tomma korset upp mot höjden. Korset har blivit ett segertecken, tecknet på frälsningen, befrielsen från syndens och dödens trauma.

Tillsammans med  Adam och Eva, som har sträckt upp sina händer mot Frälsaren och här representerar alla dem som aktivt vill samverka med Gud, göra gemensam sak med det sanna, sköna och goda i hans rike, kan vi inför denna strålande och glädjebringande ikon instämma i lovsången till den uppståndne, han som är kosmos konung och frälsare!

Men är då detta med uppståndelsen och vår samverkan med den Osynlige, Treenige Guden, bortom gränsen för vår jordiska, fysiska tillvaro verkligen sant och möjligt och inte bara religiös mytologi, i strid med sunt förnuft och rationellt tänkande? Det senare verkar ju rätt så till vida att det strider mot empiriskt tänkande och fysikens lagar att någon som dött och begravts kan få liv igen. Och inte heller kan vi fysiskt, ens om vi haft tillgång till en oändligt utsträckt kosmisk viber-telefoni rationellt sett stå i förbindelse med den Evige, som existerar bortom allt vad vi kan föreställa oss. Men den Gud som själv i begynnelsen ur intet, innan något alls av universum fanns till, skapade det fysiska kosmos och naturen med dess lagar, är förstås även i stånd att handla enligt egna, för oss okända lagar i en andlig verklighet, som inte låter sig fångas eller beskrivas med den empiriska vetenskapens begränsade redskap. Och om vi vågar sätta vår fysiska världsbild, så långt vi känner till denna, i direkt förhållande till den metafysiska, andliga och till upphovet – Urkällan-Gud – som man enligt upplyst kristen tro och erfarenhet är i stånd till, är det som hände på påskmorgonen alls inte så omöjligt att förstå som det i förstone kan tyckas. Tro och empiriskt vetande står inte i något motsatsförhållande, men med enbart det senare till hands som förklaringsmodell för vår världsbild blir tillvaron och existensen absurd och obegriplig.

3. Uppståndelsen, detalj. Foto Bo Wiberg  kopia
Korset som han offrade sig på har blivit ett segertecken.

Kyrkan vittnar från allra första början om sanningshalten i denna världshistoriska händelse och de kristnas första enkla bekännelse var just detta att Jesus har uppstått. Ett argument till försvar för detta faktum, som jag på denna påskdag gärna vill framhålla, är att samtliga apostlar utom Johannes blev martyrer för sin tro på Jesus och hans uppståndelse. Minns hur de alla drog sig tillbaka efter hans korsfästelse. Hur kunde det komma sig att dessa, efter det deprimerande nederlaget för deras mästare och den bittra antiklimax och sorg denna offentliga förnedring och avrättning måste ha inneburit för dem, ändå med risk för sina liv vågade ge sig ut och vittna om tron på Jesus, en del, som den tidigare fiskaren Petrus, ända till Rom, och med entusiasm började lägga grunden för kyrkan? Svar: Kristus har uppstått ifrån de döda. Inget annat – om man inte menar att de alla led av svåra vanföreställningar – kan rimligen förklara att de repade mod och att så skedde. Det är såväl min intellektuella som andliga övertygelse – och denna delar jag med generationer av kristna alltsedan Jesu samtid och med miljarder systrar och bröder idag – att detta verkligen har hänt, att det är ett historiskt faktum: Kristus har uppstått ifrån de döda, korset som han dog på har blivit ett segertecken, och tillsammans med honom kommer alla som vill leva i Guds gemenskap att uppstå till evigt liv!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *