Den tredje dagens mysterium

Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg eller klagan och ingen smärta skall finnas mer. Upp 21:4

Påskens radikalitet och den tredje dagens mysterium – Jesu uppståndelse – föregreps i bildlig mening på förklaringsberget då Kristus i bländande, oskapat ljus i sin härlighetskropp visade vad konsekvenserna av hans människoblivande och frälsningsgärning blir för oss som genom dopet och tron är förenade med honom.

Den strålande och odödliga skönheten. På förklaringsberget visar Kristus sin gudomliga natur som han har förenat med vår mänskliga. Detalj ur Kristi förklaring. 61 x 45 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.
Den strålande och odödliga skönheten. På förklaringsberget visar Kristus sin gudomliga natur som han har förenat med vår mänskliga. Detalj ur Kristi förklaring. 61 x 45 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Men uppståndelsens härlighet föregicks av dess motsats: Jesu död på korset, då Gud i mänsklig gestalt genom sitt gudomliga och kosmiska försoningsoffer tog med sig all vår synd och skuld upp på korset, med Paulus ord: Gud försonade hela världen med sig genom Kristus (2 Kor 5:19).

Tragiken i denna händelse kan i förstone tyckas outhärdlig och meningslös. Guds son – den andra personen i Treenigheten – som med sina ord och gärningar visade oss så stor kärlek och omsorg förnedrades och spikades fast på ett kors. Men trots detta hör denna händelse till en av kyrkans mest upphöjda och vördade, detta då Gud genom denna öppnat vägen för våra själars frälsning, syndernas förlåtelse och det eviga livet tillsammans med Honom och varandra – hans söner och döttrar.

Det som skedde på korset var ett fysiskt och metafysiskt drama och ett mysterium som tog plats i både tiden och evigheten och som utspelades mellan den himmelske Fadern och den mänsklighet hans son, Jesus, genom inkarnationens mysterium ingått en fullständig och evig förening med. Några av de närmast sörjande har förblindade av tårar väntat ut hans lidande och insomnande.

nedtagandet-fran-korset-foto-bo-wiberg
Nedtaganddet från korset. Ikon målad av Lars Gerdmar, 37 x 31 cm, den XIII stationen i korsvägen, S:t Lars kyrka i Uppsala. Foto: Bo Wiberg.

I  ikonen av nedtagandet från korset ser vi hur dessa med stor ömhet nu tar hand om Jesu kropp. Längre ifrån hans strålande härlighetskropp på förklaringsberget kan denna bild av vår döde Frälsare inte vara. Men korset har blivit ett segertecken och reser sig mäktigt över Jerusalems murar, här symbolen för den blinda maktens elände. Korset vittnar om hur Kristus med sin offerdöd och ärorika uppståndelse bröt syndens trauma och övervann dödens makt.

Trots den tyngd och djupa sorg vi här ställs inför, gestaltas i denna ikon en skönhet och innerlighet som är gripande. Efter dödens faktum sammanfattas en människas hela liv och gärning, i detta fall gudsmänniskans vandring här på jorden.

På en stege står Josef från Arimataia, som åt Jesus upplät sin egen grav. Han håller i Jesu kropp och tittar sorgset ut i intet, som sökte han efter ord för att uttrycka sin smärta. Guds moder Maria, med dödskampen hon delat alltjämt inskriven i ansiktet, omfamnar sin son under tårar. Och Maria Magdalena, som Kristus räddade från döden genom stening, har i djupaste ömhet fört hans hand till sina läppar. Alla är förkrossade, ledsna och besvikna. Johannes, den blivande evangelisten, står ensam och tittar på, isolerad, handlingsförlamad och uppgiven.

Guds moder Maria och hennes son.

Inför denna ikon kan vi delta i sorgen över att den människoblivne Guden – Fridsfursten – förnedrades och dödades. Detta är också sorgen över ondskans och våldets konsekvenser i alla dess former, som här framstår i dess fullständiga absurditet.

Men när vi nu betraktar Jesu kropp, livlös och stel i den sörjande moderns armar, ser Johannes deprimerade ansikte och Maria Magdalenas tårar, kan vi ändå göra detta med förtröstan. Och så kan vi också göra när vi står vid dödsbädden till någon av våra närmaste vänner eller anhöriga. Döden är förvisso absurd och nattsvart och jag minns hur tydligt detta framstod vid min egen pappas död, hur han låg där kall och alldeles oigenkännlig. Men snart ska Johannes springa till graven där de lade hans vän och finna den tom. Kristus är uppstånden! Och som han ska vi alla en dag uppstå och få en härlighetskropp lik den han visade oss på förklaringsberget. Döden är inte längre det fasansfulla slutet, bara porten till Paradiset!

2. Naturens precision - mirakulöst vacker - den Eviges verk
Botaniska trädgården i Lund. Foto: Lars Gerdmar.

Apropå påsken och naturens återuppvaknande – den underbara tid vi nu lever i då den döda skapelsen mirakulöst steg för steg åter får liv och blomstrar – vill jag ur min bok ”Ansikte mot ansikte” citera den rysk-ortodoxe teologen Sergius Bulgakov:

Uppståndelsens bild är inskriven i naturen och dess tecken är vårens uppståndelse. Efter vinterns dvala bringar våren fram växtlighet från jorden, nya gröna ax uppfylls av livets kraft. Våren smyckar sig i uppståndelsens mångfärgade skrud under solens livgivande strålar. Varje vår profeterar om den vår som är i antågande för hela världen. Naturens död är övervunnen av livets värme och naturens påsk ger plats för den kristna påsken. […] Påsk är glädje över kyrkan; på grund av denna befinner vi oss inom kyrkan, i ett liv, en kropp, Kristi kropp. Det som vanligen endast förblir en kallelse och ett löfte, framstår nu för oss som högst verkligt.

Glad påsk!

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *