Per Beskow, religions- och kyrkohistoriker, specialiserad på patristik – litteraturen från kyrkans äldsta tid fram till 700-talet – avled i Visby den 3 mars 89 år gammal.

Jag träffade Per för första gången 1979 då jag nyss flyttat till Lund efter avslutad tre års grundläggande utbildning i ikonmåleri. Han hade fått veta att jag var ikonmålare och ringde upp och föreslog att vi skulle träffas. Detta blev början på en lång vänskap och ett givande tankeutbyte, inte minst kring klassisk kristen teologi och sakral konst från den tidiga kyrkans tid fram till idag.

Per var spränglärd inom dessa områden och under de första åren brukade vi träffas hemma hos honom varje fredag kväll, då han alltid hade tillagat något gott. Han kom också på besök i ateljén där vi samtalade om det jag för tillfället höll på att måla. Hans behagliga sätt och knivskarpa intellekt och den djupa fromhet han ägde gjorde på mig som mycket ung man och ikonmålare stort intryck. Jag ägnade mig på den tiden, vid sidan av fördjupade studier i ikonens estetik och måleriteknik, mycket åt ortodox teologi, inte minst den ryske teologen Vladimir Losskys skrifter. Och att i reflexionerna kring detta såväl som andra spörsmål om teologi, kyrkohistoria och konst få ha Per som sparringpartner var en förmån jag först senare förstod vidden av. I hans närvaro kände man sig alltid tagen på allvar. För honom var den andre och det som rörde sig inom denne det viktigaste. Han var mycket vänlig, uppmuntrande och snabbtänkt.

För Per Beskow fanns det en självklar koppling mellan orden och bilderna i den kristna verkligheten, mellan det andliga och teologiska innehållet i Bibeln och dess visuella motsvarighet i ikonerna. Och inget borde ju vara självklarare inom kristen tro, som ju bygger på att Gud har blivit människa och synlig i Jesus Kristus – gudsmänniskan – som genom sina handlingar och sitt exempel visat oss vem Gud är och vill att vi ska vara i gemenskap med honom. Men det fina med Per var att han inte bara som teologer brukar, kunde utläsa den kristna meningen med livet ur Ordet, bibelperikoper och språkets nyanser, utan som en person med vidöppna ögon för konstens möjlighet att kommunicera och förkunna, i lika hög grad kunde glädjas åt hur det kristna budskapet kommer till uttryck i den heliga bilden, i såväl dess helhet och symbolik, som i dess nyanser och det personliga, konstnärliga uttrycket.

Oförglömlig och spännande var en vecka vi tillsammans spenderade i Paris 1981. Här hade Per på 1950-talet studerat teologi och då även deltagit i de berömda seminarier i ortodox teologi och patristik som leddes av nämnde Lossky, en av dåtidens största teologer. Per berättade om hur de samlades i ett enkelt rum hemma hos Lossky, endast upplyst av en glödlampa hängande från taket, där stolarna stod längs väggarna och alla satt med sina långa skägg, utom Per själv, som då bara var i 30-årsåldern. Och om hur Lossky tog till orda och, liksom brinnande inifrån, utlade och förklarade kyrkofädernas och mystikernas skrifter.

Här i Paris tog Per mig med på rundvandringar i den kyrkliga geografin, med besök i såväl de kända katedralerna och små ortodoxa kyrkor, som till Saint Gervais, centrum för den då ganska nybildade katolska klosterorden Fraternités Monastique de Jérusalem, vars agenda bland annat syftar till att i storstadens öken bygga det nya Jerusalem och i sitt gudstjänstliv låtit en del av skönheten från den ortodoxa liturgin ta plats och då också de heliga ikonerna, såväl som till det legendariska ortodoxa prästseminariet Saint Serge. Förstås besökte vi också Musée du Louvre och en rad restauranger, åt Coq au vin och skålade.

Men det allra mest intressanta var mötet med Leonid Ouspensky (1902-1987), 1900-talets främste ikonmålare i den klassiska ryska stilen. För att göra en lång historia kort satt vi plötsligt en eftermiddag i Ouspenkys hem på Rue Breguet 6 tillsammans med hans hustru och drack ryskt te omgivna av hans verk och inbegripna i ett spännande samtal om ikonkonst, om Lossky, som Ouspensky varit en nära vän med, och mycket annat. Väl hemkomna föreslog Per mig att skicka några av mina ikonteckningar till Ouspensky, som ledde till att jag blev antagen som hans privatelev, något jag närmare ska återkomma till i ett senare inlägg.

När min bok Ansikte mot ansikte – Om de heliga ikoner utkom 2007 ville Per att denna skulle publiceras på engelska, med sig själv och hans hustru, Christine Morris, som översättare. Genom en rekommendation han sände till Saint Vladimir’s Seminary Press i New York och min sammanfattning av bokens innehåll blev detta nästan av – sannolikt avböjde man till sist för att kostnaderna för färgbilderna skulle bli för höga. Vi hade senare dock glädjen att tillsammans med  den tidigare chefen för nämnda förlag, Paul Meyendorff, professor i liturgisk teologi vid St Vladimir’s Orthodox Theological Seminary, kyrkohistorikern Samuel Rubenson och konsthistorikern Britt-Inger Johansson bidra med essäer till den gemensamma lilla boken Ikonen – närvaro och källa (utg. 2011).

När nu den tråkiga nyheten om Pers bortgång hunnit sjunka ner dyker många minnen upp knutna till denna älskvärda och fantastiska människa, som besöken i Rom och trevliga middagar och utflykter tillsammans med gemensamma vänner på Gotland under somrarna.

Per Beskow, grand old man inom svensk patristik och medgrundare av Collegium Patristicum Lundense – den kanske viktigaste rörelsen inom teologi och andlighet i vårt land under de senaste decennierna – finns inte längre ibland oss.

Nu ser jag återigen Pers vänliga, leende ansikte framför mig, hör änglakörerna sjunga Gloria in excelsis Deo och känner doften av rökelse. Hans närmaste följeslagare var Jesus, vars välsignelse och ljus ständigt vilade inom honom. Jag lyfter på hatten och bugar mig djupt och ber min Frälsare om att en dag få återse Per i Paradiset. Per Beskow – evig åminnelse – tack för allt gott du gjort!