I inledningen av den förra artikeln som till stora delar ägnas åt den anka, en fiktiv gestalt, som bevakar kyrkporten bakom Franciskus ger jag en kort resumé av denna ikon i sin helhet som när jag nu fortsätter att berätta om detaljerna i denna kan var bra att börja med att läsa.

Vargen från Gubbio hade uppenbarligen en skruv lös, även djur kan ha detta. Vargar brukar inte ge sig på människor, eller döda tamboskap. Men denna ondskefulla best hade vid det tillfälle då man  vände sig till helgonet för att få hjälp blivit en skräck för alla i den lilla staden Gubbio.

Fioretti di Francesco, en skrift tillkommen några hundra år efter Franciskus död där en rad berättelser om honom och hans bröder är samlade, läste jag för första gången för ett tjugotal år sedan. Här ingår historien om denna blodtörstiga best, ett ondskans monster som inte som normala vargar bara tog bytesdjur enligt naturens ordning, utan gjorde stor skada på den boskap av lamm och andra djur man här hade och som ibland även dödade stadens invånare – en terrorist och syndare av stora mått som i mötet med helgonet blev omvänd. Alldeles tam, med ett förnöjsamt leende över nosen och viftande med svansen har den lagt sin stora tass på Franciskus bröst och blir nu omfamnad och klappad av honom som en kär vän.

Vårt helgon är en ”vargkramare” och skulle som den store djurvän han var säkert idag, som jag och många andra gör, tillhört dem som värnar om de utrotningshotade vargarna. Hans andliga auktoritet, stränghet och djupa ömhet har nått in i denne förhärdade varelses hjärta och förvandlat honom. Det berättas att den tidigare våldsverkaren sedan  blev hela stadens älskling och vördades. När han dött fick han en hedervärd begravning.  Även ett djur erhöll värdighet – alla detaljer i denna i historia är intressanta och värda att reflektera över. En del skulle säga att detta bara är en legend. Men jag är övertygad om att berättelsen är sann, inte bara för att jag tror att Gud kan göra under och stora helgon som Franciskus kan låna kraft och förmåga från Skaparen som har makten över naturlagarna, eller för att man faktiskt vid arkeologiska utgrävningar på den plats där man begravde vargen från Gubbio, under kyrkan här har funnit ett skelett av en stor varg, utan också för att människor som lever nära naturen sedan ut minnes tider haft och alltjämt har denna förmåga.

Bland Dukha-folket, en liten stam av nomader och renskötare i Mongoliet lever än idag denna förmåga att kommunicera med de vilda djuren kvar och då också med rovdjur såsom örnar och vargar som man lyckas tämja för kultiverade syften som jakt och fiske. Dessa nomader anser sig ha en andlig relation till naturens alla varelser, som de från hjärtat respekterar och vördar, inte som objekt för eget gottfinnande, utan som sina vänner. Detta förhållande till skapelsens alla invånare skulle Franciskus säkerligen uppskattat. Och dessa naturfolk har mycket att lära oss: industrisamhällets barn, som oreflekterat bara roffar åt oss och på ”djurfabriker” och vid djurtransporter gör oss skyldiga till de mest vidriga former av djurplågeri – synd mot skapelsen. Den verkliga historien om vargen från Gubbio och Franciskus reser en rad viktiga frågor.

De galna vargarna och ömhetens revolution

Men vargen i denna ikon är också en symbolisk gestalt och denna episod blir här också en bild för fredsskapande mellan människor i smått och stort, som en kallelse för alla kristna, och till orosstiftare att omvända sig, som med den lyckliga upplösningen av en grym och förödande historia blir en appell till oss att aktivt verka för fred och försoning i såväl social och religiös som politisk mening.

All verklig fred i hållbar och långsiktig mening börjar med omvändelse på djupet genom ett genuint upptäckande och erkännande av Guds goda, allas och alltings helighet och okränk-barhet som Jesus och helgon som Franciskus genom det de sagt och gjort pekat på. Detta andliga fredsskapande på djupet leder med den goda viljans naturliga logik till ett radikalt och kompromisslöst avståndstagande från det som har med ondska och konflikter av alla slag att göra, till aktivt motarbetande av den ondska som i värsta fall leder till öppet våld och krig med fasansfulla och konsekvenser – vi ser idag med förtvivlan hur detta förnekande av det heliga och goda i Syrien lett till total ondska, omätliga lidanden och förödelse, och också på andra platser i världen. Högmod, girighet, avundsjuka och maktlystnad, egoism och nationalism, intolerans, hat och iskall främlingsfientlighet…

Listan på dessa anti-dygder som hör till de förhärdade odjurens agenda kunde göras lång, anti-humana mekanismer och handlingsmönster som i både fysiskt och mental mening gör människan till människans varg, plågoande och bödel i såväl social, religiös som politisk mening. Det som borde vara ett gemensamt och kreativt multinationellt- och kulturellt byggande av en god värld grundat på ömsesidig respekt, glädje och förundran över vad vi alla med positiva olikheter och egenheter äger, allt detta kosmiska och goda störtas genom de galna vargarnas hänsynslösa framfart i kaos.

Dessa ofredens konsekvenser gäller på såväl mikronivå mellan människa och människa och grupperingar av olika slag, som på makronivå i religionernas och staterna sammanhang, där ondskefulla och splittrande krafter styr ledarna och det politiska spelet. När de galna vargarnas demoner får ta plats inom människor och breda ut sig, leder det till våld och splittring. Hjärtan blir iskalla, människa ställs mot människa, den varma och inkluderande blicken blir stel och okänslig.

Biskopen för den svenska katolska kyrkan Anders Arborelius talade i en krönika nu efter påve Franciskus, en av vår tids stora fredsstiftares besök i Sverige om ömhetens revolutionärer som en rubricering på andlig kamp i den barmhärtige samariten fotspår, något i dagens situation av global ekonomisk ojämlikhet och flyktingkatastrof mycket tänkvärt. Och den gode herden Jesus säger: Jag skickar er som får in bland vargar. Han menar då inte att vi ska agera som bräkande yllemesar, utan klargör att föremålen för vår andliga kamp är just det slags terroriserande vargar som vargen från Gubbio var ett exempel på innan han mötte Guds stränghet och barmhärtighet och blev omvänd.

Denna kamp och ömhetens revolution i kristen och humanistisk mening bör få konsekvenser för våra sociala, religiösa och politiska reflexioner, ställningstagande och handlingsmönster. Detta är en radikal utmaning på både mikro- och makronivå i en tid då den öppna fascismen och den mer polerade, politiskt korrekta sammetsfascismens ulvar i fårakläder försöker vinna mark i såväl det dagliga samspelet människor emellan som i religiösa och politiska sammanhang där inhumana beslut fattas.

Den tidigare galne och ondskefulle vargen från Gubbio på ikonen blir enligt berättelsen om hans omvändelse i en andra läsning av historien en symbolmättad bild i denna ikon för allt som har med konflikt och konfliktlösning att göra. Vår kamp i Jesu efterföljelse och i reflexionen över Franciskus hantering av vargen, kommer nu inte bara gälla den demokratiska kampen mot glupska och hänsynslösa mega-vargar som Putin med flera och de varulvsliknande smygfascisterna i Nordens och Europas nationalegoistiska partier, som, utan att ännu yla, gör sina röster hörda i våra medier och parlament. Vår uppgift gäller i lika hög grad den andliga och ömsinta kampen gentemot alla de knäppa politiska vargungar och värstingar av olika slag som mer eller mindre medvetna om sakernas allvar runt omkring oss lider av samma andliga sjukdom och inhumana mentalitet, som dock var och en innerst inne är lika, sköna, goda och vördnadsvärda som den omvände vargen från Gubbio.