Moder Teresa av Calcutta och påven Johannes Paulus II är var och en på sitt sätt ikoner – trovärdiga Guds avbilder – som för sina ord och gärningar av många blivit älskade som personer och som andliga förebilder och ledstjärnor i mycket realistisk mening.
Vid ett och samma tillfälle hade jag glädjen att få se båda två. Jag hade fått ett stipendium för att 1989 studera senmedeltida sakral konst i Italien och spenderade flera månader där för att på plats i kyrkor och museer lära mig mer om de stora mästarna Duccio, Giotto och Cimabue och andra samtida italienska konstnärer, framför allt genom närstudier av deras måleriteknik.
Påsken firade jag i Rom och här visade sig då ett katolsk internationellt ungdomsmöte pågå med över en million deltagare. På skärtorsdagskvällen var det Big gathering with the Pope på Petersplatsen, med spektakulär ljussättning av Peterskyrkans fasad och den maffiga terrassen framför, stor blåsorkester och gospelkörer. Stämningen var hög och aftonen ljum och det vidlyftiga torget, såväl som hela Via della Consiliazione, som leder upp till denna plats, var packade med människor från alla världens hörn. Allt inleddes med att påven hand i hand med Moder Teresa gjorde entré till allas jubel, båda med breda leenden på läpparna – en obetalbart charmerande och gripande syn som jag aldrig kommer att glömma. Och jag kunde inte låta bli att tänka att detta – om det nu inte varit fråga om en nunna och en påve – hade blivit århundradets par!
Moder Teresa visade med hela sin gärning och sitt övertygande exempel, det självuppoffrande arbetet med de fattigaste av fattiga i Calcutta – där hon i de döende spädbarnen på gatorna såg Guds heliga ansikte – och grundandet av Missionaries of Charity, idag en orden med tusentals systrar verksamma i framför allt de stora städerna världen över, på vad det radikala, kristna kärleksbudskapet kan få för konsekvenser för dem som tar detta på allvar. 1979 erhöll hon Nobels fredspris, och hennes välkända, prövade och milt strålande ansikte, med den starka blicken och leendet talade för sig självt.
På besök i Addis Abeba har jag flera gånger fått förmånen att tidigt på morgonen fira mässa tillsammans med the Sisters of Charity, alldeles innan de i Moder Teresas efterföljd gett sig ut för att ta sig an de fattigaste av fattiga, som i denna stad är många. Den känsla av realistisk kärlek och ömhet som präglar dessa gudstjänster i Addis Abeba med dess kärnfulla predikningar, såväl som systrarna själva – redo att visa barmhärtighet – är djupt imponerande och tankeväckande. Moder Teresa var inte bara den äkta kärlekens sändebud, utan samtidigt i hela sin uppenbarelse en profet, som med sin höga moral och radikalitet tydligt pekade på de brister vi människor rår för och bör göra något åt. Kristi kärlek tvingar oss (2 Kor 5:14-15) är bevingade ord förknippade med henne och hennes medsystrar – ett memento för alla som vill kalla sig kristna, ställda inför den andliga och materiella nöden i världen, den förra inte minst påtaglig i dagens sekulariserade Sverige.
Det som särskilt fascinerat mig med påven Johannes Paulus II var hans personalism och stora kärlek till konsten. Det senare tog sig bland annat uttryck i ett underbart brev till konstnärerna, publicerat 1999. Detta är något av det bästa och vackraste jag läst om konsten, där han på ett skarpsinnigt och djuplodande vis filosoferar kring detta spörsmål. Via länk nedan kan den som själv önskar läsa detta.
Här några saxade citat från denne påve och professor i filosofi där han bl a ställer den kristna personalismen mot utilitarismen: Hela världen av skapade personer hämtar sin egenart och sitt naturliga företräde i förhållande till tingens (icke-personernas) värld ur den särskilda likheten med Gud. […] Budet [”Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv” Luk. 10:27, min anm.] talar om kärlek med avseende på personer, medan utilitarismens princip visar på välbehaget såsom grundval inte endast för handlandet utan också för normering av handlingar. […] Personen är ett sådant gott, med vilket nyttjandet inte passar ihop, ett gott som inte kan användas som medel för att uppnå ett mål. […] Till personens struktur hör det inre, vari vi återfinner det andliga livets grundämnen, vilket tvingar oss att erkänna människans andliga natur. Därför äger personen en för henne kännetecknande andlig fullkomlighet. Denna fullkomlighet avgör hennes värde. […] Kärleken i dess fulla mening är en dygd och inte bara en känsla. […] Kärleken som dygd lever i viljan genom sin inriktning på personens värde – viljan är alltså källan till det bejakande av personen som genomsyrar alla reaktioner, upplevelser och över huvud taget hela beteendet. Ur hans bok Kärlek och ansvar. Etisk studie.
Inför det stora Birgittajubileet 2003 fick jag på beställning av de svenska lutherska och katolska kyrkorna privilegiet att måla en ikon av den heliga Birgitta till denne älskade påve, som under högtidliga former överlämnades som gåva till honom i Peterskyrkan (via länk nedan kan man se hur det gick till, och via ytterligare länk ikonen som sådan). Och för bara några år sedan fick jag på biskop Anders Arborelius uppdrag glädjen att inför samme påves saligförklaring måla en ikon också av denne. Jag valde att då avbilda honom hand i hand med flickan Sofia, som i denna ikon gestaltar personen i vardande. I en senare artikel har jag tänkt närmare kommentera detta motiv.
Påvens brev till konstnärerna: http://w2.vatican.va/content/john-paul-ii/en/letters/1999/documents/hf_jp-ii_let_23041999_artists.html
Ikonöverlämnande i Peterskyrkan (skrolla ned på sidan): http://larsgerdmar.se/Utsmyckning-av-kyrkor-och-kapell
Birgittaikonen till påven samt kommentar till detta motiv: http://larsgerdmar.se/Heliga-Birgitta-av-Vadstena