När vi talar om ikonen och dess bildspråk talar vi om skönheten. Skönheten, eller det sköna, är inom denna konst ett nyckelord. Den är här både medel och mål, det för själen synliga och gripbara, såväl som målet för dess strävan.
Den som älskar ett barn, en god vän, sin medmänniska, mannen, hustrun eller fröken i skolan, sitt husdjur, sig själv eller sitt land. Och den som har fått förmånen att botanisera i bildkonstens, musikens eller litteraturens världar, som efter en lång skogspromenad och ett trefaldigt finskt bastubad på bastutrappan i sommarens skymnings-ljus njutit av en kall öl och blickat ut över den spegelblanka havsviken, mellan aspträdens lövverkssiluetter sett den ljusa nordiska kvällshimlen smeka de fullmogna vetefälten och de friska, gröna, nästan självlysande vassruggarna vid strandklipporna, hört hackspetten sluta hacka och näktergalen slå sin drill, vet något om skönheten.
Den som har sett skönheten leka, mogna och åldras, utbytt tankar med henne och tagit henne till sitt hjärta, hävdat hennes frihet och okränkbara rättigheter och tittat djupt in i hennes ögon, har svårt att glömma henne.
Redan de skolastiska filosoferna menade att det sanna är lika med det sköna och det goda och omvänt. Och när Fjodor Dostojevskij, en av den ryska realismens portalgestalter, säger att skönheten skall frälsa världen, talar han om skönheten i denna djupt humanistiska och andliga mening. Skönheten är förenad med kärleken, så att man med kärlekens öga kan se henne, med sitt förnuft och sina själsförmögenheter kan mäta det omätliga och med blick för det sköna bli varse kärlekens kropp – det heliga Du som bor i alla, som är alltings källa, existens och mål.
Gud är kärlek och skönheten är kärlekens inkarnation. Tillsammans med fantasin och intellektet är skönheten ett barn av visheten, Guds vishet, som är en del av det människoblivna Ordet (jmf Joh 1:1-14). Det gudomliga och kosmiska Ordets skönhet är som en mäktig skyddsängel, som även i människans mörkaste stunder och djupaste förnedring, när hoppet hukar och vidrigheten ler, pekar på det värdebeständiga sanna och goda. De som inte känner skönheten eller har glömt bort henne, nonchalerar eller, än värre, förtrampar henne. Det är denna gudomliga skönhet, inkarnerad i var och en, militanta fundamentalister, antisemiter och främlingsfientliga av mer eller mindre inhumant slag på grund av religiösa och politiska vanföreställningar inte förmår se och än mindre respektera.
Inför ikonen utsätts betraktaren för skönheten, heligheten, renheten och godheten i dess mest briljanta och omedelbara skepnader. Detta sker i vetskap om att människans erfarenheter också av dess motsatser öppnar hennes ögon. När Jesus – själv mönsterbilden för den sanna ikonen – talar om liljorna på ängen för att öppna våra ögon mot den skönhet som bor i människan, bortser han medvetet ifrån att ge denna komplimang i relation till vad hon gör eller lyckas åstadkomma här i livet (Matt 6:28-29). Och när han berättar om den barmhärtige samariten, som förband såren på den misshandlade man som kom i hans väg, talar han om insikten om samma skönhet, och de konsekvenser mötet med denna får om vi rätt förstår att värdera den (Luk 10:30-37).
Jesus är lika skön vid sin ångest i Getsemane, när han står inför Pilatus, hånas, gisslas och bespottas, som en brottsling avklädd all mänsklig och gudomlig värdighet bär korset han senare lider och insomnar på, som när vi ser honom på förklaringsberget, vid uppståndelsen och himmelsfärden. Allt detta skildras i ikonkonsten med blicken fäst på skönheten i dess absolut heliga och värdebeständiga tillstånd.
Med detta sätt att förkunna skönheten, som är lika älskvärd i livets ljusa som nattsvarta lägen, gestaltar ikonerna något vi alla har mer eller mindre erfarenhet av: den personliga och eviga skönheten, som vi kan leva och dö för, som genom att visa sig för oss i både sorgen och glädjen lär oss att älska varandra på djupet, respektera, tillvarata och uppoffra oss.