Ansiktsteckningen: ögon, ögonbryn, näsa och mun, som beskriver den avbildades anletsdrag, är inom ikonkonsten stiliserad på ett sätt som förlänar varje enskild persons ansikte en unik och individuell prägel. Detta sätt att gestalta, som så starkt präglar porträttmåleriet inom denna konst, vill jag kalla koncentrerad realism.

Att stilisera har ikonkonsten gemensamt med bland annat klassisk japansk, indisk och viss medeltida västeuropeisk konst, där detta sätt att uttrycka sig kommit att bilda grunden för bildskapandet. Under historiens gång har konsten att stilisera utvecklats till ett utstuderat, intensivt och mycket levande sätt att måla. Förmågan att stilisera förutsätter att man med ögat lär sig att uppfatta och förstå naturen så väl att man i den rena linjen lyckas förmedla något av dess yttre form och rörelse och samtidigt dess inre väsen.

Konsten att stilisera bärs av insikten att det djupast sett inte går att gestalta det man vill avbilda, detta då allt i naturen och i synnerhet människan själv med sitt sammansatta väsen av kropp och själ är så mycket mer fantastiskt än vad som i någon form av bild går att fånga. Att stilisera har tagit sig många och skilda uttryck under konstens historia som här skulle föra alltför långt att nu närmare gå in på. Det gemensamma har emellertid ständigt varit målsättningen att med poetisk precision i levande, emotionellt laddade och inbördes harmonierande linjer och former, förmedla en vacker och påtaglig tolkning av verkligheten.

I ikonmåleriets sammanhang innebär konsten att stilisera ett ansikte att man i ett levande och skärpt linjespel söker koncentrera beskrivningen av en persons anletsdrag till en ren och klar teckning. Genom ansiktsteckningens linjer, som blir bärare av personens utseende och karaktär, undviker man att förlora sig i yttre detaljer av mindre vikt. Istället inriktar man sig här på det mest väsentliga.

I ett känsligt stiliserat ikonporträtt framträder i lika hög grad den avbildades utseende och karaktärsdrag, som den personliga själen-anden. Denna hemlighetsfulla förening av människans yttre och inre, som utan åtskillnad gestaltar gudsavbilden och det unika i hennes väsen, förmedlas genom konsten att stilisera på ett mycket påtagligt sätt. På så sätt blir ikonporträttet ett äkta och fullödigt uttryck för vad en människa är i sin helhet.

Ett annat kännetecknande drag för ikonkonstens sätt att gestalta porträttet är att man i detta sällan ser några entydigt tillfälliga uttryck i mer ytlig bemärkelse. I stället söker man här förmedla den djupare tillförsikt och identitet som är överordnad de tillfälliga känslorna. Så präglas ansiktsporträtten inom denna konst av en återhållen mimik buren av ödmjukhet och andlig styrka, inre värdighet och allvarlig charm.

Det heliga ansiktet

Den omsorg med vilken ikonmålaren söker avbilda Kristus, Guds moder Maria eller ett helgon resulterar ofta i ett porträtt av obeslöjad skönhet och utstrålning. Mer än vad vi vanligen möter i den mer sentimentala religiösa konsten, framträder inom denna konst ansikten som uttrycker en stark personlig karisma. Ikonens människor möter oss med en opretentiös skönhet och ogrumlad blick som är svår att stå oberörd inför. Som eld förefaller ibland dessa ögon och åter ibland som svalkande källor. Läpparna döljer i ett ögonblick ett leende och åter ibland ett outtalat ord. Kärlek, renhet, dygd och andlig insikt strömmar emot oss. Outgrundliga förefaller oss dessa ansikten och samtidigt förtrogna, som vore de våra vänner. Jesus – vår Gud i mänsklig gestalt – och hans bröder och systrar betraktar oss ur tid och evighet. Med tillgivenhet och respekt inbjuder de oss att träda in i sin gemenskap.

Den koncentrerade realism ikonporträtten gestaltar vittnar om den andliga verklighet vi kallar Guds rike, ett rike Jesus, när han vänder sig till sina lärjungar och oss alla, säger finns inom oss. Detta består av en rad insikter, förmågor, värderingar och förpliktelser som Han – den människoblivne guden – genom sin undervisning och sitt eget exempel har pekat på. Som personliga dialogbilder och kyrkokonst kan de händelser och gestalter vi möter i ikonerna, vid sidan av Guds ord i Bibeln, inspirera oss till att också igenkänna och vårda denna andliga verklighet och rikedom inom oss själva. Och i kyrkans gemenskap, där de heliga ikonerna har sin plats, får vi tillfälle att närmare förstå och tillvarata denna.