Så fick jag återigen glädjen, nu för tredje gången, att måla Den rättfärdiga Rut med sonen Obed. Rättfärdig är den som gör det rätta och i allt söker leva enligt Guds vilja. Detta motiv blev jag för 20 år sedan ombedd att måla av en läkare som blivit gripen av berättelsen i Ruts bok i Gamla testamentet, en av världslitteraturens vackraste kärlekshistorier.
Det som för mig då gjorde uppdraget särskilt intressant var att med utgångspunkt från denna historia och egen inbillningskraft få tillfälle att skapa ett helt nytt ikonmotiv. Om detta och hur denna ikon steg för steg blev till har jag i en längre artikel ingående berättat (se länken nedan).
När jag nu under rubriken “från ateljén” bloggar får ni ursäkta att jag ibland blir ganska självupptagen. Detta bör inte tolkas som brist på ödmjukhet utan, tycker jag, gör det som här sägs mer intressant och personligt då jag genom detta kan dela med mig av sådant bara jag själv kan veta om mitt sätt att arbeta som ikonmålare och det inifrånperspektiv jag som sådan har på denna konst.
Ikonens beställare, en trebarnsmamma, hade funnit just detta motiv särskilt tilltalande och tagit del av beskrivningen i ovan nämnda artikel, som hon tyckte var något av det vackraste hon hade läst. Det som särskilt tilltalade henne i denna bild av Rut var ömheten, något hon som mamma själv kunde identifiera sig med. Och i ömheten, rätt förstådd, ryms ju mycket av såväl styrka och vardagsrealism, som den djupa ansvarskänslan och tillgivenheten som så tydligt avspeglas i Ruts anletsdrag, något jag vet att denna smarta och fromma mamma hade helt klart för sig när hon valde detta motiv.
Rut är här framställd som en förebild för alla mödrar på vandring genom livet. Idag förs osökt tankarna inför denna ikon också till de tusen och åter tusen modiga, mer eller mindre starka kvinnor, som ibland under stor ångest, med sina barn i famnen, flyr krig och förföljelse. Rut var själv änka och immigrant, som i sitt nya hemland blev väl mottagen och med bonden Boas i Bet-Lehem fick glädjen att börja ett nytt kapitel i sitt liv. Men denna ikon hyllar inte bara kvinnan som moder och matriark, utan också naturen, kulturen och det sociala projektet, som i ett kort blogginlägg nu skulle föra alltför långt att närmare gå in på.
Det är alltid ett privilegium att till en enskild person eller familj få måla en ikon, oavsett motiv, en helig bild som, har jag förstått av människor jag tidigare gjort detta till, kommer att betyda mycket under resten av livet, som andaktsbild och dialogbild, ett vackert konstverk man dagligen kan återvända till, som genom att alltid finnas där öppnar ögonen för tillvarons mening, med sina färger och sitt ljus inspirerar och entusiasmerar, synliggör trons verklighet.
Även om motivet är känt är det varje gång en utmaning att måla en ny ikon, alltid lika svårt och stimulerande. Och även om jag ofta utgår från samma skiss – om jag nu inte finner anledning att göra några ändringar i denna – blir den nya ikonen ett helt nytt original när det gäller såväl porträtt och detaljer, som varje enskild färg med dess nyanser.
Ikonkonsten, och man tänker då inte minst på de ryska ikonerna, brukar ibland kallas ”detaljernas konst” och dess i varje enskild liten del utstuderade har ikonerna gemensamt med mycket av den konst som blomstrade under medeltiden och renässansen, även utanför Europa. Utan att göra våld på det som hör till den klassiska ikonen och äventyra ödmjukheten inför den stora tradition och andliga reflektion som hör till denna konst, har jag, i mitt eget sätt att måla, försökt förena det som hör till ryskt ikonmåleri under 1400- och 1500-talen med senmedeltida italienskt måleri.
Abstrakt form i samspel med gestik och kroppsspråk, som ryssarna var experter på, förlänar gestalter i interaktion en tyngd och sammansatthet som går utöver det direkt föreställande och gör de händelser som skildras laddade och mångtydiga. Och nyanseringar av enskilda färger mot såväl mörkare klang, som ljusare, stegrande toner, skapar kolorit och poetisk glöd, ordlösa, himmelskt vackra färgackord, något de italienska mästarna, som Duccio, Giotto och Simone Martini, behärskade till fullo.
Detta ryska och italienska måleri i äggtempera på träpannå har för mitt eget sätt att arbeta, utan all jämförelse, kommit att betyda mycket. I centrum för detta står ansiktet och ögonen, “själens spegel”, i detta fall Ruts – en opretentiös skönhet och ogrumlad blick som är svår att stå oberörd inför, och anletsdrag som, utan lättköpt sentimentalitet, talar om mod förenat med ömhet, som i sin tur är inneslutna i rättfärdighet.
Länk till den ovan nämnda längre artikeln om denna ikon: http://www.imagonova.com/sida.asp?ID=588