Efter att i tidigare artiklar berättat om den förgrymmade ankan och den blodtörstiga vargen från Gubbio, här några ord om det tema i ikonen som gestaltar unio mystica och vårt ekologiska ansvar samt detaljbilder ur ikonen.

I sin berömda solsång, Il Cantico del Sole, ger Franciskus en mäktig hyllning till allt levande:

Lovad vare du, min Herre
 med hela din skapelse, särskilt för broder Sol,
som skänker oss dagen och ljuset. Vacker är han i sin väldiga glans. […] Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. […] lovad vare du, min Herre, 
för broder Vind och för luften 
och regnet och den klara himmelen,
ja, för all väderlek, 
genom vilken du uppehåller din skapelse. 
[…] Lovad vare du, min Herre, 
för vår syster, moder Jord,
som föder oss och bär oss
och framalstrar allehanda frukter 
och färgrika blomster och örter.


I denna hymn hör vi diktjaget tacka Gud för Solen, Vinden och Jorden och andra viktiga delar av naturen, som han här talar med som till sina älskade bröder och systrar. Teologi och ekologi – läran om Gud och läran om samspelet mellan allt levande – hör samman, eller borde åtminstone göra detta och så var det uppenbarligen för den helige Franciskus.

I betraktandet av skapelsens skönhet kan vi förstå hur väl ekologi och ekologiska handlingsplaner kan matchas med teologiska modeller och ett andligt liv med moderna förtecken. En djupgående reflexion kring skapelsens teologi och det som här rör ekologi och vår roll som förvaltare av naturens goda kan gynna ett mer sammansatt ekologiskt tänkande där vi som Guds vänner och självständiga mikrokosmos kan stå i en kreativ Jag-Du-relation, för att låna ett begrepp från Martin Buber, till Gud – Skaparen – och allt gott och ändamålsenligt vi finner i naturen.

Franciskus var skapelsens ambassadör och en naturmystiker. I denna ikon ser vi honom avbildad i den miljö och tid som var hans egen – medeltidens Italien – i en helig bild som i samklang med hans vision formar sig till en visuell hyllning till ekologins skönhet och okränkbarhet och en förkunnelse om fred med naturen, till ett slags skapelsens porträttgalleri med de gestalter och fenomen som Franciskus stod i så innerligt förhållande till, ett naturens unio mystica: fullbordad enhet med Gud i allt och i varje grässtrå, ett föregripet evigt Paradis, där tiden verkar ha stannat upp och Guds frid råder.

I koncentrat möter vi det som hör till skapelsens mångfald och skönhet: Umbriens grönskande kullar, luften, ljuset och berget, vattnet och träden, gräset, blommorna och bären och djur av olika slag. Och i Jag-Du-relation med allt detta står Franciskus i centrum som en del av  skapelsen och i innerligt samspråk med alla naturens varelser och växte.

När vi betraktar denna ikon kan vi själva osynligt ta plats i bilden. På lite avstånd från Franciskus kan vi tillsammans med honom andas in den friska luften och låta dagens ljus uppfylla oss, i denna undersköna biotop, i det böljande Italien. Och med bildens hjälp kan vi föreställa oss hur det såg ut på denna plats på tidigt 1200-tal, höra sången från allehanda fåglar, det rena vattnet porla, se glada fiskar simma i kapp i ljusblå vågor och känna dofterna av gräset och av blommorna vid stranden, njuta av värmen från eftermiddagssolen, som gjort väggarna heta på kyrkan bakom honom, som mild strålar i ljusaste marmorgrönt.

Det vi här har att förhålla oss till, oavsett om det är ett träd, en fågel, ett helt landskap eller något annat, är i sig unikt och heligt. Det är inte bara fråga om objekt för eget gottfinnande i ytlig mening, utan om meningsfulla entiteter av liv och dynamik beroende av och till tjänst för varandra i ett mäktigt allkonstverk – världen som ikon – som djupast sett är frambringad ur intet, oändligt sammansatt av oändligt många och likaberättigade Du, som har sin egen givna plats och mening i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Alla naturens Du förtjänar respekt och tillgivenhet från alla Jag – av dig och mig – såväl individuellt som kollektivt i politisk mening. En sådan personlig relation till allt levande – som i denna ikon gestaltas – resulterar i bästa fall i de nödvändiga förhållningssätt och åtgärder som måste till för att vårda och tillvarata naturen för att till våra barn och barnbarn garantera dess rika mångfald och fortlevnad.

Citatet ur Franciskus hymn vars ord i sig formar sig till en skön och meningsfull modell för ett slags ekologisk teologi kan tjäna som grundmodell och få relevans för en kritisk prövning av det moderna projektet – påbörjat genom industrialismens och kapitalismens framväxt på 1700-talet – och den nonchalans för skapelsen detta politiska skrytbygge ofta gjort och alltjämt gör sig skyldigt till. Il Cantico del Sole och denna ikon blir en appell och ett memento vid reflexionen kring en av vår tids stora ödesfrågor: det ekologiska ansvaret, kontra pågående globalt miljömord.

I inledningen av den förra artikeln som till stora delar ägnas åt den anka, en fiktiv gestalt, som bevakar kyrkporten bakom Franciskus ger jag en kort resumé av denna ikon i sin helhet som när jag nu fortsätter att berätta om detaljerna i denna kan var bra att börja med att läsa.

Vargen från Gubbio hade uppenbarligen en skruv lös, även djur kan ha detta. Vargar brukar inte ge sig på människor, eller döda tamboskap. Men denna ondskefulla best hade vid det tillfälle då man  vände sig till helgonet för att få hjälp blivit en skräck för alla i den lilla staden Gubbio.

Fioretti di Francesco, en skrift tillkommen några hundra år efter Franciskus död där en rad berättelser om honom och hans bröder är samlade, läste jag för första gången för ett tjugotal år sedan. Här ingår historien om denna blodtörstiga best, ett ondskans monster som inte som normala vargar bara tog bytesdjur enligt naturens ordning, utan gjorde stor skada på den boskap av lamm och andra djur man här hade och som ibland även dödade stadens invånare – en terrorist och syndare av stora mått som i mötet med helgonet blev omvänd. Alldeles tam, med ett förnöjsamt leende över nosen och viftande med svansen har den lagt sin stora tass på Franciskus bröst och blir nu omfamnad och klappad av honom som en kär vän.

Vårt helgon är en ”vargkramare” och skulle som den store djurvän han var säkert idag, som jag och många andra gör, tillhört dem som värnar om de utrotningshotade vargarna. Hans andliga auktoritet, stränghet och djupa ömhet har nått in i denne förhärdade varelses hjärta och förvandlat honom. Det berättas att den tidigare våldsverkaren sedan  blev hela stadens älskling och vördades. När han dött fick han en hedervärd begravning.  Även ett djur erhöll värdighet – alla detaljer i denna i historia är intressanta och värda att reflektera över. En del skulle säga att detta bara är en legend. Men jag är övertygad om att berättelsen är sann, inte bara för att jag tror att Gud kan göra under och stora helgon som Franciskus kan låna kraft och förmåga från Skaparen som har makten över naturlagarna, eller för att man faktiskt vid arkeologiska utgrävningar på den plats där man begravde vargen från Gubbio, under kyrkan här har funnit ett skelett av en stor varg, utan också för att människor som lever nära naturen sedan ut minnes tider haft och alltjämt har denna förmåga.

Bland Dukha-folket, en liten stam av nomader och renskötare i Mongoliet lever än idag denna förmåga att kommunicera med de vilda djuren kvar och då också med rovdjur såsom örnar och vargar som man lyckas tämja för kultiverade syften som jakt och fiske. Dessa nomader anser sig ha en andlig relation till naturens alla varelser, som de från hjärtat respekterar och vördar, inte som objekt för eget gottfinnande, utan som sina vänner. Detta förhållande till skapelsens alla invånare skulle Franciskus säkerligen uppskattat. Och dessa naturfolk har mycket att lära oss: industrisamhällets barn, som oreflekterat bara roffar åt oss och på ”djurfabriker” och vid djurtransporter gör oss skyldiga till de mest vidriga former av djurplågeri – synd mot skapelsen. Den verkliga historien om vargen från Gubbio och Franciskus reser en rad viktiga frågor.

De galna vargarna och ömhetens revolution

Men vargen i denna ikon är också en symbolisk gestalt och denna episod blir här också en bild för fredsskapande mellan människor i smått och stort, som en kallelse för alla kristna, och till orosstiftare att omvända sig, som med den lyckliga upplösningen av en grym och förödande historia blir en appell till oss att aktivt verka för fred och försoning i såväl social och religiös som politisk mening.

All verklig fred i hållbar och långsiktig mening börjar med omvändelse på djupet genom ett genuint upptäckande och erkännande av Guds goda, allas och alltings helighet och okränk-barhet som Jesus och helgon som Franciskus genom det de sagt och gjort pekat på. Detta andliga fredsskapande på djupet leder med den goda viljans naturliga logik till ett radikalt och kompromisslöst avståndstagande från det som har med ondska och konflikter av alla slag att göra, till aktivt motarbetande av den ondska som i värsta fall leder till öppet våld och krig med fasansfulla och konsekvenser – vi ser idag med förtvivlan hur detta förnekande av det heliga och goda i Syrien lett till total ondska, omätliga lidanden och förödelse, och också på andra platser i världen. Högmod, girighet, avundsjuka och maktlystnad, egoism och nationalism, intolerans, hat och iskall främlingsfientlighet…

Listan på dessa anti-dygder som hör till de förhärdade odjurens agenda kunde göras lång, anti-humana mekanismer och handlingsmönster som i både fysiskt och mental mening gör människan till människans varg, plågoande och bödel i såväl social, religiös som politisk mening. Det som borde vara ett gemensamt och kreativt multinationellt- och kulturellt byggande av en god värld grundat på ömsesidig respekt, glädje och förundran över vad vi alla med positiva olikheter och egenheter äger, allt detta kosmiska och goda störtas genom de galna vargarnas hänsynslösa framfart i kaos.

Dessa ofredens konsekvenser gäller på såväl mikronivå mellan människa och människa och grupperingar av olika slag, som på makronivå i religionernas och staterna sammanhang, där ondskefulla och splittrande krafter styr ledarna och det politiska spelet. När de galna vargarnas demoner får ta plats inom människor och breda ut sig, leder det till våld och splittring. Hjärtan blir iskalla, människa ställs mot människa, den varma och inkluderande blicken blir stel och okänslig.

Biskopen för den svenska katolska kyrkan Anders Arborelius talade i en krönika nu efter påve Franciskus, en av vår tids stora fredsstiftares besök i Sverige om ömhetens revolutionärer som en rubricering på andlig kamp i den barmhärtige samariten fotspår, något i dagens situation av global ekonomisk ojämlikhet och flyktingkatastrof mycket tänkvärt. Och den gode herden Jesus säger: Jag skickar er som får in bland vargar. Han menar då inte att vi ska agera som bräkande yllemesar, utan klargör att föremålen för vår andliga kamp är just det slags terroriserande vargar som vargen från Gubbio var ett exempel på innan han mötte Guds stränghet och barmhärtighet och blev omvänd.

Denna kamp och ömhetens revolution i kristen och humanistisk mening bör få konsekvenser för våra sociala, religiösa och politiska reflexioner, ställningstagande och handlingsmönster. Detta är en radikal utmaning på både mikro- och makronivå i en tid då den öppna fascismen och den mer polerade, politiskt korrekta sammetsfascismens ulvar i fårakläder försöker vinna mark i såväl det dagliga samspelet människor emellan som i religiösa och politiska sammanhang där inhumana beslut fattas.

Den tidigare galne och ondskefulle vargen från Gubbio på ikonen blir enligt berättelsen om hans omvändelse i en andra läsning av historien en symbolmättad bild i denna ikon för allt som har med konflikt och konfliktlösning att göra. Vår kamp i Jesu efterföljelse och i reflexionen över Franciskus hantering av vargen, kommer nu inte bara gälla den demokratiska kampen mot glupska och hänsynslösa mega-vargar som Putin med flera och de varulvsliknande smygfascisterna i Nordens och Europas nationalegoistiska partier, som, utan att ännu yla, gör sina röster hörda i våra medier och parlament. Vår uppgift gäller i lika hög grad den andliga och ömsinta kampen gentemot alla de knäppa politiska vargungar och värstingar av olika slag som mer eller mindre medvetna om sakernas allvar runt omkring oss lider av samma andliga sjukdom och inhumana mentalitet, som dock var och en innerst inne är lika, sköna, goda och vördnadsvärda som den omvände vargen från Gubbio.

I morgon, den 22 maj, firar dominikanorden, grundad av den helige Dominikus, 800-årsjubileum, en händelse som under detta år på olika sätt uppmärksammas runtom i världen.

Vid sidan av Franciskus är Dominikus en av medeltidens stora andliga gestalter och hans predikarorden – Ordo Praedicatorum – har spelat och spelar alltjämt en viktig roll för det kristna livet och för religionsdialogen. Missionen och kontemplationen (meditationen utifrån bibelordet och andra andliga skrifter) är viktiga sidor av dessa gudsvigda bröders och systrars liv, såväl som det evangeliska, karitativa arbetet en annan av de stora dominikanska profilerna, den heliga Katarina av Siena, är ett talande exempel på. Den akademiska bildningen, särskilt inom teologi och filosofi, är ytterligare något man starkt förknippar med dominikanerna. Detta både andliga och intellektuella know how betyder nu som då mycket för missionen och evangelisationen. Genom att predika fördjupar dominikanerna vår kunskap om den kristna trons innebörd och genom religionsdialogen och deras förmåga att utifrån vunnen kunskap argumentera, fullföljer de idag den verksamhet som alltsedan Dominikus egen tid utmärkt dominikanernas arbete.

Apropå dagens religionsdialog – så extra viktig med tanke på de motsättningar mörka krafter genom våld och propaganda på senare tid försöker skapa mellan muslimer och kristna – har jag fått glädjen att närmare bekanta mig med dominikanerna i Kairo. Här på IDEO, the Dominican Institute for Oriental Studies, på en vackert avskärmad plats i stadsdelen Zamalek, bedrivs såväl studier och forskning inom det som rör kristen orientalisk teologi och islam, som religionsdialog. Anledningen till att man valde att grunda detta institut i Kairo var inte minst att här det berömda islamska universitet Al Azar är beläget, där man sedan många år är öppna för sådan dialog.

Fördjupade kunskaper om varandras religioner och tänkesätt leder till respekt och tillgivenhet och detta är livsviktigt i dagens värld där frågorna om religion och politik på gott och ont är så samman-flätade. Denna respekt och detta genuina intresse för den andres religion och kultur – som dominikanerna i alla tider hyst utan att kompromissa med egen tro och övertygelse – är en förutsättning för att dialogen ska bli fruktbar. Denna dialog på såväl det enkla och vardagliga planet, som på hög intellektuell nivå, är idag av stor betydelse. Genom denna kan vi bättre förstå vad som både enar och skiljer kristna och muslimer åt och på vilka sätt vi alla, trots stora olikheter i såväl tro som kultur, på ett kreativt och kärleksfullt sätt kan överbrygga onödiga och ibland helt förödande motsättningar. Rädsla för det främmande kommer sig inte minst av brist på kunskap. Denna rädsla förenad med intolerans övergår ibland i avsky och leder – som vi på senare tid har bevittnat – ibland till bestialiskt våld. Därför är de studier och den dialog man bedriver på IDEO i Kairo också i relation med lärda och fromma muslimer på Al Azar-universitet idag så särskilt betydelsefulla.

Själv har jag som fristående forskare på IDEO under längre vistelser i Kairo för studier av koptisk ikonkonst fått förmånen att bo och bedriva studier här och då också bekanta mig med de älskvärda dominikanbröderna på denna plats. Jag har då även deltagit i de dagliga bönerna i deras vackra kyrka, utsmyckad med ikoner målade i orientalisk stil. Dessa fromma och mycket bildade bröder är själva var och en genom sitt sätt att vara och verka övertygande heliga ikoner, som avspeglar det djup av sanning och kunskap som finns hos Gud. Den mission de bedriver liknar i mångt och mycket den verksamhet den helige Dominikus själv initierade redan på 1200-talet och de kommer på IDEO i morgon som på många platser i världen fira sin ordens 800-årsjubileum.

Här i Lund inleds detta jubileum redan idag med en ekumenisk vesper i domkyrkan och firas i morgon med en högtidlig gudstjänst i S:t Thomas av Aquino kyrka, där både kyrkoherden och övriga präster är dominikaner. Då kommer också en mängd tillresta både kvinnliga och manliga dominikaner från olika delar av världen att delta och deras ordensmästare, Bruno Cadoré, att predika.

I det altarskåpet jag 2000/2001 fick glädjen att måla för denna kyrka finns även ikonporträtt av Dominikus och dominikanernas store filosof-teolog Thomas av Aquino. I tillbedjan och kontemplation och ödmjukt vända mot den tronande Kristus i himmelen, ingår de i de två grupper av änglar och helgon som flankerar och samtidigt utgör en del av centralmotivet.

Tillsammans med dessa kommer alla de heliga,  genom dopet välsignade ikonerna i olika åldrar, som i morgon samlas under bön och lovsång i S:t Thomas kyrka, tacka Gud för dominikanerna och allt dessa genom sin kunskap, predikan och mission sedan 800 år tillbaka betyder för arbetet med att uppbygga Guds rike .

Länkar

IDEO: http://internationaldominicanfoundation.org/idf-projects/cairo/

Kort kommentar till min ikon av dominikanen Katarina av Siena: http://larsgerdmar.se/Heliga-Katarina-av-Siena

Kort-kort You tube-klipp som ger en glimt av det som sker på IDEO: http://www.dailymotion.com/video/x10uy5z_dominican-monastery-promotes-religious-dialogue-in-cairo_news

Damage to cultural property belonging to any people whatsoever means damage to the cultural heritage of all mankind, since each people make its contribution to the culture of the world. 

The Hague Convention 1954

 

Vid sidan av ikonmåleriet ägnar jag min tid åt målerikonservering och konsthistoria. Just nu arbetar jag med ikonen Jakobs stege i stort format, en av mina nya ikonkompositioner, som tillsammans med 14 andra ikoner ska ingå i en utställning i Jönköping i höst.

Men det som mest upptagit tankarna de senaste dagarna har varit den etiopiska ikonen och ett projekt jag och några kolleger försöker få till stånd i Etiopien med syfte att bidra till att rädda ett unikt kulturarv. Då det nu ser ut att kunna bli ett samarbete med World Monuments Fund, den organisation som står bakom de främsta internationella konserveringsprojekten i vår tid, ökar oddsen för att vi efter många års förarbete äntligen snart ska kunna komma till skott.

De etiopiska kyrkorna från 500- till 1800-talen inrymmer konstskatter av unikt och oskattbart värde, ett religiöst och kulturellt arv som, om inget görs, kommer att gå förlorat. Magnifika målningar på väggar och i tak, utförda i al secco på puts och i tempera på duk fäst vid vägg, är ofta i mycket dåligt skick och i akut behov av konservering. I Etiopien saknas den professionella kunskap och de ekonomiska medel som krävs för att ta sig an detta.

I jämförelse med andra bildkulturer är den etiopiska sakrala konsten på mur, duk och pergament starkt försummad. Bristen på kunskap om ämnet och på litteratur är stor och endast en handfull forskare har sedan mitten av förra seklet bedrivit studier inom detta fält. Detta är anmärkningsvärt inte bara med tanke på den enastående naivistiska och andliga skönhet denna konst kan uppvisa, utan också då den utgör en betydelsefull del av den afrikanska konsten och historien såväl som av världsarvet. Chagall, Matisse och många av de medeltida mästarna inom latinsk och bysantinsk konst skulle säkert ha stått med gapande mun inför den autentiska och alltigenom oförställda skönhet vi här möter. Den djärva behandlingen av linje, färg och form, den charmerande porträtteringen av Kristus, ärkeänglar och helgon, de fasansfulla skildringarna av Hades, gestiken, dramatiken och skaparglädjen väcker vördnad och förundran, gestaltar en för detta måleri artspecifik ikonografi och estetik.

Under längre vistelser och strapatsrika expeditioner i det etiopiska höglandet under åren 2002 till 2010, i jakt på kunskap om en internationellt sett närmast ignorerad bildkultur, har jag fått förmånen att få bekanta mig med denna konst. I egenskap av ikonmålare sedan mer än trettio år, målerikonservator och fristående forskare i bysantinsk och kristen orientalisk konst, har denna upptäcktsresa in i detta på många sätt främmande kulturella och andligt uråldriga landskap varit fascinerande och djupt berikande.

Men mötet med denna konst, exponerad i rundkyrkor byggda av lera och strå på öarna i Tanasjön, i murade kyrkor uppförda i så kallad aksumitisk stil, eller på putsade klippväggar i kyrkorum uthuggna ur stenen högt uppe i de tigrinianska bergen, har också förenats med stor sorg och eftertanke. Förvisso utgör denna en omistlig del av den afrikanska historien och världsarvet, men det är ett kulturarv i accelererande förfall. Konst från tidig medeltid fram till 1800-talet av oskattbart värde för såväl det etiopiska folket som världssamfundet står på spel.

Hur skulle det vara om några av de främsta svenska, franska eller italienska medeltida katedralerna med sina ovärderliga konstskatter stod och förföll på det sätt som man i dag ser ske i Etiopien? Och kan vi i den ”rika världen” med vårt kunnande och våra ekonomiska resurser på något sätt bidra till att detta förfall upphör? Ställd inför dessa frågor togs initiativet till Conservation in Ethiopia – a Pilot project, ett kulturellt biståndsprojekt och pionjärarbete med didaktisk målsättning, och vår förhoppning är att medel för genomförandet ska kunna säkerställas.

Det etiopiska folket lider av materiell fattigdom. Denna fattigdom fördjupas ytterligare om nu också dess kulturarv går förlorat. Projektets idé bygger på principen ”hjälp till själv-hjälp”, där den svenska insatsen så småningom skall lämna plats för ett kompetent och självständigt inhemskt ansvarstagande.

I november 2009 genomförde jag, tillsammans med målerikonservatorn Carmen Deas och byggnadsexperten Karl-Gunnar Olsson, Chalmers Arkitektur en förundersökning av Debre Selam Mika’el – en av de äldsta och mest spektakulära kyrkorna i Etiopien, belägen på Atsbiplatån i Tigrai, den nordligaste delen av landet, med målningar i stort förfall, preliminärt daterade till mellan 700- och 1000-talet, de äldsta (ännu) bevarade i landet. Konserveringen här har dock senarelagts till förmån för Yimrihane Kristos, en rikt utsmyckad fristående kyrka och ett palats uppförda in en stor grotta i Lastabergen, 42 kilometer norr om den berömda staden Lalibela och preliminärt daterade till 1100-talet (se detalj av muralmålning i fotot längst upp).

En organisation, benämnd The Swedish Society for the Conservation of the Ethiopian Cultural Heritage (SCECH), bildades 2011 för att samordna verksamheten. Bland dess målsättningar kan man läsa: ”Att med utgångspunkt från skilda professioner gemensamt och i samarbete med institutioner och kollegor i Etiopien verka för Conservation in Ethiopia – a Pilot project och utvecklingen av ett långsiktigt konserverings- och utbildningsprogram avseende vård och bevarande av äldre kyrklig konst och arkitektur i Etiopien.”

Om denna organisation och detta projekt, inklusive en populär presentation av vår förundersökning 2012 och workshops i Addis Ababa 2013 och 2015, kan ni läsa på vår hemsida. Via länken nedan kan ni här förutom vår charter och presentation av medlemmar under rubriken ”Information on the Yimrihane Kristos project” ta del av flera rikligt illustrerade artiklar om vår verksamhet.

Vi söker nu med ljus och lykta efter möjliga finansieringsvägar. Kanske någon anser att fattigdomsbekämpningen utesluter bistånd till projekt av det slag som här har skisserats. Men är inte detta ett tankefel? Bör man skilja kroppen från själen? Utan sin historia – där det fysiska kulturarvet förstås utgör en hörnsten – riskerar varje lands själ att utarmas. Vi hoppas att våra makthavare är kloka nog att förstå detta.

Sverige har sedan många år tillbaka givit ekonomisk bistånd till Etiopien. Med tanke på att projektet i lika hög grad handlar om utbildning av etiopier som om konservering och på sikt kommer att resultera i såväl nya arbetstillfällen som ekonomiska intäkter både lokalt och nationellt genom ökad turism, vore det väl en naturlig sak att SIDA bidrog till finansieringen av detta?

En ängel, tecknad med djärva penseldrag, visade sig för oss i Debre Selam Mika’el, och jag upprepar: Det etiopiska folket lider av materiell fattigdom. Denna fattigdom fördjupas ytterligare om nu också dess kulturarv går förlorat.

(Större delen av denna artikel är saxad ur en längre benämn “Debre Selam Mika’el – ett kulturellt biståndsprojekt”, publicerad i tidskriften Signum 2011.)

Länk till SCECH och The Yimrihane Kristos project: http://www.conservationinethiopia.org/?page_id=2

Per Beskow, religions- och kyrkohistoriker, specialiserad på patristik – litteraturen från kyrkans äldsta tid fram till 700-talet – avled i Visby den 3 mars 89 år gammal.

Jag träffade Per för första gången 1979 då jag nyss flyttat till Lund efter avslutad tre års grundläggande utbildning i ikonmåleri. Han hade fått veta att jag var ikonmålare och ringde upp och föreslog att vi skulle träffas. Detta blev början på en lång vänskap och ett givande tankeutbyte, inte minst kring klassisk kristen teologi och sakral konst från den tidiga kyrkans tid fram till idag.

Per var spränglärd inom dessa områden och under de första åren brukade vi träffas hemma hos honom varje fredag kväll, då han alltid hade tillagat något gott. Han kom också på besök i ateljén där vi samtalade om det jag för tillfället höll på att måla. Hans behagliga sätt och knivskarpa intellekt och den djupa fromhet han ägde gjorde på mig som mycket ung man och ikonmålare stort intryck. Jag ägnade mig på den tiden, vid sidan av fördjupade studier i ikonens estetik och måleriteknik, mycket åt ortodox teologi, inte minst den ryske teologen Vladimir Losskys skrifter. Och att i reflexionerna kring detta såväl som andra spörsmål om teologi, kyrkohistoria och konst få ha Per som sparringpartner var en förmån jag först senare förstod vidden av. I hans närvaro kände man sig alltid tagen på allvar. För honom var den andre och det som rörde sig inom denne det viktigaste. Han var mycket vänlig, uppmuntrande och snabbtänkt.

För Per Beskow fanns det en självklar koppling mellan orden och bilderna i den kristna verkligheten, mellan det andliga och teologiska innehållet i Bibeln och dess visuella motsvarighet i ikonerna. Och inget borde ju vara självklarare inom kristen tro, som ju bygger på att Gud har blivit människa och synlig i Jesus Kristus – gudsmänniskan – som genom sina handlingar och sitt exempel visat oss vem Gud är och vill att vi ska vara i gemenskap med honom. Men det fina med Per var att han inte bara som teologer brukar, kunde utläsa den kristna meningen med livet ur Ordet, bibelperikoper och språkets nyanser, utan som en person med vidöppna ögon för konstens möjlighet att kommunicera och förkunna, i lika hög grad kunde glädjas åt hur det kristna budskapet kommer till uttryck i den heliga bilden, i såväl dess helhet och symbolik, som i dess nyanser och det personliga, konstnärliga uttrycket.

Oförglömlig och spännande var en vecka vi tillsammans spenderade i Paris 1981. Här hade Per på 1950-talet studerat teologi och då även deltagit i de berömda seminarier i ortodox teologi och patristik som leddes av nämnde Lossky, en av dåtidens största teologer. Per berättade om hur de samlades i ett enkelt rum hemma hos Lossky, endast upplyst av en glödlampa hängande från taket, där stolarna stod längs väggarna och alla satt med sina långa skägg, utom Per själv, som då bara var i 30-årsåldern. Och om hur Lossky tog till orda och, liksom brinnande inifrån, utlade och förklarade kyrkofädernas och mystikernas skrifter.

Här i Paris tog Per mig med på rundvandringar i den kyrkliga geografin, med besök i såväl de kända katedralerna och små ortodoxa kyrkor, som till Saint Gervais, centrum för den då ganska nybildade katolska klosterorden Fraternités Monastique de Jérusalem, vars agenda bland annat syftar till att i storstadens öken bygga det nya Jerusalem och i sitt gudstjänstliv låtit en del av skönheten från den ortodoxa liturgin ta plats och då också de heliga ikonerna, såväl som till det legendariska ortodoxa prästseminariet Saint Serge. Förstås besökte vi också Musée du Louvre och en rad restauranger, åt Coq au vin och skålade.

Men det allra mest intressanta var mötet med Leonid Ouspensky (1902-1987), 1900-talets främste ikonmålare i den klassiska ryska stilen. För att göra en lång historia kort satt vi plötsligt en eftermiddag i Ouspenkys hem på Rue Breguet 6 tillsammans med hans hustru och drack ryskt te omgivna av hans verk och inbegripna i ett spännande samtal om ikonkonst, om Lossky, som Ouspensky varit en nära vän med, och mycket annat. Väl hemkomna föreslog Per mig att skicka några av mina ikonteckningar till Ouspensky, som ledde till att jag blev antagen som hans privatelev, något jag närmare ska återkomma till i ett senare inlägg.

När min bok Ansikte mot ansikte – Om de heliga ikoner utkom 2007 ville Per att denna skulle publiceras på engelska, med sig själv och hans hustru, Christine Morris, som översättare. Genom en rekommendation han sände till Saint Vladimir’s Seminary Press i New York och min sammanfattning av bokens innehåll blev detta nästan av – sannolikt avböjde man till sist för att kostnaderna för färgbilderna skulle bli för höga. Vi hade senare dock glädjen att tillsammans med  den tidigare chefen för nämnda förlag, Paul Meyendorff, professor i liturgisk teologi vid St Vladimir’s Orthodox Theological Seminary, kyrkohistorikern Samuel Rubenson och konsthistorikern Britt-Inger Johansson bidra med essäer till den gemensamma lilla boken Ikonen – närvaro och källa (utg. 2011).

När nu den tråkiga nyheten om Pers bortgång hunnit sjunka ner dyker många minnen upp knutna till denna älskvärda och fantastiska människa, som besöken i Rom och trevliga middagar och utflykter tillsammans med gemensamma vänner på Gotland under somrarna.

Per Beskow, grand old man inom svensk patristik och medgrundare av Collegium Patristicum Lundense – den kanske viktigaste rörelsen inom teologi och andlighet i vårt land under de senaste decennierna – finns inte längre ibland oss.

Nu ser jag återigen Pers vänliga, leende ansikte framför mig, hör änglakörerna sjunga Gloria in excelsis Deo och känner doften av rökelse. Hans närmaste följeslagare var Jesus, vars välsignelse och ljus ständigt vilade inom honom. Jag lyfter på hatten och bugar mig djupt och ber min Frälsare om att en dag få återse Per i Paradiset. Per Beskow – evig åminnelse – tack för allt gott du gjort!