Nära Röda havet, men beläget långt uti i den stekheta egyptiska öknen, ligger det berömda Monastery of Saint Antony at the Red Sea, världens äldsta kloster, grundat redan på 300-talet.

Under längre vistelser i Egypten för studier av den koptiska ikonen har jag två gånger haft förmånen att besöka detta, andra gången så sent som förra året och då tillsammans med min charmerande före detta lärare ikonmåleri, Helena Nikannen (som berättats om i ett tidigare inlägg: ”Mama Helena och work in progress på Anafora”, se mappen här till vänster: ”Uncategorized”).

Klostret, en oas i både fysisk och andlig mening, är byggt alldeles i närheten av Sankt Antonius eremitgrotta, där denne helige man, munkväsendets fader, under flera år levde.

Den koptiska kyrkan är en av de fem s.k. orientaliska kyrkorna och dess andliga arv, som inkluderar såväl en genuint biblisk fromhet och ökenfädernas andliga vägledning som en artspecifik och fascinerande bildkonst, har vi i vår tids ekumeniska sammanhang all anledning att ta intryck av. I kyrkohistorien får vi ofta lära oss att vägen till kristenhetens etablerande går från Jerusalem till Rom och Bysans, och glömmer lätt bort att den också går via Egypten och Etiopien. Och vill vi få en balanserad uppfattning om kristenheten rötter bör vi också rikta blicken mot dessa länder och dess fromhetstraditioner, som på ett entusiamerande och övertygande sätt vittnar om den anda vi får förmoda var förhärskande i den kyrka som grundades redan på den första Pingstdagen.

Antoniusklostrets kyrka är ganska liten, men fylld med spektakulära fresker som täcker både väggar och kupoler. Med sin högtstående naivism och sitt färgstarka bildspråk vittnar de om en fromhet som står nära den vi finner i evangelierna – inte undra på då delar av Egypten kristnades redan under biblisk tid.

De äldsta målningarna är från 500/600-talet, men de som nu åsyftas och här presenteras är utförda på 1200- och 1300-talen. I det förra fallet kan vi genom en bevarad inskription på en av väggarna vara säkra på att de utförts 1232-1233 och att upphovsmannen var målaren Theodore.

Åren 1996 till 1999 genomgick detta bildprogram en omfattande restaurering. Innan dess hade målningarna varit så gott som osynliga, dolda under ett tjockt, svart lager av sot från vaxljus och rökelse. När det nu av skickliga konservatorer togs bort visade sig det under detta, uppbyggt under århundraden, finnas alldeles unika, välbevarade och mycket färgstarka målningar. Friläggandet av dessa verk blev en stor sensation inom konstvärden, inte minst bland dem med intresse för medeltida kristen orientalisk konst.

Bland målningarna finner vi inte bara några enastående framställningar av den tronande Kristus (Majestas Domini) utan också av Jungfru Maria, såväl som en rad porträtt av munkfäder, bland dem förstås också av Sankt Antonius själv samt motiv ur gamla testamentet. I det följande vill jag med egna foton främst visa prov på mästerligheten i detta bildprogram och vid sidan av några korta kommentarer låta bilderna tala för sig själva.

1900-talets modernister – som  Chagall, Matisse eller Wasilly Kandinsky – skulle säkert, om det haft tillfälle, stått med gapande mun inför dessa formens och färgens mästerverk, den förenklingens pregnans vi här möter i den apokalyptiske Kristus-gestaltens lika stränga som appellerande anletsdrag.

Lägg märke till den djärva, klart redovisade linjen  i  Johannes Döparens gestaltning och två av de fyra andliga väsendena: det som liknar en oxe och det som liknar en örn – de surrealistiska symbolgestalterna för Guds allseende enligt Uppenbarelseboken –  och den stiliserade växtligheten nedtill, som påminner om den eviga vår och det nya Paradis som står förberett i himlen.

Och hur vackert är det inte med alla dessa ögon, som hieroglyfer tecknade på de resliga kropparna, och den allvarliga charmen i deras ansikten – Guds allseende synes här förenat med den upprättande nåden och barmhärtigheten. Och deras rakryggade hållning och ömsinthet, som ville mästaren bakom verket säga: Gud ser dig och accepterar inte det onda. Men Han älskar dig och förlåter dig för allt det du har gjort om du bekänner dina synder och gör bättring.

Och Guds moder Maria, lika djärvt och kraftfullt tecknad, med de väsenden som liknar en människa och ett lejon, talar om det stora under då Gud blev människa – Guds födelse i människan – och med händerna visar hon sin vördnad för sin son Jesus, som sitter på tronen och som på den yttersta dagen skall komma åter för att döma levande och döda.

Och nu ser vi att väsendena applåderar, uppmuntrande till det goda klappar de i händerna. I evighet har de sett då de är Guds blick, och såsom de kan också vi se, så länge samvetet är levande och känsligt, när vi öppnar våra hjärtan och den inre blicken mot det rätta och det goda. Då möter oss Kristus med sin kärleksfulla blick och välsignar oss leende från tronen.

För besökarna av denna blogg vill jag meddela att jag från och med nu ibland kommer att begränsa mig till två artiklar i månaden.

Genom historiemåleriets berättarteknik skildras övergripande teman fokuserade i enkla, ofta starkt förtätade episoder. När denna form av bildberättande är som bäst kan det iscensatta dramat gestaltas på ett koncentrerat och mycket gripbart sätt.

I det antika dramat iscensattes de diktade gudarnas historia och värld på ett bildmässigt sätt. Detta avspeglas bland annat i de berömda romerska målningar vi finner i Pompeji. De fresker vi här möter är präglade av den klassiska mytens berättarteknik, en kompositionsmetod som kom att få stor betydelse också för ikonkonsten. De iscensatta gestalternas förhållande till varandra i egenskap av aktörer av olika rang i det drama som utspelas, följer en inre logik och dramaturgi, som i enstaka lysande och välkomponerade ”schackdrag” förmedlar hela berättelsen.

Talesättet att ”en bild kan säga mer än tusen” ord passar bra in på denna metod. I förhållande till den skrivna eller återberättade historien, utspridd över den tidsrymd den långa raden av ord och meningsbyggnader tar i anspråk, är den icke rörliga bilden, såtillvida att denna simultant kommer betraktaren till del, överlägsen ordet. När man läst en berättelse till hälften har man inte sällan glömt bort det mesta av det som föregick. Och när läsningen når slutet återstår ofta bara det som man tyckte var särskilt intressant eller vackert och därför fortfarande behåller i fräscht minne. Bilden i dess ovan nämnda bemärkelse kan förmedla de skilda delarna av berättelsen parallellt. Inom ramen för den bild eller bildsvit vi har framför oss hålls berättelsens ingress, sammanhang, höjdpunkt och sensmoral samman på ett sätt som ofta överträffar vad man i det verbala mediet genom tusen ord söker förmedla.

Inom ikonkonstens historiemåleri ser vi samtidigt huvudpersoner, bipersoner och identifikationspersoner iscensatta i den miljö där händelsen utspelas, avbildade i ett samspel där komposition, dramaturgi, gestik och karaktäristik parallellt förmedlar hela historien. Allt sker simultant och utspelas inför våra ögon på ett koncentrerat och appellerande sätt. Att ikonmotiven är så utformade att betraktaren själv kan träda i dialog med det avbildade, kan i detta sammanhang också bidra till en känsla av delaktighet, att hon kan uppfatta sig som medaktör i dramat.

När vi ser Intåget i Jerusalem, ser vi hela Palmsöndagens händelse: såväl Kristus ridande på åsnan och de tolv apostlarna, som Jerusalem och den stora hopen av barn och vuxna som med palmkvistar i händerna hälsar Messias som Israels konung. Detsamma gäller Jesu födelse, där vi ser Maria efter förlossningen och den gamle Josef, krubban, åsnan och oxen, såväl som kvinnorna i färd med att tvätta det lilla Jesusbarnet och de tre vise männen på väg till Betlehem. Allt det vi ser i konstartens långa rad av motiv ur gamla och nya testamentet sker simultant, så att vi kan uppleva förloppet i varje enskild händelse utspelas inför våra ögon, leva oss in i denna, meditera över dess innehåll och betydelse, de personer som var för sig här förekommer och vad som sker i samspelet dem emellan. Denna reflektion inför ikonen berikar vår förståelse av den kristna verkligheten och ger oss möjlighet att delta i de händelser vi möter, få en personlig erfarenhet av dessa, liknande den de människor fick när de en gång skedde.

Ett tydligt exempel på simultant berättande är kompositionen av ett av de nya ikonmotiv jag har skapat:  Abrahams offer, som illustrerar denna artikel, den kända händelse ur gamla testamentet där Gud sätter Abraham på prov (1 Mos 22:1-13). En patriark, en gosse, en get och en ängel är i denna ikon dramats aktörer. Här utspelas de olika delarna av berättelsen samtidigt. Så kan vi se vad huvudpersonerna: Abraham och Isak gör och samtidigt bipersonerna: ängeln och bocken. Alla är iscensatta och avbildade i samspel där komposition, dramaturgi, gestik och karaktäristik parallellt förmedlar historien.

Abraham är beredd att offra sin son, men vädjar till Gud om att få slippa göra detta. Isak bär på ryggen det ris som vid sidan av veden, som ännu inte lagts upp, ska brännas på altaret. Glatt ropande springer han mot bocken, som stolt tittar fram ur en bergsskreva där den i läglig tid kommer att fastna med sina horn i ett törnbusksnår. Under trädet i bakgrunden står Herrens ängel mycket allvarlig och bevakar det som sker. Och en skarp stråle från Herren i himlen ger honom signal om att gå till handling.

På detta drastiska sätt prövade Gud patriarkens tro, en prövning helt exklusiv för Abraham, på väg att bli stamfader till Guds folk Israel.

Vid sidan av ikonkonstens skilda former av realism och symbolik och de rika uttrycksmedel av linjer, färger, former och ljusmåleri, som i någon mån i tidigare artiklar beskrivits, ingår alltså i dess bildspråk också den simultana förmågan att gestalta och berätta.

Med tanke på detta och ikonernas uppgift att vid sidan av Bibel och predikan på ett synligt sätt levandegöra den kristna uppenbarelsen, vore det en stor glädje om församlingarnas ansvariga förstod att inte bara budgetera för orgel och ljusbärare och annat för gudstjänsten väsentligt, utan även för införskaffande av heliga bilder. Apropå vår tids ordrika men bildfattiga gudstjänstliv tål detta att fundera vidare på.

Vi tror ju på den Gud som genom Jesus Kristus blivit synlig och det är därför till stor fördel om Guds ord och bild i liturgin kan samverka. En större ikon av Förklaringen, Uppståndelsen, Himmelsfärden eller Jakobs stege (not 1), en ikonsvit eller ett målat altarskåp berikar kyrkorum och gudstjänstliv och ger besökaren tillfälle att på ett meningsfullt och entusiasmerande sätt stå i synligt förhållande till trons verklighet.

Not 1. Jakobs stege är ytterligare en av de nya ikonkompositioner jag har skapat. I den tolkning jag gjort av händelsen i ljuset av det nya testamentet hänsyftar denna ikon också på Jesus och Treenigheten. Det vore en underbar sak att i stort format, låt säga 150-200 cm hög, få måla denna ikon för en kyrka eller ett kapell. Här länk till denna samt kommentar: http://larsgerdmar.se/Jakobs-stege

Ansiktsteckningen: ögon, ögonbryn, näsa och mun, som beskriver den avbildades anletsdrag, är inom ikonkonsten stiliserad på ett sätt som förlänar varje enskild persons ansikte en unik och individuell prägel. Detta sätt att gestalta, som så starkt präglar porträttmåleriet inom denna konst, vill jag kalla koncentrerad realism.

Att stilisera har ikonkonsten gemensamt med bland annat klassisk japansk, indisk och viss medeltida västeuropeisk konst, där detta sätt att uttrycka sig kommit att bilda grunden för bildskapandet. Under historiens gång har konsten att stilisera utvecklats till ett utstuderat, intensivt och mycket levande sätt att måla. Förmågan att stilisera förutsätter att man med ögat lär sig att uppfatta och förstå naturen så väl att man i den rena linjen lyckas förmedla något av dess yttre form och rörelse och samtidigt dess inre väsen.

Konsten att stilisera bärs av insikten att det djupast sett inte går att gestalta det man vill avbilda, detta då allt i naturen och i synnerhet människan själv med sitt sammansatta väsen av kropp och själ är så mycket mer fantastiskt än vad som i någon form av bild går att fånga. Att stilisera har tagit sig många och skilda uttryck under konstens historia som här skulle föra alltför långt att nu närmare gå in på. Det gemensamma har emellertid ständigt varit målsättningen att med poetisk precision i levande, emotionellt laddade och inbördes harmonierande linjer och former, förmedla en vacker och påtaglig tolkning av verkligheten.

I ikonmåleriets sammanhang innebär konsten att stilisera ett ansikte att man i ett levande och skärpt linjespel söker koncentrera beskrivningen av en persons anletsdrag till en ren och klar teckning. Genom ansiktsteckningens linjer, som blir bärare av personens utseende och karaktär, undviker man att förlora sig i yttre detaljer av mindre vikt. Istället inriktar man sig här på det mest väsentliga.

I ett känsligt stiliserat ikonporträtt framträder i lika hög grad den avbildades utseende och karaktärsdrag, som den personliga själen-anden. Denna hemlighetsfulla förening av människans yttre och inre, som utan åtskillnad gestaltar gudsavbilden och det unika i hennes väsen, förmedlas genom konsten att stilisera på ett mycket påtagligt sätt. På så sätt blir ikonporträttet ett äkta och fullödigt uttryck för vad en människa är i sin helhet.

Ett annat kännetecknande drag för ikonkonstens sätt att gestalta porträttet är att man i detta sällan ser några entydigt tillfälliga uttryck i mer ytlig bemärkelse. I stället söker man här förmedla den djupare tillförsikt och identitet som är överordnad de tillfälliga känslorna. Så präglas ansiktsporträtten inom denna konst av en återhållen mimik buren av ödmjukhet och andlig styrka, inre värdighet och allvarlig charm.

Det heliga ansiktet

Den omsorg med vilken ikonmålaren söker avbilda Kristus, Guds moder Maria eller ett helgon resulterar ofta i ett porträtt av obeslöjad skönhet och utstrålning. Mer än vad vi vanligen möter i den mer sentimentala religiösa konsten, framträder inom denna konst ansikten som uttrycker en stark personlig karisma. Ikonens människor möter oss med en opretentiös skönhet och ogrumlad blick som är svår att stå oberörd inför. Som eld förefaller ibland dessa ögon och åter ibland som svalkande källor. Läpparna döljer i ett ögonblick ett leende och åter ibland ett outtalat ord. Kärlek, renhet, dygd och andlig insikt strömmar emot oss. Outgrundliga förefaller oss dessa ansikten och samtidigt förtrogna, som vore de våra vänner. Jesus – vår Gud i mänsklig gestalt – och hans bröder och systrar betraktar oss ur tid och evighet. Med tillgivenhet och respekt inbjuder de oss att träda in i sin gemenskap.

Den koncentrerade realism ikonporträtten gestaltar vittnar om den andliga verklighet vi kallar Guds rike, ett rike Jesus, när han vänder sig till sina lärjungar och oss alla, säger finns inom oss. Detta består av en rad insikter, förmågor, värderingar och förpliktelser som Han – den människoblivne guden – genom sin undervisning och sitt eget exempel har pekat på. Som personliga dialogbilder och kyrkokonst kan de händelser och gestalter vi möter i ikonerna, vid sidan av Guds ord i Bibeln, inspirera oss till att också igenkänna och vårda denna andliga verklighet och rikedom inom oss själva. Och i kyrkans gemenskap, där de heliga ikonerna har sin plats, får vi tillfälle att närmare förstå och tillvarata denna.