Teckningen, eller kartongen som denna i teknisk mening kallas, utförs när det är fråga om ikonmåleri på träpannå i blyerts på för ändamålet lämpligt papper. Kartongen utgör grunden för verket och görs skala 1:1 i förhållande till målningen. När denna är klar kopieras den till transparent papper. Kopian fästs därefter på den med animaliskt lim och krita grunderade pannån och ristas därefter med största noggrannhet så att inget av teckningen går förlorat in i densamma. Är det fråga om muralmåleri går överföringen av kartongen något annorlunda till.

Detta sätt att arbeta har ikonkonsten historisk sett gemensamt med snart sagt all bildkonst. Så gjorde man under medeltiden i både Öst- och Västeuropa när man med fresker och mosaiker i Rom, Konstantinopel och Moskva utsmyckade väggarna och taken i de stora katedralerna. Och så gick det också till under den ryska guldåldern när ikonmålare som Andrej Rubljov m fl mästare på 1400-talet skapade sina odödliga verk på pannå, som sedan placerades i ikonostasen, den rikt utsmyckade bildvägg som i ortodoxa kyrkor skiljer koret från mittskeppet. Även Rafael gjorde på liknande sätt när han utförde kartongen till ”Skolan i Aten” – ett av renässansens  mästerverk – och Matisse gick på tidigt 1900-tal ibland också så tillväga när han utförde sina stora målningar.

För ikonmålare – jag själv inkluderad – vars uppgift är att uttolka och levandegöra den kristna uppenbarelsen, de bibliska händelserna och den långa raden av heliga gestalter, är det när det gäller teckningen det tålmodiga arbetet och inbillningskraften som gäller. Med den senare avses förmågan att med fantasi och reflexion leva sig in i och göra sig en klar föreställning om något eller någon av betydelse.

Utmaningen är stor och det tomma pappret inbjudande. Så snart pennan börjat arbete, styrd av handen och nämnda inbillningskraft, som i sin tur är beroende av både tanke och känsla, börjar teckningen ta form. Med poetisk precision och fokus på det mest väsentliga i bilden tecknas porträttet av Kristus, Guds moder Maria eller en ängel, händelser och gestalter från det gamla eller nya testamentet och ur helgonens historia.

I enkla linjer antyds först med lätt hand motivets grundkomposition. Även om ljus och skugga, volymbildning och färgspel i detta skede av den skapande processen utlämnas, tar ikonmålaren under hela skissarbetet hänsyn till hur detta kommer att falla ut i det färdiga verket. De skilda delarna och samspelet dem emellan träder långsamt fram. Abstrakt form balanseras mot det konkret anatomiska, och de specifika detaljer som hör till motivet och den eller de personer som här avbildas förs in i en kreativ process präglad av koncentration och inspirerat, ömsom lugnt och eftertänksamt, ömsom intensivt, intuitivt tecknande.

En mängd beslut fattas och tar form, och så småningom klarnar sammanhangen. Gång på gång avbryts tecknandet för reflexion, då man låter ögat pröva om det som hittills framträder håller måttet. Små förändringar företas. En konturlinje görs lite ledigare, en form vidgas något. Noggranna iakttagelser följs av justeringar.

Ansikten och händer, de mest krävande momenten, återstår. Ytterkonturerna är redan tidigare markerade. Ögon, ögonbryn, näsa och mun antyds. De inbördes förhållandena till kinder, panna och haka fixeras. Ögonen, ögonbrynen och munnen, de mest uttrycksbärande delarna av ansiktet, görs tydliga och besjälas. Försiktigt, med ett känsligt tryck på pennan, söker man i detta moment finna helhetsuttrycket – personens inre speglat i dess yttre drag – som nu allt klarare börjar framträda. Jag har i ett tidigare blogginlägg: ”koncentrerad realism – det heliga ansiktet” (se ”Ikonen estetik”), beskrivit konsten att stilisera, som nu är det som gäller. Långsamt och med all energi riktad mot den som porträtteras, alltjämt med lätt hand och fina justeringar, får ansiktet liv, laddad närvaro och personlig karaktär. Inför det ofullgångna, alltmer levande uttrycket övergår det intuitiva sökandet i ett finnande. Ikonmålaren träder nu tillbaka till förmån för den avbildade. Långt mer än man från början hade kunnat föreställa sig om den person man tålmodigt sökt frammana med sin alltför trubbiga penna står nu plötsligt alldeles levande fram inför ens ögon.

Från ansiktet till händer är steget ganska litet. Handens levande, mjukt intensiva linje tecknas med omsorg så att den kommer att korrespondera med det övergripande form- och linjespelet. Dess rörelse tolkas och fulländas.

Det är svårt att i ett kort blogginlägg närmare beskriva det som rör skissarbetet eller måleriet inom denna konst. Om hur skapandet av en ikon går till från det tomma pappret till färdigt verk har jag dock ganska ingående beskrivit i en rikt illustrerad artikel benämnd Den rättfärdiga Rut – tillblivelsen av en ny ikon: http://www.imagonova.com/sida.asp?ID=588

Via följande länk hälsas ni också välkomna att göra ett besök på en hemsida gjord av vänner till mitt konstnärskap där det förberedande arbetet med en ikon illustreras och där man även kan ta del av ett urval av mina ikoner samt korta kommentarer till dessa: http://larsgerdmar.se/En-ikon-blir-till

För att vara säker på att få färger av bästa kvalitet köper jag dessa på Zecchi Belle Arti E Restauro i Florens där kolleger inom måleri och konservering från hela världen införskaffar sina konstnärsmaterial. Affären ligger i en gränd inte långt ifrån Santa Maria del Fiore, den stora katedralen med den vackra kupolen. På hyllorna som räcker ända upp till taket bakom försäljningsdisken står stora glasburkar i långa rader mer eller mindre fyllda med färger i mängder av kulörer. På burkarna står deras namn skrivna, ofta nästan lika vackra som pigmenten: Ockra Gialla Chiara, Terra Verde Antica, Bianco di Titano Rutilo, Sinopia et cetera. All denna färgrikedom är en fröjd för ögat. Och den minnesbild jag i det molntunga november nu framkallar på min själs hårddisk, vill jag dela med mig av då träd och blommande buskar nu nästan fällt alla sina blad, då det är råkallt, mörkt och inhumant!

Färgerna som här säljs är desamma som användes av de stora mästarna under italiensk medeltid och renässans. Och för den som ännu inte fått glädjen att besöka Florens och sett målningarna där av Duccio, Cimabue, Giotto, Botticelli, Leonardo, Rafael med flera – i allt gudsbevis av svindlande skönhet – vill jag starkt rekommendera att åka dit!

Även om all den konst vi här möter är meningsfull och andligt upplyftande är det främst det senmedeltida måleriet, som i sin tur står nära måleritekniken inom klassisk ikonkonst, som särskilt intresserar mig i mitt arbete.

Precis som inom ryskt ikonmåleri från 1300- till 1500-talet – som tidigare betraktats med styvmoderliga ögon men idag delvis anses stå på samma nivå som renässanskonsten – utgörs inom italienskt måleri på träpannå från samma tid den grundering som färgerna appliceras på av en s k kredering. I Ryssland består den av krita och lim, i Italien av gips. Och i båda fallen tillåts ljuset att passera mellan pigmentkornen i målningsskikten och studsa mot den vita grunden och de mikroskopiskt små färgpartiklarna som då får liv och intensitet.  Kulörerna och koloriten – färgstrålningen – i de noga sammansatta grundackorden i färgkompositionen bearbetas sedan med tunna färger och millioner fina penseldrag. Även dessa är genomsläppliga för ljuset och fördjupar färgklangerna och berikar dessa med ytterligare nyanser, vare sig det nu gäller lätta, skira och svagt skimrande färgskikt, eller mörka, dovt lysande och kraftfulla. Detta resulterar i sin tur i ett skiftande färgspel liknande naturens eget, som vi kan se detta i blommor och blad, orsakat av deras känslighet för ljusets växlande styrka vid skilda tider på dagen.

Italienarna har precis som ryssarna noga tillvaratagit denna möjlighet att arbeta in det naturliga ljuset i sina målningar och i mitt eget sätt att arbeta har jag dragit lärdom av detta sätt att måla. Det är den ljuvliga mångfalden av färgklanger och toner i samspel med befintligt ljus som gör beskrivna konstformer besläktade med musiken. Och för varje religiöst sinnad människa står det klart att Gud har låtit detta slags skönhet i både konst och natur utgöra en viktig och berikande del av livet, en källa till glädje och deltagande.

När jag i novembermörkret nu gör mitt bästa för att måla i det dagsljus som under senaste veckor här i Skåne mest liknat skymningsljus, tröstar jag mig dock med, och så säkert andra målande kolleger i sina ateljéer, att färgerna så småningom kan uppfylla betraktaren med glädje. Den stora ikon som här visas – en närbildskomposition av Ömhetens Gudsmoder – har med endast fem möjliga effektiva arbetstimmar per dag denna tid på året tagit lång tid, men är nu äntligen snart klar.

Som Guds avbilder och s k Homo sapiens är vi alla var och en psykiskt och andligt begåvade. I likhet med sig själv har vår Fader i himlen – den oöverträffade Konstnären – gjort oss känsliga för skönhet och bland annat gett oss färgerna. Detta har han gjort för att han älskar oss, så att vi kan glädja oss åt dessa, såväl som åt musiken, teatern och litteraturen, inte minst nu i november!

P.S. Ännu saknas den vita glimten i ögonen som ger porträtten ytterligare liv och närvaro. Men, som sagt,  återkommer jag med nytt foto när allt är klart.

Att en femöring krävs för att förgylla en häst är ett gammalt talesätt bland hantverkare. Femöringen var ungefär lika stor som en femkrona. Och så lite  guld, utbankat till minimal tjocklek, räckte för att täcka en hel häst i en bronsskulptur i naturlig storlek, typ den Sankt Göran sitter på när han dödar draken. Guld är den mest smidbara metallen och dagens bladguld är endast en tiotusendels millimeter tjockt!

Denna ädla, varmt lysande metall har sedan urminnes tid använts i en rad konstnärliga tekniker, även i de medeltida bokmålningar – s k illuminationer – som ingick i handskrivna biblar och bönböcker av pergament, och har varit en betydelsefull del av färgkompositionen i alla slags heliga bilder. Själv använder jag guldet sparsamt för att det inte ska bli pråligt, endast i gloriorna som omsluter Jesus och de heligas ansikten och hit hör också profeterna och änglarna.

Bara detta – det förnämsta av material, som på ett gåtfullt, skimrande sätt fångar upp solens minsta strålar och det varma skenet från levande ljus – passar för att gestalta det allra heligaste, den inre skönhet, godhet och värdighet som genom Guds eviga ljus uppfyller människan och strålar fram i hennes ansikte.

Aposteln Paulus menar att vi alla är heliga, en värdighet Gud tillerkänner var och en oavsett ålder, nationalitet, kön eller yrke. Redan då vi levde i våra mödrars varma tabernakel och varken såg eller tänkte ägde vi i den himmelske Faderns ögon detta unika, oändliga värde, ja, tidigare än så fanns vi på något mystiskt sätt som de personligheter vi är redan tecknade i Skaparens skissblock.

Hör bara hur det låter i den hundratrettionionde psalmen i Psaltaren, med rubriken ”Guds fullkomliga kunskap och omsorg”: Benen in min kropp var inte gömda för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig, när jag ännu knappast var formad, mina dagar blev uppskrivna i din bok… Guds kärleksfulla blick vilade på var och en av oss redan från början.

Detta gudomliga erkännande av mänsklig värdighet är moraliskt förpliktande och bör få konsekvenser för oss i både det dagliga umgänget och det politiska livet prägla vårt engagemang för allas lika värde och rättigheter. Med Guds blick kan vi på liknande vis som Gud ser på oss med kärlekens ögon se på varandra och handla därefter. Som ikonmålare – lätt miljöskadad av att ständigt lägga bladguldsglorior – kan jag inte låta bli att ibland när jag ser folk på gatan, eller tiggare sitta i oktoberkylan, eller medias foton på alla  fattiga, övergivna och lidande, särskilt idag på de många flyktingar från Syrien som i nöd knackar på vår dörr, se lysande glorior av helighet kring allas huvuden, något jag önskar att även sammets-fascister som Jimmie Åkesson och hans partivänner kunde se och bejaka.

Att lägga bladguldsgloria på heliga ikoner föder tankar och reflexioner och är tekniskt sätt ingen alldeles enkel sak att göra. Guldet är av högsta karat, utvalsat till den minimala tjocklek som redan nämnts. Det är fäst på silkespapper och ligger i en s k bladguldsbok med guldark på 80 x 80 mm. Det är i förhållande till den ganska stora mängd bladguld man får för pengarna inte särskilt dyrt. Det läggs på den yta som dagen innan bestrukits med guldgrund (Mixtion à dorer) och blivit lagom klibbig för att guldet ska fastna. Man får inta darra på handen när det klipps till och läggs och framför allt inte nysa…!