Ikonkonstens snart tvåtusenåriga historia med dess rika andliga innehåll och sammansatta estetik går i några korta blogginlägg bara i någon mån beskriva. Dess konstidé kan, som tidigare nämnts, sammanfattas i ordparet symbolism–realism. (Läs mer om detta under kategorier, estetik: Symbolisk realism – något om ikonen som liturgisk bild och konstverk). Den realism vi möter inom denna konst tar sig olika uttryck. När det gäller beskrivning av den miljö som hör till de händelser som avbildas tar man endast fasta på det mest väsentliga. Det ger betraktaren tillfälle att själv med hjälp av bibeltexten och egen inlevelseförmåga föreställa sig hur det i verkligheten såg ut och vägledd av kyrkans tolkning förstå vad dessa händelser har för betydelse i det andliga livet.

Ett intressant uttryck för historisk autenticitet när det gäller personernas utseenden, som i viss mån eftersträvas inom både tidig och senare kristen konst, finner vi i några bronsmedaljonger från de första århundradena föreställande apostlarna Petrus och Paulus. Dessa brukar, då de spelade så viktig roll vid kyrkans grundande, ibland också kallas för apostlafurstarna. Det är därför inte förvånande att det är just dessa båda lärjungar till Jesus som på detta sätt har blivit avbildade. Merparten av dessa medaljonger har man funnit i Rom och den som här reproduceras kan dateras till 200/300-talet. Jag hade själv 1996, i samband med ett forskningsprojekt i Italien ägnat åt tidig kristen konst, glädjen att i Vatikanmuseets avdelningar för icke offentliga samlingar under några minuter få studera denna raritet.

Motsvarigheten till dessa medaljonger finner vi i dem av kejsare, hjältar (inom dåtidens idrott och arme) och mytologiska gudar som under samma tid framställdes och spreds i stort antal. Man utgår ifrån att dessa bilder, när det var fråga om historiska personer, enligt tidens sed utfördes som regelrätta porträtt, mer eller mindre realistiska. Medaljongerna av Petrus och Paulus förekom, i likhet med det tidigare presenterade porträttet av evangelisten Johannes, bland kristna som ännu delvis levde kvar i sin gamla tro. (Läs mer om detta under kategorier, ikonens historia: Ett uråldrigt Johannesporträtt – ikonkonstens historia II) De utgör intressanta vittnesbörd om den starka ställning dessa apostlar hade bland de kristna i Rom under denna tid och är även viktiga pusselbitar vid en rekonstruktion av den tidiga kristna konsten. Det är sannolikt att dessa medaljonger såldes till kristna som genom att äga dessa ville vörda minnet av dessa andliga hjältar. (Jmf. André Grabar, Christian Iconography a Study of its Origin, Princeton 1980, s. 68-69)

På dessa avbildas apostlarnas huvuden i profil med ansiktena vända mot varandra. Några av dessa porträtt gestaltar en så hög grad av realism att man inte kan utesluta att de ansikten vi här ser återger apostlarnas verkliga utseende. Därmed skulle de utgöra en del av den tradition av kopierade målningar som går tillbaka till de porträtt av Kristus, Petrus och Paulus som i Eusebius kyrkohistoria sägs återge dessas autentiska anletsdrag (Eusebius, The History of the Church, Harmondsworth 1983, s. 301-302).

Det är också intressant att notera att de anletsdrag vi här har att göra med inom den kristna konsten och då även ikonkonsten genom århundradena har traderats. Och man förbluffas av hur väl dessa tidiga porträtt i bronsrelief av de heliga apostlarna överensstämmer med dem vi senare finner i romerska mosaiker, såväl som i ikoner på rysk mark mer än tusen år senare. Även i nutida ikonmåleri, som i porträttet av Petrus i min egen ikon av Kristi förklaring, lever denna tradition vidare.

Det ska nu avslutningsvis sägas att det förstås spelar mindre roll hur dessa heliga apostlar utseendemässigt såg ut. Men att de troligen ungefär såg ut som på nämnda bilder gör att vi kommer dem närmare som historiska personer och så också de händelser i Nya testamentet där dessa förekommer.

En viktig källa till förståelsen av ikonkonstens uppkomst finner vi i det jämförande studiet mellan de äldsta bevarade ikonerna och till dessa närbesläktade bilder. Egypten tillhörde de länder som mycket tidigt nåddes av den kristna missionen och redan på den första pingstdagen finner vi bland dem som samlades i Jerusalem också egyptier. Den geografiska närheten mellan Palestina och Egypten, såväl som det faktum att man i Egypten sedan årtusenden tillbaka låtit sin religiösa kult berikas av sakral konst, gör det både möjligt och troligt att föreställa sig ett kristet bildskapande bland de egyptier som på denna tid lät omvända sig.

Det är också här, särskilt i Fayumområdet, beläget vid Nildeltat några mil söder om Kairo, man funnit de till de äldsta bevarade ikonerna så närbesläktade Fayumporträtten. Flera av dessa målningar, som genomgående är utförda som ansiktsporträtt i bröstbild, uppvisar en för sin tid hög grad av realism. De äldsta porträtten dateras till kejsar Tiberius regeringstid (14–34 e.Kr.) och upphör inte att framställas förrän mot slutet av 200-talet. Intressant att notera är dessa bilders avspegling av romersk estetik, som förklaras av den romerska överhöghet som rådde i Egypten från år 31 f.Kr. fram till Romarrikets delning år 395, då landet tillföll Bysans. Detta inflytande har också gett dessa mumieporträtt benämningen egyptisk-romerska porträtt. Fayummålningarna utgör den enda samling av individualiserade porträttmålningar från den klassiska antika konsten och exempel på detta måleri i välbevarat skick finns numera att se på ett flertal museum runt om i världen.

Fayumporträtten är kultbilder som funnit sin naturliga plats i ett bestämt religiöst sammanhang och på ett gripande sätt gestaltar de den egyptiska människans tro på ett liv efter döden. I dessa förmedlas en intensivt levande och realistisk bild av den dödes anletsdrag såsom denne såg ut i livet. Efter mumifieringen lades målningen in i linnebindlarna över ansiktet. Detta bruk utgjorde en del av den egyptiska kulten i samband med en människas bortgång där porträtten kom att manifestera tron på livet efter detta.

Många Fayummålningar är utförda i enkaustik, som när det gäller behandlingen av färg och ljus tillåter en förhållandevis avancerad modellerings- och fördrivningsteknik. Som bindemedel användes smält bivax. Detta blandades med färgpigment och applicerades sedan på målningsunderlaget, som utgjordes av en enkel träskiva. Bildernas komposition en face i bröstbild, färgbehandlingen och det karaktäristiska sättet att koncentrera ansiktsteckningen till ett fåtal uttrycksbärande linjer, erinrar på ett slående sätt om några av de äldsta bevarade ikonerna. Dessa, av vilka de tidigaste är från 500-talet, finner vi på en plats inte långt från Fayum, i det grekisk-ortodoxa klostret S:a Katarina i Sinaiöknen. Några av dessa ikoner, såsom de berömda porträtten av Kristus och S:t Petrus, står både vad gäller stil och måleriteknik mycket nära dessa Fayumporträtt. Trots de århundraden som skiljer Sinaiikonerna från Fayumporträtten är det vid en jämförande studie enkelt att konstatera påtagliga likheter dem emellan. Detta gäller först och främst måleritekniken: enkaustik på pannå, som är densamma i de båda konstarterna. Men i lika hög grad färgbehandlingen som sådan, hudmåleriet, sättet att åstadkomma volymbildningar, gestalta ansiktets detaljer och de avbildades kläder. Allt detta står i så stark korrespondens konstarterna emellan att det inte går att bortse ifrån att de senare porträtten bör ha en förhistoria i de förra.

Av skriftliga belägg, såsom dem vi finner i Eusebius kyrkohistoria från 300-talet och Johannesakterna från 100-talet (se tidigare inlägg om ikonens historia), vet vi att nämnda Sinaiikoner har haft föregångare. Inget hindrar att denna äldsta ikontradition tagit sin utgångspunkt i Palestina eller Egypten.

När vi idag beklagligtvis saknar den felande länken mellan de egyptiska Fayumporträtten och de äldsta bevarade ikonerna, kan vi dock konstatera att det nära släktskapet mellan de båda konstarterna bildar grunden till en möjlig rekonstruktion. Vad hindrar att Fayumporträttet i den till kristendomen omvände egyptiske målarens händer kan ha gett upphov till det första kristna porträttet? Vi har inga skäl att tro att denne skulle upphöra att måla bara för att han blev kristen. Tvärt om bör det för honom och hans kristna egyptiska trosfränder snarast varit påkallat att både framställa heliga bilder och att visa vördnad för sådana i samband med gudstjänster och sammankomster.

Närheten i stil och teknik mellan mumieporträtten och de äldsta bevarade ikonerna är så påfallande att detta verkar sannolik. Vad vore mer naturligt än att den kristne Fayummålaren lät sitt konstnärliga kunnande tjäna den nya tron? Vad hindrar att det var några av dessa konstnärer som målade de första porträtten av Kristus, Guds moder Maria och apostlarna? Kanske var det en av dessa egyptisk-romerska konstnärer som anställdes av Lyckomedes för att måla det första porträttet av den helige Johannes, som berättats om i det förra avsnittet om ikonkonstens historia.

(Den som vill läsa detta och tidigare inlägg om konstartens historia hänvisas till ”Kategorier” här i vänstermarginalen där de finns under rubriken: ”Ikonens historia”).